Fake Nordea news

Jag vet inte om man ska kommentera sådana här dumheter, men ibland kan jag inte låta bli. Ingen har väl missat att Nordea i veckan bestämde sig för att flytta huvudkontoret till Finland. Bakgrunden är att finansminister Andersson flaggat för en höjning av resolutionsavgiften. Nordea varnade då för att de övervägde utlandsflytt. Hur mycket taktik och testballong som låg i uttalandet vet jag inte, men när finansministern replikerade att stick om det inte passar måste ju flyttplaneringen ha kommit igång om den inte redan var det.

Jag brukar vara den förste att kritisera storbanker och man kan diskutera beslutet om man vill, men jag tänkte inte göra det just nu. Nordea är ett vinstdrivande företag med allt mindre av sin verksamhet i Sverige. Jag kan kort och gott förstå hur de tänker, särskilt efter regeringens ”chicken race”.

Men nu tar historien en ny vändning. Statsminister Löfven, som exempelvis varit helt omöjlig att få tag i för att kommentera rikspolischefens senaste snedsteg, har nu all tid i världen för media och säger sig förstå att folk är förbannade på Nordea. Okej...

Jag har letat, men inte hittat denna folkliga vrede. En och annan socialist såklart, samma människor som hatat företagare i allmänhet och banker i synnerhet i femtio år och som skrek ”Känner ni stanken från Enskilda banken” redan på 60-talet. Men det är knappast dem Löfven pratar om.

Ledarna för några LO-förbund hotar att lämna banken, men även om fackpampar är välbetalda lär det knappast påverka börsens största bolag. Men regimmedia hakar på. Aftonbladet har de senaste dagarna tryckt ut mängder med Nordeahatiska artiklar. Den enda med tillstymmelse till balans var märkligt nog Lena Mellins krönika med rubriken ”Flytten är ett misslyckande för regeringen”.

Men det riktiga bottennappen står som vanligt Dagens Industri för:

Jag tänker inte länka till DI:s betalartiklar, men jag behöver väl knappast säga att den ”statistik som DI har tagit del av” inte finns länkad i artikeln, att den anonyma kunden inte heller är namngiven i artikeln och att det inte finns ett enda bevis för miljardflykten. Nordea själva säger säg inte ha märkt någon kundflykt, men det är klart... Malena Ernman rasar ju på Facebook, så vi lyssnar väl på henne istället. Suck! Eller, på svenska: Ni suger!

Samvetsfrågor

Jag tycker att det är intressant att fundera över hur jag själv och andra funkar i olika pengasituationer. Jag tänkte måla upp några sådana nu och hoppas ni är med och tycker till så blir det roligare. För att inte hämma era tankar drar jag mina svar på slutet. Nu kör vi!

Fråga 1: Du är skyldig en kompis en tjuga. Ni har bägge en normal ekonomi, så du vet att kompisen inte påverkas av förlusten som han/hon redan har glömt bort. Men du minns. Så vad gör du, betalar du eller låter du bli för att du inte vill riskera att verka tramsig? Eller – hemska tanke – för att du gillar pengar och en tjuga är en tjuga?

Fråga 2: Du har köpt fem flaskor läskeblask. Inte i kvartersbutiken där kassörskan heter Barbro och vars barn är kompisar med dina. Det är en stor butikskedja där du inte känner någon. När du får kvittot upptäcker du att du bara behövt betala för fyra av dina fem flaskor. Säger du till? Och om du – som jag – räknar ut slutsumman på väg till kassan så att du vet att du fått ”rabatt” redan när kassörskan berättar vad du ska betala, gör det någon skillnad för ditt agerande?

Fråga 3: Du har ätit middag med vänner. Ni har ätit och druckit olika. Notan kommer in. Kommer du med förslaget att splitta notan även om du vet att du skulle tjäna på det? Om du skulle förlora på en splitt som någon annan föreslår, säger du ifrån eller tar du merkostnaden? Var går gränsen för dig?

Svar 1: Jag betalar. Om kompisen kommer ihåg skulden eller ens vill ha pengarna struntar jag i, jag betalar ändå. Även om så kompisen säger ”Jag vill inte ha pengarna, det är emot min religion att ta emot papper med Astrid Lindgren på, så jag kommer riva sönder den till konfetti” så betalar jag.

En skuld är en skuld och sådana vill jag inte ha, och för att bevisa det kan jag berätta att exemplet är autentiskt. Eller faktiskt ännu tramsigare. Jag skaffade Swish, men bara för inkommande transaktioner, så för att kolla att det funkade bad jag en kompis swisha en tia. Det funkade och jag kollade med kompisen om det kontonummer jag fått för flera år sedan fortfarande var i bruk så att jag kunde betala tillbaka via min internetbank. Rätt ska vara rätt.

