Låna för livet

Sara tipsade mig i kommentarsfältet om UR-programmet Låna för livet. Ett program lite som Lyxfällan, men utan det märkliga begreppet "ihopbakslån". Jag ska utveckla lite.

Grundidén var att simulera utmaningar för några människor. Vad händer med deras privatekonomi om bolåneräntan höjs eller jobbskatteavdraget sänks? Det blir kärvare, men går det att parera? När människor på stan får frågan om sina marginaler låter nästan alla som att precis här går gränsen. Höjs bensinpriset, skatten eller dagisavgiften går allt åt skogen. Och det gör det såklart inte. Ingen skulle svälta om räkningarna steg med en tusenlapp. Här visas detta praktiskt.

Det är fiktiva exempel, men personerna finns på riktigt och det känns ändå mer på riktigt än många andra program. Jag förstår att poängen med ekonomiprogram som Lyxfällan och Tonårsbossen är att de ska ha ett pedagogiskt och begripligt upplägg som inte går över huvudet på för många tittare. Problemet är att det blir larvigt när man tilltalar vuxna (deltagare och tittare) som om de vore barn. Fattar man inte att intäkterna måste överstiga utgifterna kommer man ändå inte fatta råden man får. Då kvittar det att man ”tydliggör” detta genom att hälla ut tusen liter Coca-Cola i en bassäng eller skriva kronofogdeskulderna i fyra meter höga siffror.

Därför gillar jag UR-programmet bättre. Det är privatekonomi för vuxna. Fast jag undrar lite hur de valt ut deltagarna. Vore jag kvinna skulle jag nog störa mig på bilden av att mannen tjänar och kvinnan spenderar. Men kanske stämmer den ofta, jag vet inte. En av kvinnorna i programmet berättar att planering är tråkigt, hon vill att alla inköp ska vara spontana. Och hon lever som hon lär! En annan är arbetslös, men förstår nästan inte frågan vad hon har för ansvar för ekonomin. Hon ska ju sköta hemmet och sitt eget utseende, resten får mannen sköta – välkommen till 1800-talet...

Länge leve inkomstklyftorna?

Metro är inte en tidning jag brukar läsa, men jag fick en länk som gjorde mig nyfiken:

Ökade inkomstklyftor är bara ett problem för den avundsjuke och late.

Johan Staël von Holstein är mest känd för att han drev Icon Medialab när IT-kraschen skakade världen. På den tiden han var i ropet uppfattade jag honom lite grann som en pajas som flamsade i media när konkurrenter som Jonas Birgersson satt på kontoret och jobbade istället.

Jag minns särskilt en intervju Staël von Holstein gjorde med en amerikansk journalist. För att visa sin poäng gjorde han en fotbollsliknelse: ”People don't want to watch division four, they want to watch Allsvenskan!” Jag gissar att journalisten (från ett land där fotboll spelas med händerna) inte riktigt hade koll på vad ”ååålswenskan” innebar, men han nickade och höll god min.

Att påstå att inkomstklyftor är av godo är en rätt förutsägbar ståndpunkt för denne man, men jag måste tillstå att han tänkt till här: ”Det är i den individuella genialiteten som världen förbättras, och så har det alltid varit. Shakespeare, Mozart, Picasso, Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Bill Gates, Niklas Adalberth, Daniel Ek med flera. Geniet som tar plats, loket som drar vagnarna.” Jag undrar om han tjuvkikat i min blogg, närmare bestämt här.

Vare sig vi gillar ovannämnda, eller mina exempel Musk och Branson är det svårt att blunda för deras betydelse. De som skriker efter mer välfärd måste förstå att dessa kräver skatteintäkter och då inte inkomstbeskattning av statliga tjänster. Hur viktigt det än är med lärare, läkare, poliser och byråkrater måste systemet tillföras pengar utifrån för att det ska gå ihop. Utan entreprenörer och företagare – ingen välfärd.

Ännu en pinne in i jordgetingboet: ”Ökade inkomstklyftor är i och för sig bara ett problem för den avundsjuke och late, för så länge alla får det bättre gör det väl inget att en handfull får det extremt bra, eller?” Den gamla marxistiska käpphästen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är nog bra i teorin, men man måste ge människor mer morot än så om de ska ta risker som kan beröva dem alla sina pengar och fritid i åratal.

