Spotify – inte intresserad

Jag vet inte hur länge det spekulerats om en börsnotering för den svenska musik- och streamingtjänsten Spotify. Det är snart tio år sedan tjänsten lanserades, så antagligen sedan dess. Nu tycks det bli av, på New York-börsen. Äntligen?

Självklart har jag inget konto på Spotify, jag har för fan knappt gardiner! Jag tror inte att det är mitt ointresse för tjänsten som gör mig ointresserad av aktien, men ointresserad är jag. Snarare handlar det om tajming. När en ny het tekniktjänst börsnoteras kan även en bakåtsträvare som jag spetsa öronen.

Men Spotify är inte en sådan. Det här är ett teknikbolag vars idé var revolutionerande när den kom. Sedan har den mognat och marknaden har växt. 2016 nådde de 100 miljoner aktiva användare. Men märk väl, de gick ändå med förlust. Det var förresten bara runt en fjärdedel av kunderna som faktiskt betalade för Spotify och inte bara använde gratistjänsten. Nu säger man sig ha 70 miljoner betalande kunder, men man går fortfarande back ekonomiskt.

För mig känns det som att denna börsnotering tvingats fram av ägare som ledsnat på att ha andelar i en briljant musiktjänst som tycks helt omöjlig att tjäna pengar på, så att det kan bli lite hype kring aktien och de kan börja få in lite riktiga pengar i plånboken (eftersom bra idéer är värdelösa som betalningsmedel när man ska handla bensin).

Marknadsandelen kan bara sjunka och i värsta fall förvandla Spotify till morgondagens Altavista, Betamax, Anders Glenmark... Det här är inte en startup, det är en turnoff.

Vi vill inte samsas

I rusningstrafiken till och från Stockholm sitter det exakt en person i nästan alla bilar. Då och då rekommenderas samåkning. För miljön, för att motverka trängsel och som spartips. Är det jobbarkompisar må det kanske vara hänt, men vad händer om de förväntar sig att få åka med gratis fem dagar i veckan? Dålig stämning.

Att börja samåka med vilt främmande människor är ett ännu längre steg. Färdtjänsten har genomfört detta och tvingar numera sina resenärer att samåka. Ingen är nöjd med det, det tar tid och gör resorna planeringsmässigt skakiga. I det fallet ses detta förmodligen som en bonus. I “bästa” fall hittar färdtjänstresenärerna andra sätt att åka eller väljer att sitta hemma istället. Bägge varianterna sparar skattemedel.

Jag gillar idén samåkning och ska passa på att göra gratisreklam för Samåkning.se samt skjuta in att jag inte vet någonting om dem, mer än att det verkar smart på pappret. Men jag samåker inte själv. Jag tänker ungefär som den här killen (fast utan trumma eller sinnessjukdom):

“Skulle okända människor plötsligt få skjuts

utav mig som om jag vore nån jävla buss?”

Att hyra ut ett rum känns ännu mer avlägset, inte en chans! Jag kan inte för mitt liv förstå människor som frivilligt bosätter sig i kollektiv. Gemensamt kök vore helvetet på jorden, jag skulle hellre bo i tält.

Och jag är inte unik. I höstas skrev jag om Attefallshus och kunde konstatera att visionen om tvåhundratusen nya bostäder knappt blivit en procent av det. Vi vill ha vårt eget, och vi som bor i flerbostadshus slår en flukt i titthålet innan vi går ut så att vi slipper träffa grannarna i trapphuset. Därifrån är det rätt långt till att dela salt och tvål med främlingar.

Ännu ett fattigt intellekt

Mitt hjärta blöder för människor det är synd om på riktigt, men av just den anledningen kan jag inte låta bli att kommentera personer med en självpåtagen offerkofta som det inte är ett dugg synd om. Följande insändare har jag helt skamlöst stulit från Kavastu.

Var ska vi börja? ”47 år i arbetslivet” innebär att han/hon antagligen jobbat oavbrutet från 18 till 65 års ålder. Det är få förunnat. Lönen är okänd, men formuleringen ”alla skattepengarna jag betalade in under dessa 47 åren” säger mig att det inte handlar om ideellt arbete. Inte svart heller, så i alla fall avtalsenlig lön.

Över till utgifterna. Eller rättare sagt de utgifter insändarskribenten inte har råd med, vilket tycks vara ungefär allting förutom mat och bostad. En av punkterna är medicin. I Sverige kickar högkostnadsskyddet in när man kommit upp i 2250 kr under en ettårsperiod, så riktiga läkemedel kostar aldrig mer än 187,50 kr i månaden.