Svar 2: Jag säger inte till. Jag jobbar inte i butiken och tycker att det är deras ansvar. Om de räknar fel åt andra hållet säger jag till, vilket kanske är dubbelmoraliskt, men dels är felräkningarna nästan alltid i butikens favör och dels säger jag inte alltid till när jag förlorar för om jag upptäcker när jag går igenom kvittot att jag förlorat två spänn ställer jag mig inte i kön. Detta händer mig hela tiden, så jag anser att jag redan betalat för den där läskeblasken.

Svar 3: Den som läst och memorerat hela den här bloggen vet svaret (fast då har man nog andra problem). Jag föreslår inte en split för jag vill alltid betala min andel, varken mer eller mindre. Inom rimliga gränser, det behöver inte vara exakt på kronan.

Undantaget är om det handlar om en bjudning, men då ska det framgå innan. Och ska jag bjuda vill jag bestämma det. Förlorar jag en tjuga på att splitta notan (som alltså skett på någon annans initiativ) må det vara hänt. En femtiolapp... Då börjar det bli mer tveksamt. Särskilt om den som föreslog splitten tjänar motsvarande summa och det inte är första gången. Men okej, jag ställer inte till en scen och jag tar troligen smällen utan att sedan ligga sömnlös över förlusten. Åtminstone inte mer än en natt.

Drar du gränsen på helt andra ställen eller har du andra mer eller mindre hypotetiska frågeställningar (man får ”fråga åt en kompis”) – ta det i kommentarsfältet.

Länge leve byfånen!

Jag tänkte försöka ge byfånen lite upprättelse. Ni som jag tänker antagligen på Stellan Skarsgård som ”idioten” i Den enfaldige mördaren, eller kanske på Stefan Löfven, den enfaldige statsministern.

Jag vill ge en annan bild med hjälp av de finska kaféägarna Raimo och Riitta Nummela i finska Österbotten. Där lever de utanför den lilla byn Kristinestad. 2011 fick de idén att köpa ett gammalt soldattorp mitt ute i skogen och öppna ett café där, vilket resulterade i idiotstämpel. Inte bara bildligt, Raimo utsågs officiellt till nationell byfåne. Jag tänker mig att det inte heller låg honom i fatet att han är en kopia av Seinfeldkaraktären ”Uncle Leo”.

Lika som bär!

Raimo bär sin titel med stolthet och ska nu utse en nationell byfåne även i Sverige, men jag gissar att alla inte skulle vara lika bekväma med att kallas byfånar, särskilt inte i Sverige där man ständigt strävar efter konsensus och likriktning. Jag menar att byfånarna driver samhället framåt och behövs för utvecklingen genom deras förmåga att se de affärsidéer vi andra missar.

Om Ingvar Kamprad hade kallats Tok-Ingvar när han började sälja tändstickor, fisk och kulspetspennor i Agunnaryd hade vi inte haft ett Ikea. Om Bill Gates och Paul Allen hånats för att de lekte med datorer i Bills studentrum hade vi inte haft ett Microsoft, och även om vi alla svurit över Windows hade världen nog varit lite gråare då.

- Om det är vi som håller på med datorer? Vad tror du själv?

Jag skulle kunna fortsätta med att rabbla företagsledare, kompositörer och uppfinnare i oändlighet, men ni fattar vad jag menar. Byfånarna är den ledande drivkraften som vi alla borde dra lärdomar av. Alltså är det grymt orättvist att kalla Löfven för byfåne – det är en skymf mot de riktiga byfånarna.

Göra själv eller lämna bort?

Det här ämnet kommer jag in på hela tiden, det är nästan oundvikligt i en privatekonomisk blogg, men nu tänkte jag konkretisera genom att exemplifiera med en dag i mitt liv.

Jag är verkligen ingen bilmekaniker. Efter att ha ägt uppemot 25 bilar kan jag rent logiskt förstå en del om hur de fungerar, men därifrån är det långt till att kunna göra något åt dem. Häromdagen upptäckte jag att avgasröret satt märkligt långt ner, hävde mig in under och såg att en gummiupphängning hade gått av. Jag ersatte den med ståltråd för att inte bli helt bilfri.

Men sedan måste det ju lagas också. Google berättade att gummigrejen kostade 25 kr på Mekonomen, så jag åkte dit och köpte den och passade på att fråga verkstaden vad det skulle kosta att låta dem göra jobbet. Runt 300 kr. Det borde ta en halvtimme för mig, så en timme är mer rimligt (jag dubblar alla tider när det gäller fysiskt arbete). 300 kr netto är ingen dålig timlön, det skulle göra över 50000 kr efter skatt på en månads heltidsjobb. Dessutom tillfredsställande att göra saker själv. På minussidan finns risken att misslyckas och då tar det ändå garanterat minst en timme för att få ihop bilen så att den tar sig till verkstad. Och så risken att jag har sönder mig själv och/eller bilen.