Att någon annan har det bättre är bara ett problem ifall man gör det till det. Sen är ju inkomster bara en parameter för ekonomiskt välstånd. Jag känner massor med människor som tjänar mycket mer än jag någonsin gjort, men som ändå har svårt att få ihop det i slutet av månaden. Personliga prioriteringar! Och som Staël von Holstein skriver: ”Livet kommer att bli vad du gör det till… om du gör något.”

Underbart är kort

Jag fullkomligt älskar livsmedelsbutikernas utförsäljning av matvaror med kort livslängd kvar, så kallat ”kort datum”. Ofta är det halva priset som gäller trots att det enda ”felet” är att man måste konsumera maten ganska snabbt, eller frysa in den.

För mig är det främst mjölkprodukter med kryssad etikett som hamnar i korgen, mjölk, fil, yoghurt, grädde och ost. Fördelen med dessa är att de aldrig är farliga även om de skulle ha blivit så sura att de i princip kryper ur sina kartonger. Fast det blir de ju inte. Tar man snabbt hem maten till kylen håller mjölk nästan alltid en vecka över tiden, ofta mycket längre. I värsta fall skär den sig lite vid upphettning. De som häller mjölk i kaffet kanske märker det oftare, men att blanda kaffe och mjölk är å andra sidan inte gott, vilket jag tycker borde vara ett större problem för dem.

Hinner man inte göra av med mjölken innan den börjar smaka konstigt går den utmärkt att frysa in. Jag brukar fylla frysen när det vankas mjölk för 3-4 kr litern. Även kött fryser man med fördel in om det blir stressigt. Själv köper jag inte halva priset-kött eftersom jag inte äter kött. Annars skulle jag göra det med. Jag hade en jobbarkompis som kastade all mat på bäst-före-datumet, även mjölk. Rent logiskt förstod hon att det var hysteriskt, men kunde inte förmå sig själv att äta utgången mat.

Men bäst-före-datum är väl tilltagna och ska inte förväxlas med sista-förbrukningsdag. Om mat ser ut, luktar och smakar bra är den bra. Det är inte svårare än så. Och mat blir inte automatiskt dålig bara av tid. För att mat t ex ska mögla måste den komma i kontakt med mögelsvampar. Finns dessa inte i plastförpackningen kommer de inte in så länge förpackningen är obruten, även om exempelvis osten i den har gått ett år över tiden.

Jag vet inte hur mycket pengar jag sparar på att fynda kort datum, men mycket är det. Det enda besväret är att det kräver lite planering. Jag kan behöva välja maträtter som matchar innehållet i kylen lite mer än jag annars hade behövt, och frusen mat behöver flyttas över till kylen i lagom tid för att hinna tina. I övrigt är jag precis som en vanlig konsument, bara rikare.

Ekonomiska Sommarpratare

De som hoppas att Sveriges Radio ska välja många Sommarvärdar med finansbakgrund brukar bli besvikna och årets startfält är sannerligen inget undantag. Det är fler statligt finansierade forskare! Räknar jag väldigt snällt hittar jag följande:

7 juli: Lennart Käll, vd Svenska Spel

13 juli: Birgitte Bonnesen, vd Swedbank

28 juli: Rune Andersson, företagsledare

7 augusti: Barbro Ehnbom, företagsledare

14 augusti: Percy Nilsson, affärsman

Nu kan ju någon av de andra 53 värdarna också prata pengar. Merparten av dem har någon form av företagsengagemang även om de titulerar sig dansare, kompositör eller journalist. På samma sätt kanske de fem ovannämnda ägnar sina program åt något helt annat (jag har mina aningar).

Min främsta invändning mot årets Sommar är som vanligt inte bristen på ekonomiprofiler utan bristen på intressanta personer. Jag kan tänka mig att lyssna på 6-7 stycken av dem, men som vanligt blir det väl hälften. Synd, jag minns en tid när jag lyssnade på P1 nästan varje dag. Nu återkommer jag sporadiskt till två program, i övrigt lyssnar jag bara på poddar och fri media.

