Dumsnålt skoköp

På löparskor har jag efter tiotals timmars forskning och tusentals timmar i löparspåret ganska bra koll. Jag vet vad som utmärker de olika märkena, deras styrkor och svagheter, vad jag gillar och ogillar med dem. Jag köper 1-2 par per år. Det blir inte alltid rätt, men ofta ganska bra och ibland väldigt lyckat.

Vinterkängor är en helt annan sak. Det köper jag kanske vart tionde år. Jag vet inte vilka varumärken som gäller eller vad man ska titta efter, så jag gick strikt på pris. Hos Zalando hittade jag ett par kängor av märket Your Turn för 254 kr. Jag fattar att ett par skor för 254 kr troligen är klart sämre än fyrsiffriga alternativ, men jag hoppades att det skulle vara mycket sko per krona. Det var det inte.

Jag har aldrig handlat hos Zalando, men Kinneviks aktieägare verkar gilla dem. För mer obekanta företag letar jag efter recensioner och klagomål. Här sökte jag på skon istället. Jag hade aldrig hört talas om Your Turn, men så här sa nätet:

”Your Turn är tyskt varumärke från Berlin, som fokuserar på kreativt och avslappnat mode i stilen streetwear. Märket riktar sig till unga män som tycker om att klä sig snyggt men ändå vill se avslappnade ut.”

Jag är varken ung eller avslappnad och funderade inte särskilt mycket på utseende. Ska jag klä upp mig blir det mycket sällan vinterkängor, men det där lät väl bra. Recensionerna av modellen lät också okej, de få som fanns. Någon tyckte att den ”klampade” men värre än så var inte kritiken.

Så jag slog till. Snabb leverans och de såg ut som på bilden. Så långt allt väl. Tyvärr några mindre bra observationer:

• Efter tio steg i snö känns det som att ha en såphal ishockeypuck under vardera hålfoten. Det är som att sulorna suger åt sig snöslask och packar den till hård is.
• Skorna har ingen som helst dämpning, så när underlaget inte är snö känns det som att sulan är tillverkad i flintasten.
• Jag fryser sällan om fötterna. Har gått i gympadojor hela vintrar och springer barfota ner till +7. Men i dessa skor fryser jag mest hela tiden. Det är som att de helt saknar foder. Det är ännu en rätt dålig egenskap för vinterkängor.

• Det sämsta till sist. Så här ser sulorna ut (bägge lika bedrövliga) efter ungefär fem mils användning. Som synes börjar sulan i hälen nästan vittra sönder. Löparskor förväntas hålla c:a 100 mil. Mina brukar hålla 120-160 mil, så jag brukar inte trampa sönder skor på nolltid. Men dessa skor är gissningsvis helt slut efter 50 mil. Min recension: Skit!

Så vad lär jag mig av detta? Ska jag köpa ett känt märke nästa gång? Och vad är ett känt märke? Ecco, Salomon, Dr Marten's? Jag vet inte, och den sista slängde jag in mest för att kunna avsluta med den här videon:

”Okay boots... do your stuff!”

Färre sparar

26 procent, mer än vart fjärde hushåll, har inget långsiktigt sparande. När Avanzas sparekonom Johanna Kull ifrågasatte regeringens ansvar för att allt fler står helt utan sparande svarade Per Bolunds sakkunnige med att ifrågasätta andras slutsatser. Eftersom hans regering inte beställt fram mer detaljerade siffror om problemet kan man inte säga hur problemet ser ut (eftersom man valt att inte ta reda på det).

Man behöver såklart inte vara sakkunnig för att fatta att om staten aktivt bekämpar sparande kommer färre att spara. De senaste åren har följande hänt:

• Möjligheten att följa och göra fondbyten i PPM via nätmäklare har tagits bort.
• Skattemiljön för ISK och KF har försämrats.
• Avdragsrätten för pensionssparande har tagits bort.
• Man flaggar för förmögenhetsskatt (=lika bra att konsumera, annars får du betala högre skatt).

Detta samtidigt som lån fortsätter att skattesubventioneras. Och så frågar man sig hur det kan komma sig att färre svenskar sparar. Ja, vaaaaaad kan det bero på?! Eller som Lotto-Åke skulle uttryckt det: ”Vad är det som har hänt?” Precis med det tonfallet också.

Girig?

Girighet är ju en av de sju dödssynderna, enligt katolska kyrkan. Med tanke på deras historiken anser inte jag att katolska kyrkan sitter på facit över vad som är bra och dåligt, men helt klart anses girighet som en rätt dålig egenskap.

Därför hickade jag till när jag kallades girig i söndagens kommentarsfält. Närmare bestämt löd kommentaren på min text om förmodad förmögenhetsskatt så här:

”Ärligt talat. Jag är en riktig snålekonomisk person som gärna sparar i aktier och lägger pengar på hög men om det finns folk som behöver så ska de fan få hjälp. Släng på arvsskatt när man ändå håller på. Äckligt med giriga människor som du, tyvärr.”