Medan jag funderade på det åkte jag vidare till mataffären. Även det tar en stund. Nu var ändå bilen ute, men en halvtimme till försvann nog. Nu kan man ju beställa mat hemma vid datorn istället och få den hem till dörren. Normalt tar veckohandlingen en timme och kostar 170 kr. Vi säger 200 kr inklusive resa.

En enda nätbutik levererar fraktfritt även för så små beställningar, men priserna verkar ligga 30 procent högre. Tiden jag skulle spara gör det till ett attraktivt alternativ på pappret, men jag vill välja mina grönsaker, kolla att jag inte missar några erbjudanden och framförallt handla varor i fyndlådan med kort datum, så jag fortsätter att handla själv.

Väl hemma hade jag bestämt mig för att göra ett försök på avgasupphängningen och efter åtta ”Men vad faan...”, fem ”Ditt satans jävla helvete!” och runt en timme var det klart. Helt klart värt det.

Dagens sista gör-det-själv-insats blev en dimmer som jag varit på gång med ett tag. Den gamla kroknade och en ny har legat och väntat. Så jag kapade strömmen och skruvade isär bägge för att se om de såg likadana ut. Det gjorde de såklart inte, men efter en snabb telefonkonsultation med en elkunnig kompis fick jag ihop det på tio minuter. Jag hade kunnat lura hit honom istället, men tyckte att det här borde gå att göra själv. Hade jag behövt ringa hem en behörig elektriker hade väl bara framkörningen gått på några hundralappar.

Så allt ordnade sig till det bästa, till lägsta tänkbara pris. Enda missen är att det hann bli mörkt innan jag hade tid att börja min arbetsdag, men jag hade åtminstone en fungerande lampa.

Lyxfällanpodd vs Lyxfällanpodd

Antar att de flesta av er sett åtminstone några avsnitt av Lyxfällan. Jag har noterat att både de ursprungliga programledarna, Charlie Söderberg och Mathias Andersson, och de senaste, Magnus Hedberg och Patrick Grimlund, har blivit med podd, så jag har försökt lyssna ikapp.

C&M

Även om jag inte längre tittar på Lyxfällan gillar jag konceptet och ämnet privatekonomi, och tycker att alla fyra programledarna har sympatiska drag. Men trots att poddarna tar avstamp i deras respektive program skiljer de sig åt.

M&P

Charlie och Mathias podd På riktigt sponsras av Icabanken och är enligt egen uppgift ”en podd om vardagsekonomi för vanliga människor”. Magnus och Patricks Lyxfällan sponsras av Lendo och ska ge oss ”personliga tips om investeringar, sparande, lån, försäkringar och annat du behöver veta för att navigera din vardagsekonomi”. Låter som lika samma.

Men det är det inte. C&M jobbar mycket med gäster (i regel klienter till Mathias Anderssons managementbolag Promotor Media) medan M&P mest pratar själva, men i gengäld tar in fler lyssnarfrågor. Bägge har ett tema för varje avsnitt som följs mer eller mindre konsekvent, som barnspar, skilsmässor, budget och secondhandförsäljning. I stort sett samma ämnen i bägge poddarna.

Så vilken ska man välja om man bara har tid för en?

Nu kommer domen. Charlie Söderberg & Mathias Andersson har ett skönt flow. Det märks att de brinner för ämnet och i sina bästa stunder känns det som att de hade suttit där även om de inte haft en sponsor. Nästan även om de inte hade haft mikrofoner.

Men ändå, visst kunde de ha förberett sig mer, gjort research på gästerna och interagerat med lyssnarna. Icabankens vardagsekonom Magnus Hjelmér kan omöjligt vara den bäst lämpade gästen för vart tredje ämne, och även om det på pappret lät som en kanonidé att intervjua Thomas Di Leva kunde de kanske ha kollat först om han överhuvudtaget hade någonting att säga om pengar, ekonomi, sparande eller investeringar. För det hade han tyvärr inte.

Magnus Hedberg & Patrick Grimlund är samkörda efter otaliga Lyxfällansäsonger, har tagit poddformatet till sig och även om det tog tio avsnitt (!) för dem att skaffa en mejladress har de sedan varit lyhörda, svarat på lyssnarnas frågor och tagit till sig av kritik och önskemål.

Men den där samkördheten är också deras svaghet. När Magnus sagt en mening fyller Patrick i genom att säga samma sak med andra ord och i den loopen kan de fastna i evigheter.

