Extrapris på offerkoftor?

"Fattigpensionär” är ett populärt ord bland politiker och journalister, så därför används det flitigt under Almedalsveckan. Expressen skrev häromdagen en snyftare om Birgitta, 74 som jag skulle vilja nyansera en aning.

Birgitta har jobbat som tandtekniker och kommuntjänsteman i c:a 40 år. Ändå har hon bara 9206 kr i nettopension och det kan man ju ha åsikter om, men själv undrar jag ändå mest var hennes fyrtio årslöner tagit vägen. Hon tycks bo i hyresrätt och det enda kapital hon verkar ha är ”en del pengar i fonder efter sina föräldrar”. Synd att föräldrarna inte också lämnat några sparkunskaper i arv.

Men nu är det som det är. Birgitta har 3000 kr i månaden att leva för när hyran är betald och själv säger hon: ”Det kan vem som helst räkna ut, att det inte går ihop.” Ledsen, Biggan, men jag är inte vem som helst.

Min matkostnad ligger på knappt 700 kr/månad. Med el, försäkringar, internet och telefon borde hon klara sig på en tusenlapp utöver hyran. Jag vet inte om hon äger en bil, men jag är generös och räknar en tusing till där. Då borde hon kunna spara den sista tusenlappen till oförutsedda utgifter, som den tandläkarräkning hon nämner. Men nej då, oväntade utgifter sparar hon inte en krona till, det säger hon själv.

Vidare säger hon: ”En del avundsjuka personer påpekar att jag har pengar sparande. Men skulle jag göra allt de föreslår skulle jag sitta här utan ett öre.” Ja, hur många har råd att göra precis allt de själva och omgivningen föreslår? Livet innebär prioriteringar och under sina yrkesverksamma år var uppenbarligen bostadsköp, buffertsparande eller något sparande överhuvudtaget inte prioriterat i Birgittas liv.

Synd för henne. Jag lider med Birgitta för hennes kategoriska felprioriterande, men mitt hjärta gråter ännu mer för människor med riktiga problem, som de inte orsakat själva.

Paradox köper Triumph Studios

Spelbolaget Paradox köper en holländsk spelutvecklare, är det bra?

Inte en aning! Först och främst är priset lite luddigt. 4 miljoner euro, men ”utöver det får ägarna en prestationsbaserad summa på upp till 21 miljoner euro som ska betalas ut över flera år”. Jag vet inte ens om någon journalist försökt ta reda på villkoren för denna ”prestationsbaserade summa”. Jag hittar dem i alla fall inte. I måndagens Prata Pengar sa Volati-grundaren Patrik Wahlén: "Min erfarenhet av tilläggsköpeskillingar är att det ofta leder till att man blir lite osams, faktiskt." Låter rimligt.

Triumph Studios storsäljare Overlord och Age of Wonders säger mig ingenting, men av det jag ser på Youtube är deras storhet begripligare än de flesta av Paradox egna spel. Och vd Fredrik Wester låter hoppfull. Triumph Studios är ”världsledande inom sin nisch” och ska fortsätta precis som tidigare. Då borde åtminstone Wester (som väl känner till köpevillkoren) kunna bedöma värdet på affären och eftersom han äger en tredjedel av Paradox har han nog gjort sin läxa.

Ännu mer gillar jag uttalandet om framtida köp. ”Vi har en lista på bolag som vi uppvaktar och som vi tror passar bra under Paradox förlagsparaply, men det får ta den tid det tar.” Det är inget självändamål att köpa bolag, men det här låter som sunda förvärvsplaner i ett företag som har råd att handla. Lite som Nibe – inga jämförelser i övrigt.

Jag är lite kluven till mitt Paradox-innehav. Jag har varit med nästan från starten och tänker ibland att den här posten kan jag spara i decennier och sälja med när kursen tiodubblats. Men så tappar aktien tio procent och jag tänker att det är väl klart att jag borde ha tagit hem vinsten när den gick så bra och P/E-talet var över 30. Kanske är det därför de tog namnet Paradox...

