Mitt eget behov av att höras på
obekväma tider är obefintligt och har nog alltid varit det. Jag har
spelat elgitarr, men det är ju faktiskt inte värre än att man
pluggar in hörlurar i förstärkaren så kan man i princip banka
loss mitt i natten.
Ska jag åter sätta mig i en villa är
mitt grundkrav att kunna kissa på tomten utan att grannarna
ser det. Det är inte så att jag har ett stort behov av att dra ut
draggen i ljuset, jag menar bara att om tomten har full insyn kan jag
lika gärna hänga i en närliggande park där jag själv slipper
klippa gräs och beskära fruktträd.
Det för mig till den obegripliga
boendeformen radhus. Så här skriver Svensk Fastighetsförmedling om
påfundet:
”Ett radhus erbjuder villakänsla men utan samma ansvar och sysslor som kommer med traditionellt villaboende.”
Det är ju precis tvärtom! I ett
radhus har man nästan samma kostnader som i en villa. Eventuellt
i bostadsrättsform, men det innebär ju bara att man inte själv kan
välja när det är dags att måla fasad, byta fönster osv.
Radhustomter är precis så stora att
man måste ta hand om dem, men för små för att vara till nytta.
Man kan inte odla mer där än på balkongen. Två solstolar, ett
parasoll och en trädgårdstomte – fullt. Grannen kanske väljer
att fylla sin plätt med en studsmatta för sina högljudda barn och
så är halva året förstört av den anledningen.
Inomhus hör man när grannarna spolar
i toan och när fyllot i huset mittemot slår igen ytterdörren mitt
i natten. Det är ingen slump att tv-serier som Svensson Svensson och
Svenska hjärtan utspelar sig i radhusområden. Ingenstans frodas
misären och missunnsamheten som där. Man går miste om lägenhetens
anonymitet utan att få villans avskildhet. Det rimliga priset för
radhusboende borde ligga någonstans mellan tält och mögelskadad
lägenhet med rivningskontrakt.