Jag har inga problem med att någon tycker att jag är girig. Värre stämplar har jag fått, men vill bena lite i om det ligger något i det. Så här säger Wikipedia:

”Girighet innebär ett överdrivet begär av att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad eller snikenhet.”

Svenska Akademiens definition är nästan identisk, så vi får väl köpa den. Riktigt vad som menas med ”överdrivet” framkommer inte, men någon ska alltså anse någon annans beteende som ”för mycket”. Ordet snikenhet kan definitivt inte misstas som något positivt.

”Överdrivet begär efter att samla ägodelar” låter inte bra, men i detta kan väl knappast inräknas att vilja slippa att bli skattad till döds. Det är ju inte att samla ägodelar utan att behålla de ägodelar/pengar man redan har.

Den ofta rätt vettiga författaren och vänsterdebattören Lena Andersson skrev en ledare i DN för ett par år sedan med rubriken ”Skatt är den sanna girigheten”. För visst borde det väl anses girigare att sträcka sig efter andras pengar än att hålla hårt i sina egna? Hur kan det vara äckligt girigt att vilja behålla sina egna pengar, men anses solidariskt av staten att vilja ta dem ifrån mig?

Jag är inte motståndare till solidaritet, men den ska i första hand ske på frivillig grund. När staten ska roffa åt sig blir åtminstone jag mindre benägen att hjälpa andra. Dels för att det är därför staten tar pengarna, dels för att jag kan behöva dem själv om det ska poppa upp nya och höjda skatter i tid och otid. Gör det mig girig? Kanske. Gör staten mig girigare. Troligare.

Att kunna välja sin egen sjukskrivning

Jag har lyckligtvis aldrig behövt sjukskrivning. Jag har knappt ens haft några sjukdagar, så jag är lite osäker på hur turerna går, men blev förvånad när Aftonbladets publisher (vad det var för fel på "ansvarig utgivare"?) Sofia Olsson Olsén i början av december berättade att hon skulle sjukskriva sig i tre månader. Inte tills vidare, i väntan på att bli frisk utan redan från början i tre månader. Jag hade alltid trott att det är läkare som sjukskriver människor, men det är ju inte det enda som skiljer sig mellan Aftonbladet och världen utanför.

Elaka tungor gjorde gällande att sjukdomen bestod i att hon inte klarade av sitt jobb i samband med att metoo-skandalerna duggade tätt både på och utanför Aftonbladets redaktion. Att hon kallas ”Dubbelnollan” beror kanske inte bara på det besynnerliga efternamnet. Igår hade det i alla fall gått tre månader varpå OO kom på att det var dags att säga upp sig:

”Under min rehabiliteringstid har jag kommit fram till att jag vill gå vidare i yrkeslivet.”

Eller – rättare sagt – exakt när sjukersättningen skulle sluta ticka in på kontot ”landade” beslutet. Det kan tyckas sniket att ifrågasätta folks sjukdomar, men eftersom två och en halv av de tre månadernas sjukersättning betalas med skattemedel är det vi som står för semest... rehabiliteringstiden.

När politiker inte klarar sitt jobb, eller har klantat sig så till den grad att de behöver ligga lågt ett tag och till och med hålla sig borta från de vanligtvis välvilliga och inställsamma kompisarna i journalistikkåren, brukar de välja att ta ”timeout”, en gammal basketterm som numera betyder rekreation med full lön.

Men även politiker väljer ibland att ”sjukskriva sig” (citattecknen indikerar att jag fortfarande inte är helt säker på att höjdare kan göra detta själva, utan hjälp av läkare). Minns exempelvis det gamla moderata borgarrådet Kristina Axen Olin som behövde litet ledigt 2007-08 för att därefter komma fram till att det var dags att sluta.

Hur stod det i Djurfarmen, "All animals are equal, but some animals are more equal than others".

K4

Det drar ihop sig till deklarationstider. För mig känns det alltid som att en sten faller från bröstet när näringsbilagorna är klara. Därför brukar jag ta tag i skiten så fort jag kan. En fördel till med det är att om (när) problemen dyker upp går det snabbare att få svar från Skatteverket i januari än om frågorna kommer i slutet av april.

Aktierna har blivit enklare att deklarera med investeringssparkonton och kapitalförsäkringar. Jag minns när jag behövde lämna in en hel bunt med K4-blanketter. Numera räcker det med en. Något år har jag klarat mig helt utan, då jag inte sålt några värdepapper i vanlig aktiedepå.

Att deklarera aktier är inte svårt, och numera inte tidsödande heller. Ändå hör jag varje år människor stöna över jobbet. De vet inte vad de sålt, vad de fått betalt och framförallt inte hur mycket de en gång (eller flera gånger) betalat. Är det bara jag som skriver upp vad jag handlat? Själv använder jag en vanlig Excelfil där jag matar in varje transaktion samma dag som den genomförs, hur enkelt som helst.

