Ännu en dödtext

Ett tips i kommentarsfältet var att jag skulle grotta ner mig i döden igen. Det var efter det där med pengar i böcker. Ingen av oss vet ju när vi ska dö. Det kan ske om en sekund eller om hundra år, men att det händer vet vi.

Om du dör i morgon, är det något praktiskt som skulle behöva ordnas? Något som dina anhöriga skulle behöva veta? Har du skrivit testamente? Kanske onödigt om det bara är en tavla du tänkt inte ska hamna hos den rättmätige arvingen, men skriv då för tusan upp det.

Har du pengar på något konstigt ställe? Bankkonton lär väl komma fram, men spelkonton hos utländska bettingbolag skulle jag inte vara så säker på ifall ingen gör dem uppmärksamma på att ägaren avlidit. Några obskyra kryptovalutor kanske?

Ta ett vanligt vitt A4-papper där du skriver upp sådant du vill ska komma fram. Lägg det i ett kuvert, skriv något lagom effektfullt på det av typen ”Öppnas i händelse av min död” (när man dör får man vara lite dramatisk), se till att någon anhörig känner till det och att det kommer att hittas.

Tänk på att det kan blir lite kaos när du har vikt in kepsen och att du inte vet i vilket sammanhang det händer. Det kan ju tänkas att ni är fler som kolar vippen unisont, en bilolycka eller så. Döden har en förmåga att komma oväntat i alla lägen. Även om anhöriga borde vara beredda sitter de där som fågelholkar. Åtminstone har jag gjort det.

Var därför övertydlig. Skriv en lista på dina banker och bankkonton, bank-id, pin-koder, lösenord ... Och allt som inte har med pengar att göra. Det finns ”digitala begravningsentreprenörer” som hjälper till att stänga ner dina konton i sociala medier och kanske publicera en sista hälsning, men det där kan ju släkten göra gratis.

”Och till Nils, du som alltid velat bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!”

Vi vet som sagt var inte när livet ska ta slut. Enklast är att planera för att det ska ske i morgon, så kan vi gå all-in på livet sedan. För som författaren P.O. Enquist sagt: En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.

Open Office

Microsoft Office verkar kosta 649 kr/år eller mer, men många datoranvändare (”Ja, vänner till mig förresten...”) kostar inte på sig att köpa utan använder någon hembränd skitversion som inte går att uppdatera och är full av buggar. Det slutar ofta (har jag hört) med att man får en fil från en vän eller kollega med en nyare utgåva, som när den öppnas på den egna datorn ser helt galen ut i formateringen eller där Excelformlerna inte fungerar.

Jag skulle vilja slå ett slag för OpenOffice som är en gratiskonkurrent med öppen källkod. Jag har främst erfarenhet av OpenOffice Writer och Calc, som motsvarar Word och Excel, men här finns även Powerpoint-kopian Impress och lite annat smått och gott.

Det är en aning enerverande att programmen föreslår att man ska spara filer i formaten .odt (Open Document Text) och .ods (Open Document Spreadsheet), men det kan jag leva med. Det ser lite annorlunda ut och det tar några timmars användning innan man har hittat alla funktioner, men väl där saknar man inte Office ett dugg.

Nu kan man invända att Microsoft skapade och utvecklade originalen som andra åker snålskjuts på, men jag tror nog att Bill Gates har tjänat nog med pengar på mig genom åren. Till eventuella Microsoft-aktieägare i flödet kan jag bara säga:

Lägg ner Arbetsförmedlingen

För några år sedan försökte jag och en manuskollega få igenom en tv-serie som utspelade sig på en arbetsförmedling. Där fanns t ex karaktären Nummer-Nisse som hade som arbetsuppgift att överlämna nummerlappar till de arbetssökande. För skruvat, tyckte tv-cheferna. Jag önskar att de hade rätt, men detta var hämtat från verkligheten och bekräftat av den arbetsförmedlare vi intervjuade under researcharbetet.

När jag skulle ut på arbetsmarknaden på 90-talet kunde man med fördel vända sig till Arbetsförmedlingen som på den tiden ägnade sig åt att förmedla arbeten. Namnet antyder ju att det skulle vara så fortfarande - glöm det. 2014 förmedlade AF 10,3 jobb per förmedlare och år. Alltså mindre än ett förmedlat jobb per månad. Och då räknar man inte in Nummer-Nisse...

Denna lekstuga är givetvis inte gratis. 2015 hade organisationen en budget på 74 miljarder. Nu misstänker jag att det inte skulle rädda 74 miljarder till statskassan att lägga ner AF. Många kostnader skulle inte försvinna för det. Och kortsiktigt skulle det innebära en ökad arbetslöshet med 14000 personer eftersom det är så många människor som uppbär lön från denna institution.

