”Gör din plikt, kräv din rätt”,
är en gammal arbetarrörelseparoll, troligen över hundra år
gammal. Föga förvånande kallas den ”unken moralism” av
Feministiskt Initiativ som tycker att ”kräv din rätt” borde komma först.
Nu har ju inte detta parti mer än
någon procents väljarstöd, men på den här punkten känns det som
att de har minst halva befolkningen med sig. Folk kräver allt
möjligt – respekt utan att respektera, lön utan arbete, bidrag
utan motprestation, eller varför inte helgarderingen ”allt åt alla”?
I somras sittstrejkade ett gäng
afghanska asylsökande. Ursäkta en dum fråga, men från vadå? Vi
som inte har en anställning kan förvisso sätta oss och göra
ingenting, men ordet strejk antyder att man uteblir från ett
åtagande man åtagit sig, inte att man sitter på en plats istället
för en annan.
I David Eberhards utmärkta bok I
trygghetsnarkomanernas land berättar han om den somaliske
invandraren Ahmed Egal som utbildar invandrare inom områden där det
saknas arbetskraft. Egal säger något väldigt sant där:
”Vi måste ta ansvar. I Sverige tar systemet hand om dig, det måste vi försöka gå förbi. Annars förblir vi barn hela livet.”
Detta stämmer för såväl svenskar
som invandrare och alla varianter däremellan. Vi är människor,
inte fågelungar, och med det kommer ett ansvar. Att kräva rätt
utan plikt är lika dumt som en bonde som kräver skörd utan sådd.
Visst kan man ge honom ett flak säd och grönsaker, men då blir han
aldrig en ansvarstagande vuxen och det år han inte får grödorna
till skänks svälter han ihjäl.