Jag gillar pengar (om någon skulle ha
missat det), men det finns definitivt en passiviserande effekt av att
tjäna eller att ha mycket pengar. Hade jag haft högre lön hade jag kanske aldrig startat eget företag, och hade
det gått bättre hade jag kunnat slå mig till ro och inte letat nya
kunder, nya typer av uppdrag och alternativa inkomstkällor. Det hade
helt enkelt sänkt min kreativa förmåga.
Då har jag ändå växt upp i Sverige
med relativt bra trygghet för alla. I ett samhälle där man
antingen skapar eller svälter ihjäl är incitamenten att ta sig
framåt ännu högre. I Sverige kan man klara sig rätt fint utan
jobb om man bara håller nere utgifterna under snittet. När jag gick
på a-kassa 1994 byggde jag ett hus på pengarna som blev över från
min a-kasseersättning som var baserad på ett rätt dåligt betalt
deltidsjobb.
En a-kassa som precis reducerats.
1993 sänkte regeringen Bildt ersättningen från 90 till 80 procent,
vilket ledde till att arbetslösheten sjönk. Samma sak när Persson
sänkte från 80 till 75 tre år senare, och när samma regering
skärpte villkoren för ny a-kasseperiod sjönk arbetslösheten på
nytt. Jag säger inte att arbetslösheten försvinner om det blir
tillräckligt jävligt att vara arbetslös, bara att brist på pengar
kan vara en bättre grogrund för kreativa lösningar än pengar i
sig.
Ett annat exempel på när pengar
stjälper mer än hjälper är kulturstöd. Återigen, jag säger
inte att det alltid är fel att ”sponsra” människor med
skattepengar, men en av kulturens viktigaste uppgifter är att häckla
och kritisera makten. Om samma makthavare man ska kritisera beslutar
om vem som är berättigad till kulturstöd, projektstöd, filmstöd,
ateljéstöd, verksamhetsstöd och olika typer av stipendier lär det
påverka ens satiriska udd, både spetsigheten och vart den riktas.
Presstöd, samma sak. Man biter inte
den hand som föder en. Och tvärtom – man föder inte den hand som
biter en. Vore jag kommunalråd skulle jag undvika att ge pengar till
den lokalrevy som varje år berättar att jag är ett alkoholistiskt äckel vars hela engagemang går ut på att sko mig själv, och samma
behandling för den grävande lokaltidningen som upptäckt att jag
spelar golf tillsammans med chefen för företaget som vinner varenda
kommunal upphandling.
Kanske är det därför svensk satir består av panelprogram på TV4 som ytterst tamt slår upp öppna dörrar och
sparkar nedåt, allt medan journalisterna agerar megafoner för
regering och riksdag. Kanske byter ni plats nästa mandatperiod. Ni
får väl prata om det på golfbanan.