Kläder, restaurangbesök och att gå till frisören är annat som inte ryms i budgeten. Jag ska villigt erkänna att jag inte är precis genomsnittlig i mina utgifter här. Jag lägger kanske en tusenlapp om året på kläder, betydligt mindre på utemat och ingenting på att klippa mig. Signaturen ”Fattigpensionär” har kanske högre krav än så. Åtminstone för höga för sin plånbok.

Busskort är inte gratis, semesterresor och julklappar kan kosta hur mycket som helst och har man dåliga tänder är även tandläkarkostnader riktigt kännbara. Dessa utgifter svider för många, särskilt när de kommer i stim, men att inte alls ha råd är rätt udda.

”Fattigpensionär” undrar vart alla skattepengar tagit vägen. Bra fråga, men jag undrar också hur det är möjligt att 47 års lön inte resulterat i minsta budget. Det här är pengar intjänade under 80-, 90- och 00-talet, decennier då i stort sett alla investeringstyper stuckit i höjden! Börsen, bostäder, skog, mark... Hur är det ens möjligt att jobba i nästan ett halvsekel utan att lägga undan pengar så att man har råd med tandvård och julklappar till barnbarnen?!

Förlåt tjatet, men offerallen är ju alltid aktuell.

Svenskt Näringslivs Leif Östling myntade begreppet ”Vad fan får jag?” som direkt dök upp i sociala medier som en så kallad hashtag (den svenska översättningen fyrkantstagg har fortfarande inte riktigt slagit). Jag börjar bli sugen på att lansera #vadfangördu.

När höjs reavinstskatten?

Det positiva med valår brukar vara att politikerna tar det lugnt med att föreslå skattehöjningar i samband med att de ska be folket om deras stöd och förtroende, men efter att pensionsåldern höjts, precis som beskattningen av ISK och kapitalförsäkring har finansministern fastslagit att några skattesänkningar inte är i antågande.

Det var kanske ingen som trodde det heller, men när uttalandet kommer ett halvår innan valet ser jag det snarast som en försynt flaggning för fler höjningar. ISK/KF-skatten är tack vare det låga ränteläget fortfarande fördelaktigt, men så fort räntan stiger kommer de “gamla” aktiedepåerna bli mindre ogynnsamma för långsiktiga innehav i jämförelse. Har man planer på att höja kapitalvinstskatten från nuvarande 30 procent vore det därför smart att passa på nu när merparten av de aktiva spararna ändå inte drabbas.

Däremot är jag inte så säker på att man innan valet skulle våga föreslå en höjning av skatten på bostadsförsäljningar, men det är ju faktiskt ingenting som säger att beskattningen av dessa tillgångar ska fortsätta att hänga ihop, och redan idag är det lägre skatt på bostadsförsäljning än på aktier i depå.

Annars finns det alltid andra vägar. Mitt gamla tips att arvsskatt/gåvoskatt återinförs känns inte ett dugg överspelat. Uttrycket “kreativ skatteplanering” gäller tyvärr inte bara när privatpersoner vill försöka få behålla lite mer av sina surt förvärvade slantar, utan i lika hög grad när lagstiftarna planerar nya sätt att ta ännu mer av kakan.

Den hundrade miljonen

Jag fattar dem som aldrig försöker få ihop sin första miljon, för att de tycker att livet har roligare utmaningar. Denna grupp ska inte förväxlas med den majoritet av Sveriges befolkning som överhuvudtaget inte reflekterar över att de själva har makt över sin egen ekonomi. Jag pratar om dem som har tänkt igenom saken och kommit fram till att pengar inte är allt, att man ändå inte kan äta sig mer än rätt osv. Helt okej.

Jag fattar också den som har tio miljoner och som börjar jobba på den elfte. Jag skulle inte orka motivera mig själv att göra det, men tio miljoner är inte galet stora pengar. Ett stort hus i centralt läge kostar mer än så, t o m en stor lägenhet i Stockholm. Många menar att man behöver mycket mer pengar än så för att kunna kalla sig ekonomiskt oberoende. Jag håller inte med, men det beror på vilket liv man vill leva.

Låt oss gå upp ett pinnhål. Vad är poängen för den som har hundra miljoner att fortsätta med den hundraförsta? Låt oss säga att du driver ett företagsimperium och tycker att det är det roligaste som finns. Givetvis ska du då inte sluta bara för att din förmögenhet blivit niosiffrig.

Men hur vanligt är det? Jag tycker att det verkar som att många människor lägger väldigt mycket tid på att samla pengar de aldrig kommer att ha någon nytta av, trots att de skulle bli lyckligare av att göra annat. Jag hoppas att jag inte blir en sådan. Inte helt säker på att jag lyckas.