"Nej, det kan inte gärna ha varit, nej..."

Dagens matsedel

Senast jag räknade efter (2015) la jag 663 kr i månaden på mat och förbrukningsvaror, alltså allt man köper i mataffären. Inklusive alkohol, men den kostnaden är sällan hög för mig.

Jag har skrivit en del om mina matkostnader, bl a här, men jag får ganska ofta frågor om detta eftersom det i mångas ögon verkar helt sjukt. För ett tag sedan fick jag detta önskemål i kommentarsfältet. ”Snälla lägg ut en matsedel för en vanlig dag som det ser ut hos dig!” Jag är inte säker på att jag har ”vanliga dagar”, men jag ska försöka.

Frukost

Jag är ingen frukostmänniska. I sällsynta fall äter jag en rejäl grötfrukost, men bara om jag vet att det kommer att dröja länge till lunch. Vanligtvis blir det en kopp te och två mackor.

Teet köper jag i lösvikt för 19,90 kr för 150 gram. Brödet kostar 24,90 kr för 1,2 kilo (när jag inte bakat själv och får ner det till en tredjedel). Ost köper jag när den kostar 39,90 kr/kilo eller mindre (går utmärkt att frysa om det blir för mycket för att hinna göra av med). Sylten gör jag själv, av egenplockade bär och vanligt strösocker.

Lunch

Här varierar det betydligt mer. Normalt är lunchen det mål då jag sätter i mig flest kolhydrater, ofta i form av pasta, ris eller potatis. Här är en ganska standardiserad pastatallrik, även om det inte alltid ser lika tråkigt ut.

Pastan köper jag i trekilospåsar för 34,90 kr (11,63 kr/kilo) och till den serverar jag en sås bestående av ost, mjölk (gärna med kort datum) och grönsaker. Vilka beror på vad jag har hemma, vilket i sin tur beror på vilka som var billiga just den här veckan, men alltid gul lök och i detta fall också spenat, broccoli, selleri, rödbeta, svamp, squash och persilja. Kryddor, en skvätt senap, och så reder jag av med vetemjöl.

Till detta serveras vatten med citron, som jag tidigare räknat ut kostar ungefär 20 öre litern.

Middag

Middagen ser jag helst är lite lättare än lunch. Mer fokus på protein, som i mitt fall oftast innebär ärtor, bönor eller linser. När jag var tjugo fattade jag varken nyttan med baljväxter eller att de var goda, men nu gillar jag dem verkligen. Som bonus är det väldigt billig mat. Och magen vänjer sig, för den som undrar.

På minussidan är det tidskrävande mat att tillreda, men jag gör ofta storkok för infrysning så att jag slipper stå vid spisen på kvällen, som är min mest produktiva tid på dygnet som jag inte vill bränna på matlagning.

Ärtsoppa har jag tidigare räknat ut kostar 1,35 kr portionen. I den har jag senap (11,90 kr för 500 gram) och till detta serverar jag knäckebröd (Wasa Husman: 8,80 kr för 520 gram) med Lätta (16,50 kr för 600 gram) och ost. Citronvatten till det.

Mellanmål

Utöver frukost, lunch och middag kan det bli ett eller flera mellanmål. Här har jag inga rutiner alls. Det kan bli ett par mackor med te eller kaffe, en tallrik filmjölk med samma sylt som ovan, en frukt, morot eller ingenting. I snitt skulle jag säga att det blir en kopp te eller kaffe och ett äpple eller apelsin. Helst gratis (gratisfrukt är alltid lite godare), men annars köper jag den frukt som för tillfälligt är billigast (7-15 kr/kilo)

Vad totalkostnaden blev just den här dagen vet jag inte. Det beror på portionsstorlek och resultatet av veckans extraprisjakt, men tack vare den billiga middagen hamnar jag nog stabilt under tjugan.