Det fanns en tid, före internet, då Arbetsförmedlingen behövdes, inte bara som kontrollinstans. Papperstidningen Platsjournalen innehöll alla lediga jobb. Men vilken arbetsgivare går idag dit för att rekrytera personal? De kommunala måste antagligen, liksom alla som vill få hela eller delar av lönen skattefinansierad. Någon annan? Knappast.

Förutom att man som arbetsgivare (been there, done that) känner att de mest vill försöka lura på en de arbetssökande ingen annan vill ha är det fler än jag som dragit slutsatsen att det inte är de vassaste pommes fritesen i kanoten som jobbar på Arbetsförmedlingen. Behåll Platsbanken eller lägg ut den på privata aktörer. Oavsett vilket krävs det inte 14000 personer för att driva den, snarare 14.

NN (möjligen en signatur) tipsade mig i kommentarsfältet om Roland Paulsens bok Vi bara lyder som främst handlar om Arbetsförmedlingens många omorganisationer. Nu har jag läst den, vilket alla som har det minsta hopp om Arbetsförmedlingen borde göra för att få sina fördomar omkullkastade. Själv hade jag inga illusioner.

Gymma gratis

Jag är ingen gymkille. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Min huvudsakliga träning består av löpning, och för mig är löpning en utomhusverksamhet. Men ibland får jag för mig att jag behöver muskler, och snart är vi inne i en tid på året när det kan vara -10 grader och snöstorm ute och då är det bra att inomhusalternativet finns.

Jag skulle kunna tänka mig att hyra in mig på ett gym om det gick att göra någon månad när vädret är som kallast, men alla gym verkar ha minst sex månaders abonnemang, och det har jag ingen lust med.

Då återstår hemmaalternativet. Få har lust, plats eller råd att ha ett fullt utrustat hemmagym, men vi som inte tänkt bli bodybuilders behöver ju inte heller det. Den egna kroppen funkar som träningsredskap och vikt. Som löpare gör jag gärna tåhävningar och plankan. Andra enkla övningar är armhävningar och situps.

Vill man ha verktyg och hjälpmedel är även det gratis eller nära på. Troligen har vi alla saker som går att använda, stolar och andra möbler, byggmateriel... Eller bygg en egen hantel.

Jag har en motionscykel som jag fått gratis. Troligen finns det ingen i västvärlden som inte känner någon som har en motionscykel hemma i källaren som bara samlar damm och som de helst vill bli av med.

Detsamma gäller andra motionsredskap, exempelvis alla grejer som gick att köpa på tv-shop med främsta säljargument att de gick att skjuta in under sängen. Och där blev de kvar. Jag skulle faktiskt vilja slå ett slag för ab-slidern.

Man känner sig inte jättetuff när man rullar runt på golvet med denna, men den funkar faktiskt! Och ja, självklart var även den gratis. Fattas bara annat!

Lyxigt kontor, lyxig investering?

Det finns många argument för eller emot en aktie. I aktieforumtrådar ser man både bra och dåliga. Det här läste jag häromdagen och det kan vara det sämsta argumentet mot en aktie jag någonsin läst:

”Nått känns riktigt oseriöst med detta bolag, dom sitter i halvdassiga lokaler som inte är speciellt påkostade med varken tavlor, mattor eller skrivbord från företagsgrossister.”

Sedan föreslog skribenten att den berörda aktien ska sjunka med 60-70 procent på två veckor och ”inredningsargumentet” är allt som förs till protokollet av denna figur vars vanligaste fras annars är: ”Läs på för fan!”

Men stämmer det att vi blir skeptiska mot en sliten fasad och imponerade av en flashig? Troligen finns det lägen där det funkar för annars skulle företag inte lägga pengar på att putsa den. Minns Trustor! Företaget som med en mycket välputsad yta och en engelsk lord som målvakt blåste hela världen. Uttrycket ”tomma tunnor skramlar mest” är inte heller taget ur luften, det går att fejka framgång.

Någon som snarare gjort tvärtom är Warren Buffett. Så här ser hans kontor ut:

Inga större fel, men alla bord och stolar är av olika typ, som att han hittat rubbet på loppis. Skrivbordet lär ska vara från 50-talet och jag gissar att det stått på hans kontor ända sedan dess – if it ain't broken, don't fix it!

Notera avsaknaden av teknik. Inga datorer, högtalare eller någonting. Inte ens en skrivbordslampa! Mest high tech är telefonen, men den ser inte heller särskilt påkostad ut. Ingen tv? Kanske en 75 tums widescreen på andra sidan kameran? Nej, men väl en tjock-tv på 28” med tilhörande dvd-spelare.

Ligger det inte en trådlös fjärrkontroll där på bordet? De skyr inga medel, överklassen...

Betyder detta scoop att Berkshire Hathaway-aktien ska ner 70 procent? Troligen inte. Detsamma gäller antagligen Ikea där Ingvar Kamprad sägs uppmana personalen att skriva på baksidan av pappren innan de slängs.