Investera som kändisar

Att ta rygg på analytiker på börsen ifrågasätts, till viss del med rätta. Det är lätt att tänka att det är en god idé att följa råd från dem som sitter och räknar på aktier hela dagarna till skillnad från oss glada (eller inte) amatörer. De har inte alltid rätt och man ska såklart göra sina egna bedömningar, men jag lyssnar ändå tusen gånger hellre på Simon Blecher eller Lars Frick än tar aktietips från kändisar utan synbara börskunskaper.

Ingen symboliserar kändisskapet som merit bättre än denna familj.

På Nordnet Live kunde man höra deckarförfattaren Camilla Läckberg, sångerskan Linnea Henriksson och inte minst (tvärtom faktiskt) Leif G W Persson snacka ekonomi. Jag har inte hört dem och tänker inte recensera. Läckberg läser jag ibland på Twitter och med tanke på hur mycket dumheter hon brukar få in på 140 tecken tänker jag inte ge henne chansen i flera minuter. Henriksson känner jag inte till alls och GW har jag hört till leda eftersom han seglat upp som den ledande ekonomiexperten på sistone.

Okej, jag kanske överdriver lite, men inte mycket. GW har mycket att säga om svensk polis och kriminalpolitik, ämnen han är riktigt insatt i. Och eftersom det är en klurig gubbe med mycket pengar kan jag tycka att det är intressant att höra honom snacka investeringar också, men han är ju överallt!

Men ibland slår han huvudet på spiken!

Det i särklass ointressantaste inslaget på förra årets Nordnet Live var en intervju med Björn Ulvaeus (trots att han gjort en av världens bästa låtar om privatekonomi) och i poddar har vi kunnat höra Morgan Alling och Thomas Di Leva prata pengar. Jag vill inte ge kändisarna munkavle, men var är expertisen? Är verkligen börsanalytiker och traders så förbannat tråkiga att ekonomijournalistiken måste förvandlas till ett enda stort Let's Dance där kändisar ska “bjuda på sig själva”?

”Har jag rätt...?” NEEEJJ!!!!

Flashback kan vara ganska underhållande om man inte går in där för ofta, men detta kan vara en av de sorgligaste existenser jag sett på länge.

Var börjar man? ”Tuff situation”?! 50000-100000 (slöfocken har inte ens orkat ringa och ta reda på summan) i obetalda skulder är såklart ingen drömsituation, men om alla med hundra papp i skulder ska få skuldsanering skulle resten få jobba 87 timmar per dag och betala 3000 procent i skatt.

”Vad kan jag göra i min sits?” Ringa fogden, lägga upp en betalningsplan, skaffa ett jobb, låna av familjen, sälja allt du äger... vore ett svar. Ett annat är tydligen att sätta sig på Flashback och klura på hur man ska slippa ta ansvar för sina handlingar.

”Kronofogdens betalningar är pga brott begått och anses som skadestånd, inkasso är pga ett par fakturor.”

Undrar vad som menas med ”anses som skadestånd”. Antingen är det skadestånd eller också något annat. Och så ”ett par fakturor”. Plötsligt flög det in ett par fakturor liksom? Nej, inkassokravet är inte pga fakturor utan pga att du köpte något du inte hade råd med eftersom du varken jobbar eller har några pengar. Längre ner i tråden kryper sanningen fram:

Så när man är 22 tjänar man så kasst på alla jobb att det inte är någon idé att söka ett, och skulle det mot alla odds ändå rulla in några pengar vill man ju inte ”bränna” dem på att betala av sina skulder. Om någon som läser detta känner en slöare människa, överväg att slå ihjäl fanskapet!

Den här människan (och då använder jag ordet generöst!) har alltså begått ett eller flera brott som gav målsäganden rätt till skadestånd, samt köpt minst två saker/tjänster utan att varken ha pengar eller inkomster. Jävla samhälle...

Hade han åtminstone känt sig felaktigt dömd och tyckt att fakturorna är orättvisa (exempelvis betalning för en tjänst han är missnöjd med) hade det funnits något slags case, men han skriver själv att brott begåtts och inte ett ord om att han har något att invända mot fakturorna (mer än att de råkade landa hos honom i egenskap av kund).

Jag har också varit ung och oansvarig, men aldrig någonsin i närheten av den här nivån. Och ja, just nu känner mig som Lasse Strömstedt i G-filmen.

Haschihippien Robban klippte sig senare i filmen, men i verkligheten blev han präst i Svenska kyrkan, så jag antar att han aldrig nappat på det där med moral.