Nätmäklarna erbjuder sig annars att göra jobbet åt oss. Nordnet tar 99 kr (med undantag för Private Banking- och Active Trader-kunder) för att sammanställa en färdig K4. Avanza har en rörlig taxa från 99 kronor och billigare. Som platinakund kan jag få den helt gratis, men vill ändå göra den själv.

Jag skriver under min deklaration ”på heder och samvete” och kan i värsta fall straffas om jag lämnar felaktiga uppgifter. Det går inte att skylla på mäklaren, bokföringsbyrån eller juristen om det blir fel. De tar gärna betalt för att göra jobbet, men ansvaret är deklarantens. Den som lämnar in en blankett med en felaktig siffra lär bli varse det oavsett om den kostat 99 kr eller 99000, så det är bara att spotta i nävarna och sätta igång.

Eller strunta i det där med nävarna, det är lite äckligt.

Evro eller Juurow?

Tanken är att EU-valutan euro ska uttalas som början av Europa på det språk man talar. Därför heter det juurow på engelska, ojrå på tyska osv, men det där har alltid varit knepigt i Sverige. Av två skäl, tror jag. Vi fick från början höra att vi skulle säga évro, men ingen kallar väl Europa för Évropa? Inte heller säger de flesta av oss Európa, snarare Erópa, så då borde valutan heta eró med betoning på o-et, och det låter sådär lagom bra.

Den andra anledningen till att vi inte kan uttala valutan på svenska är att vi alltid varit så amerikaniserade att vi helst sätter engelska ord på nymodigheter. Göran Persson, vår statsminister under de tio första åren med valutan, sa juurow. Jag är osäker på hur hans efterträdare Reinfeldt säger (jag brukar alltid slå av när jag hör hans röst), men vid det laget var väl skadan redan skedd.

Men jag klagar inte. Kanske är namnproblematiken ett av skälen till att svenskarna röstade nej i folkomröstningen. Vi kan ju inte gärna ha en valuta vi inte kan uttala. Jag håller tummarna för att Sverige inte hinner införa euron innan den försvinner, men i det fallet är jag pessimist.

Eftersom den är impopulär nästan överallt kunde man kanske byta namn, som man gjort med andra fenomen ingen gillar: zigenare, Stalingrad, Fredrik Virtanen... Enklast vore väl att gå tillbaka till ecu. Det uttalas ekýy. Eller éky. Eller e-ähvadfan!

Ratar

När jag skrev om Spotifys börsnotering berättade jag att jag själv inte ens använder gratisversionen av tjänsten. Sedan finns det ju en premiumvariant som kostar 99 kr i månaden, vilket är exakt 99 kr mer än den vore värd för mig.

Jag vet inte hur udda det är att inte ha Spotify, men jag ratar så mycket mer. Netflix och alla andra streaming-tv-tjänster. Tv överhuvudtaget faktiskt, och i stort sett alla tekniska finesser som många ser som självklara.

Jag har heller ingen smartphone, vilket bara 15 procent av svenskarna saknar. Eller ja, jag ska inte säga att vi saknar det, vi bara har det inte. Siffran för ickepensionärer är nog rätt nära noll. 69 procent av svenskarna har dessutom en surfplatta och den siffran förvånar mig ännu mer. Jag känner inget behov av varken det ena eller det andra.

19 procent av den svenska bilparken är från år 2000 eller tidigare. Jag har aldrig ägt en bil tillverkad senare än 1992 och gissar att mina bilar snittat 30 år. Den där 92:an hade jag runt millennieskiftet och det är enda gången jag haft en bil som varit nyare än tio år gammal.

Mina utlandssemestrar i vuxen ålder går att räkna på ena handens tumme. Jag är osäker på när jag senast åkte på semester överhuvudtaget. Semester är för folk som inte trivs med sina liv (fick jag inte fart på kommentarsfältet nu får jag det aldrig).

Innan jag får sjuk-i-huvet-stämpel vill jag betona att jag valt bort allt detta av fri vilja och inte i första hand av ekonomiska skäl. Mycket av det skulle jag inte vilja ha även om det vore gratis (tv skulle jag nästan kunna betala för att slippa). En ny bil vore praktiskt ibland, men inte i närheten värd priset.

Jag har en pigg dator. Ingen värsting, men bra. Och hyfsade högtalare till den, och en laserskrivare. I köket har jag induktionshäll och varmluftsugn. Inte heller marknadens dyraste, men varje gång jag lagar mat på mammas gamla keramikhäll hinner jag tänka att det måste vara något fel på den eftersom det går så lååångsamt.

I övrigt är mitt liv ganska förskonat från moderniteter. Dyker det upp något jag vill ha kommer jag kanske att köpa det, men inte annars. ”Det har alla” är inget argument.