Vi tar ett annat exempel. Ett enmansföretag som första bokslutsåret (1997) hade en omsättning på 1,5 miljoner, men som hade 334000 kr i externa kostnader och tog ut 1,16 miljoner i lön. Nästan hela vinsten alltså, vilket gjorde att det gick åt skogen året därpå när inkomsterna dök medan utgifterna låg kvar. Företagets enda anställda satt inte i ”halvdassiga lokaler” med kala väggar, men jag hade ändå inte velat köpa aktier och skulle definitivt inte kalla företaget seriöst. Namnet?

Mona Sahlin AB

Pengar som måttstock

Pengar är inte bara en handelsvara. Pengar är också ett mått på framgång och sätter ett värde på varor och tjänster. Blir du erbjuden tusen kronor för att jobba en halvtimme kommer det ta emot att därefter jobba två timmar för en tusenlapp trots att det fortfarande (lite beroende på vad du ska göra såklart) är en bra ersättning.

Få du dessutom höra att en konkurrent eller kollega får dubbelt så mycket tar det emot ännu mer. Förr i världen kunde man locka folk med en flashig titel. Titlar har det gått inflation i, men pengar funkar alltid. Får jag mer betalt än andra är det ett tecken på att mitt arbete värderas högre, och vice versa.

Micael Dahlén, ekonomiprofessorn som ser ut som en cocker spaniel i nyllet, berättade om ett experiment där man först bad människor hjälpa till att bära en soffa. Inga problem, de flesta hjälpte en medmänniska utan att be om ersättning. Sedan erbjöd man tio kronor till den som gjorde det, och genast minskade hjälpsamheten. Att hjälpa en främling för sakens skull var inga problem, men att sälja sin arbetstid för en tia var inte lika kul.

Jag jobbar, och har jobbat, i branscher där man förväntas göra ”spekjobb” utan att få betalt, i förhoppningen att tjäna pengar på sikt. Jag har t ex provskrivit för tv-program och sedan ratats när redaktionen satts ihop. Svårt att helt komma ifrån när det gäller manusjobb, men när jag hör att folk tvingas ”provjobba” gratis flera dagar i restaurangbranschen undrar jag lite vart världen är på väg, för jag var bergis på att slaveriet var avskaffat.

Jag gillar idén med provanställningslön så att man har chansen att förhandla när man visat framfötterna, men när det gäller ren välgörenhet vill jag välja mottagare själv. Kanske har jag gått miste om chanser genom att ställa krav (som att kräva pengar för att jobba), men i det långa loppet tror jag på att hålla uppe värdet på sin integritet. Jag kan hjälpa till att bära en soffa, men jag skriver inte en krönika utan arvode för att hjälpa någon annan att sälja sin tidning.

Hellre obetalda fakturor än dåliga kundrelationer?

Såg en artikel med en underlig slutsats. ”Ett av fyra svenska företag får betalt för sent. Och oron att förlora en bra kundrelation leder till onödiga kreditförluster.”

Man menar alltså att företagare inte vågar tjata in betalningen för sina varor/tjänster av rädsla för ”att förlora en bra kundrelation”. Hur bra är en kundrelation där kunden inte betalar sina skulder? Jag kan inte komma på någon bättre anledning att sluta jobba åt en kund än att man inte får betalt.

Nu verkar ju länken här uppe nästan vara en reklamtext så jag vet inte hur allvarligt man ska ta på det, men finns det företagare som tänker så här?

Så här agerar jag när en kund inte betalat min faktura på sista betalningsdag. Dagen därpå (oavsett om det är lördag eller julafton) skickar jag ett sakligt mejl där jag ber kunden kolla vad som hänt.

Om det inte hjälper skärper jag tonen. Det brukar räcka för att få betalt, men i det här läget får det finnas en väldigt bra förklaring för att jag ska ta risken att jobba med kunden igen.

Får jag fortfarande inte betalt är samarbetet över (för detta är inte vad jag kallar ”en bra kundrelation”), men jag vill ju ha betalt för det jobb jag redan gjort, oavsett om fakturan är på ett femsiffrigt belopp eller 200 kr. Finns det något steg högre upp i organisationen tar jag det nu. Höga chefer vill ogärna ha sådan här skit på sitt bord.

Längre än så har jag aldrig behövt gå, men nästa steg vore att kontakta cheferna i ett mer privat forum. brev hem, mejl till privat mejladress eller meddelande på sociala medier. För personligt? Om jag inte får betalt för jobb jag gjort är det väldigt personligt.

Sedan återstår kronofogden, och om inte det hjälper skulle jag inte se annan råd än att skicka Thorsten Flinck:

Men som sagt, så långt har det aldrig gått. Efter sjutton års företagande har jag inte en krona i kundförluster. Omöjligt att veta hur mycket det handlar om tur, men jag tror på att tydligt visa en kund med ont om pengar att min faktura bör prioriteras, för annars blir jag en jobbig jävel. Hur en av fyra företagare kan resonera annorlunda övergår mitt förstånd.