Jobbsnack

Jag fick en fråga från bloggaren/poddaren Onkel Tom om jag kunde tänka mig att prata jobb och arbetsmarknad i ett poddsamtal. Först funderade jag på om jag verkligen hade något att bidra med i ämnet och kom ganska snabbt fram till att jag borde ha det. Arbetsmarknaden drabbade mig för över 30 år sedan. Jag har varit praktikant, visstids-, deltids- och heltidsanställd, arbetslös, chef, företagare och styrelseledamot, och funderat mycket på både arbetsmarknadsfrågor och det sociala spel som äger rum på en arbetsplats, inte minst här i bloggen.

Ett av mina märkligaste jobb.

Till slut blev det ett program där jag och Onkel Tom pratade jobb i en och en halv timme. Allt från egna erfarenheter till politik och människors allmänna syn på arbete. Eftersom vi spred oss över ett stort område hann vi nog bara skrapa på ytan, men å andra sidan hade väl ingen räknat med att vi skulle råda bot på arbetslöshet eller utmattningssyndrom.

Jag ska inte recensera programmet, men tycker att det ibland blev både intressant och underhållande. Bedöm själv, om du vill.

Om du - som jag - föredrar att ladda ner poddar går det att göra här.

Nog med narcissism för idag.

Avundsjuka

Jag tycker att avundsjuka är en underskattad kraft. Det är sunt att jämföra sig med omgivningen, det är en drivkraft att komma någonstans. Fast då gäller det att göra något bra av det, man kan också vara väldigt destruktivt avundsjuk genom att skylla alla tillkortakommanden på otur. Att intala sig att andra har bättre förutsättningar och lyckas bättre tack vare kön, gener, uppväxt eller något annat de inte rår för och därför inte kan påverka.

Jag är själv avundsjuk, både konstruktivt och destruktivt. Men det gäller aldrig pengar. Jag är inte ett dugg avis på någon enda människa för att den tjänar eller har mer pengar än jag. Om han/hon tjänat sina pengar själv genom hårt och smart arbete kan jag imponeras. Är det en lottvinst är det en annan sak, men inte tusan tänker jag att ”aaah, den hade ju lika gärna jag kunnat få!”. Jag blir inte fattigare av att någon annan är rikare.

Men världen är inte rättvis. Intelligenta människor har lättare att få framgång. Detsamma gäller vackra människor, inte bara på köttmarknaden utan också i karriären. En del är både intelligenta och vackra och kommer därför att få alla möjliga möjligheter till skänks. Det kan vi inte göra något åt, vi kan bara jobba med våra egna förutsättningar, ta tillvara de chanser vi får och jobba hårt för att skaffa fler och större chanser.

Be inte om ursäkt för din avundsjuka. Gör något bra av den, och ha mod att inse när ditt till synes helt meningslösa gnäll är just meningslöst gnäll. Som ordspråket lyder, ingen gillar en Lamotte.

Bahnhof

Bahnhof har jag nämnt tidigare i positiva ordalag, och nu tänkte jag göra det igen. Jag gillar bolaget i egenskap av kund. De levererar internet med förvånansvärt få undantag, och när det händer har de en vettig kundtjänst.

Jag gillar också Bahnhof som aktieägare. På tre år har aktien stigit med 125 procent beroende på att företaget är en vinstmaskin. Lite högre utdelning kunde jag kanske önska, men bara de gör något bra för pengarna är det inte nödvändigt.

Men mest av allt gillar jag Bahnhof för att de med vd:n Jon Karlung i spetsen står upp mot övervakningssamhället. Jag är inte inne på några skumma sajter (tycker jag i alla fall), jag bygger inga bomber och är alldeles för tekniskt okunnig och ointresserad för att fildela, men att takhöjden minskar kommer så småningom även att drabba dvärgar, om ni fattar liknelsen.