Nästa år får vi väl styra upp det här och köra ett eget Sommar med människor som har något intressant att säga om ekonomi. Günther Mårder, Charlotte Stjerngren, Micke Syding, Emma Persson, Nicklas Andersson, Lundaluppen, Jacob Bursell, Miljonär innan 30, Stefan Thelenius, Petrusko, Alexander Gustafsson, Therese Lundstedt, Arne Talving, Farbror Fri, Joel Bladh, Onkel Tom, Henning Hammar, Magnus Hedberg, diverse aktiemammor, aktiepappor, snåljåpar, daytraders och utdelningsvurmare... Någon som är på?

Jag chillar

Dags för en uppdatering av chiliportföljen.

Undersökningen jag dillade om finner ni här.

I morgon kommer en skriven text igen. Jag ville bara apa mig lite som omväxling.

Bättre kan ni, Placera!

Jag gillar Avanzas nättidning Placera eftersom den är saklig och håller sig för god för att sjunka ner till så kallad klickjournalistik som bara går ut på att lura folk att klicka så att de exponerar sig för reklam.

Men även solen har fläckar. Igår skrevs en artikel med rubriken ”H&M fortsätter uppåt”. Det var en sådan där sammanfattning av tio nyheter, så det är faktiskt bara en enda mening i artikeln som handlar om H&M: ”Klädjätten H&M rekylerade upp och avancerade också drygt 2 procent.”

Det är en väldigt stor skillnad på att fortsätta och att rekylera. Ska man vara petig är de direkta motpoler. Och jag är petig. Det är helt enkelt inte sant att H&M fortsatte uppåt igår. Okej, den gick visserligen upp en halv procent även dagen innan, men ingen kan med hedern i behåll tala om fortsatta uppgångar för en aktie som med den här utvecklingskurvan:

Den formuleringen skriver man för att de nästan hundratusen som köpt H&M-aktier genom Avanza ska vilja klicka på länken. Dessutom handlar ju inte artikeln om H&M utan kunde med fördel kallas "Lunchrapport" eller "Förmiddagen i korthet".

Tyck att det är småaktigt om ni vill, men min kritik bottnar i omsorg. Jag vill inte att Placera blir en ny Dagens Industri, en ekonomitidningarnas Nyheter24 vars enda mål är att lura till sig läsare genom sensationsrubriker. Ni är bättre än så, Placera. Visa det!

Gofika!

Att köpa färdigbakat kaffebröd i mataffären är inte särskilt billigt, och dessutom ganska smaklöst. Då föredrar jag nästan kakor framför bullar. Att köpa kakmix känns som ett ännu sämre alternativ. Det är fortfarande ganska dyrt och dessutom ska man ändå smutsa ner köket och göra merparten av jobbet själv. Då är det bättre att löpa hela linan ut och göra det. Återstår att köpa färska bullar på konditoriet. Enda nackdelen är att man då går från ganska dyrt till väldigt dyrt.

Alltså bakar man själv istället. Det är inte svårt, tar inte så lång tid och resultatet blir (åtminstone efter lite träning) väldigt bra. Dagens uppgift – kanelbullar!

Deg

jäst, 50 gram (1 paket)

smör/margarin, 100 gram

mjölk, 6 dl

socker, 1 dl

salt, 1/2 tsk

vetemjöl, 16 dl

Fyllning

smör/margarin, 150 gram

kanel, 6 tsk

socker, 1,5 dl

Pensling (ren utseendegrej som går att hoppa över)

matolja/vatten

pärlsocker

Smält matfettet, blanda det med mjölken, saltet och sockret. Värm denna blandning fingervarm och lös upp jästen i den. Häll på mjölet, mixa ihop degen och låt den därefter jäsa under bakduk i 30 minuter.

Under tiden blandar du ihop fyllningen. Värm smöret vid behov för att få det bredbart, men var försiktig så att det inte smälter helt och hållet.

Kavla ut degen i två rutor på 30x40 cm. Bred på fyllningen. Rulla ihop dem och skär rullen i 20 bitar, så totalt 40 bullar. Lägg dem på bakplåt och låt dem jäsa under bakduk i 20 minuter.

Pensla dem med vatten eller matolja, strö på pärlsocker. Grädda i 250 grader i 8-10 minuter. Funkar utmärkt att frysa och mikra, så att det alltid går att ha kaffebröd hemma vid oväntade besök.

Så det viktigaste: ekonomin. Kostnaden för 40 bullar är 18 kr. Räknar vi in elförbrukningen blir det väl en 50-öring per bulle.