- Det viktigaste med sparandet är att komma igång.
- Precis! Det behöver inte vara så stort. Har du inte råd med en tusenlapp kan du spara en femhundring.
- Ja, eller trehundra. Bara det blir av och du får in rutinen.
- Ja, att komma igång med det månatliga sparandet är A och O.
- Varje månad, exakt.
- Hur ska vi sammanfatta det här nu då?
- Sammanfattningsvis kan man säga att det är viktigt att få igång månadssparandet...

Tro mig – jag överdriver inte! Lyssnar de aldrig igenom sina poddar innan de lägger ut dem? Ibland önskar jag att det skulle komma in en producent och berätta att de lyssnare som inte fattat nu var bortom räddning för en kvart sedan - ”GÅ VIDARE!!!” Så det får bli mitt råd angående Lyxfällanpodden om du har ett begränsat intresse och poddutrymme, gå vidare.

Det kanske är förmätet av mig att ha synpunkter på gratispoddar med mindre reklam på en hel säsong än TV4 har på en halvtimme. Jag som inte ens har en egen podd! Men med 2-8 timmars poddlyssnande per dag är jag förmodligen en av Sveriges mesta poddkonsumenter, så det skiter jag i. Men ta inte mitt ord för någonting, bilda er en egen uppfattning.

Sparade pengar bättre än tjänade

Vad sa han nu? En hundring är ju en hundring oavsett om man kan stoppa den i plånboken för att man tjänat den eller för att man inte konsumerat den? Ja, men nu ska vi trassla till det. Jag är bra på det.

Personerna A och B tjänar bägge 20000 kr i månaden och har 10 procents sparkvot, alltså 2000 kr. A ökar sitt sparande med 1000 kr och höjer därmed sin sparkvot till 15 procent. B lyckas istället få upp sin lön en tusenlapp, men sparkvoten blir bara 14,3 procent. Förutsatt att även B lägger allt på sparande. Sannolikheten är hög att åtminstone en del av extrapengarna konsumeras.

Exemplet förutsätter dessutom skattefrihet. I verkligheten kommer ökad intjäning resultera i ökad skatt, särskilt i landet med världens högsta marginalskatt. Sparande är än så länge skattebefriat. Såvida du inte lyckas få avkastning på de sparade pengarna, men då är det ju ännu bättre!

Och i det långa loppet har A ännu ett trumfkort. Höjd lön ger mer pengar så länge du har kvar samma anställning, och en tillfällig inkomst är just tillfällig. Den ökade ekonomiska medvetenheten sparandet ger har du glädje av hela livet. Det sägs ibland att det inte går att jobba sig rik i Sverige. Inte helt sant, men det ligger något i det. Däremot går det att spara sig rik!

Visst, låntagare får göra ränteavdrag och skattejämka, men vad staten än gör för att uppmuntra konsumtion kommer vi som sparar alltid ha ett försprång. Vi kan köpa när det är billigt och vi tvingas inte sälja i ofördelaktiga lägen medan den som är satt i skuld aldrig är fri.

Återinför ämbetsmannaansvar

Det är alltid lättare att slösa med andras pengar än egna. Kanske inte vänners och familjemedlemmars, men alla som någon gång handlat med sin arbetsgivares pengar vet att det är skillnad mot den egna plånboken. Det är mänskligt, man står sig själv närmast.

Om arbetsgivaren har ett litet företag med tre anställda tänker man kanske till, men om plånboken är statens blir det abstrakt. Fram till 1975 var tjänstemän i offentlig förvaltning personligt ansvariga för sina beslut. Förutom att få sparken kunde deras försumlighet få rättsliga följder.

Och visst märks behovet av personligt ansvar när skattemedel slarvas bort genom att myndigheter och statliga företag betalar för en tjänst som aldrig blir av, eller när gamlingar glöms bort på äldreboendet och dör! Då skulle jag vilja ha lite mer ansvarstagande än att en myndighetsperson står i tv och säger ”Ojdå!”.

Jag irriteras över myndighetschefer som snarast skyller på att de är chefer och därför inte kan ha koll på detaljer i verksamheten, när samma chefer motiverar sina höga löner med det stora ansvaret deras tjänst innebär. Jaså, jag tycker att det verkar vara precis tvärtom. Med lön efter ansvar skulle en mängd generaldirektörer, enhetschefer och politiker jobba ideellt.

I ”värsta” fall sparkas de, vilket i många fall innebär att de får oförändrad lön för att göra ingenting eller i alla fall snudd på. Maria Ågren på Transportstyrelsen får fortfarande 115200 kr i månaden, en lön som för övrigt höjdes mitt under pågående utredning. Av regeringen, alltså medbrottslingarna i den senaste härvan. Hämta mig en foliehatt!