Här är ett föredrag Karlung hållit om ”massövervakning och det fria tänkandet”. Publiken består av libertarianer, som av många skulle betraktas som högerns foliehattar som anar en FRA-gubbe i varenda buske, vilket antagligen påverkade ämnesvalet en del. Men han säger mycket tänkvärt här.

T ex när han skickade en pdf-fil på sjuttiotvå tusen (!) OCR-skyddade sidor (omöjliga att läsa in) till Skatteverket, i typsnittet ”Sovjet”.

Jag har inga problem med att myndigheter kan begära in uppgifter för att lösa grova brott, men då ska det vara just det, och det känns som att Bahnhof lagt sig på ungefär samma nivå som jag när Karlung kallar 1984 för ”en harmlös idyll”.

Och så den underbara berättelsen om när han fick en förfrågan om att bygga ”a smaller internet” till Nordkorea, men ”det vart för komplext, och någonstans började jag känna att det här kanske inte är vår kärnidé”.

Tyvärr känns hans berättelser om konflikter med svenska politiker, Skatteverket och Post- och Telestyrelsen inte långt från Nordkorea. Lyssna själva! Vare sig det leder till att ni blir aktieägare eller Karlungfans är det lärorikt.

Var går gränsen för rik?

Ännu ett välkommet bloggförslag från Sara i Kommentarsfältet:

”Vad är definitionen av rik? Vad anser du/ni (många klyftiga människor läser denna blogg) är definitionen av rik? Och nej, jag pratar inte kärlek och nära relationer, utan pengar. Kan man säga att man är rik vid en särskild summa pengar eller är rik mer ett känslotillstånd? Jag läste en Flashback-tråd (10 minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka) och de påstod att man är rik när man har 50 miljoner på kontot. Det tyckte jag var lite väl mycket.”

På något sätt är väl nästan alla i Sverige förhållandevis rika, men det känns absurt att jämföra sig med en fåraherde i Afghanistan, så jag försöker se det mer ur ett svenskt perspektiv.

Någon exakt siffra går såklart inte att ange. Det är som att bestämma en gräns för vältränad eller en vikt för tjock. Allt är relativt. Mest relativt tycker jag att det är i förhållande till utgifterna. Den som gör av med dubbelt så mycket pengar för att vara nöjd med sitt liv måste ha dubbelt så mycket på banken. Egentligen borde man inte jämföra kronor på banken utan antal månadsutgifter på kontot.

Så vad är rik, är det detsamma som ”ekonomiskt oberoende”? I den mån jag använder det begreppet menar jag personer som är så pass rika att de inte behöver jobba, men hårdrar man definitionen är ju de flesta pensionärer ekonomiskt oberoende och det kan ju ingen påstå.

Snarare är det väl då rikedom i Joakim von Anka-klass som avses. När han fick dålig service i affären köpte han affären och bytte ut kassörskan. Hur många svenskar har råd att göra så? Med tanke på den dåliga service jag upplever skulle jag säga att ingen i Sverige är ekonomiskt oberoende.

Jag menar alltså att ju billigare man lever, desto mindre krävs för att kalla sig rik. Jag borde själv kunna leva på avkastningen av mitt kapital utan att tjäna nya pengar. Är det något jag vill ha finns alltid pengarna. Jag skulle kunna springa iväg och köpa det direkt och utan eftertanke, fast å andra sidan vore jag inte jag om jag gjorde så. Och jag kan inte spontanköpa slott, men det är inte heller jag.

Så ja, jag definierar mig själv som rik. Andra kanske inte skulle göra det, precis som jag har svårt att se vänner som rika även om de har mycket mer pengar än jag. Den främsta nyckeln till min rikedom är att jag har sjukt låga utgifter. Det finns nog många som inte ens fattar hur man kan leva så billigt, men då har man dålig inlevelseförmåga, vilket är ett nog så allvarligt fattigdomsbevis.