Allt kostar pengar, sägs det, men det
stämmer ju faktiskt inte. På många låter det som om det måste
rulla iväg pengar så fort de kliver upp på morgonen, eller
åtminstone från att de går ut genom dörren. Själv tar jag de
allra flesta dagar aldrig upp plånboken. Jag tar inte ens med den om
jag inte planerar att handla eller ska köra bil och behöver
körkortet.
Jag är inte dummare än att jag
förstår att min bostad kostar varje dag och att elen förbrukas
även de dagar räkningen inte kommer osv. Jag menar bara att man
inte måste betala för allt man gör. En vanlig vecka betalar jag
ingenting 5-6 dagar, varken på internet eller i butik.
Dessa dagar sitter jag vid min dator, jobbar, bloggar, kollar börsen eller socialiserar mig, tar en promenad, en löprunda, stökar i hemmet, hälsar på någon, läser en biblioteksbok, ringer en kompis... Ni ser mönstret – inga utgifter. En del ser nog detta som fattigt - ”Jag konsumerar, alltså finns jag.” Själv tycker jag tvärtom att det är en befrielse att slippa.
Dessa dagar sitter jag vid min dator, jobbar, bloggar, kollar börsen eller socialiserar mig, tar en promenad, en löprunda, stökar i hemmet, hälsar på någon, läser en biblioteksbok, ringer en kompis... Ni ser mönstret – inga utgifter. En del ser nog detta som fattigt - ”Jag konsumerar, alltså finns jag.” Själv tycker jag tvärtom att det är en befrielse att slippa.
I vårt västerländska samhälle har
det växt fram en rörelse som håller på med ”silent retreats”, där man får gå
runt och drälla på en kursgård utan att prata. Jag tror säkert
att det finns ett behov, även om jag personligen föredrar att slå
av telefonen och datorn, för sådan där mindfulness
kostar skjortan. Men jag undrar om inte fler skulle hjälpas av att
lägga plånboken i en låda och åka på ”cheap retreat”.
”Sheep?”