Återbäring framför allt

Den här tiden på året är det bråttom att deklarera. Inte för att tiden håller på att rinna ut, det är nästan en månad kvar till deadline. Men för att få sin återbäring så fort det bara går. Jag ser två problem med detta:

1. Man ska inte ha skatteåterbäring att fordra, för det betyder att man betalat in för mycket skatt. Det fanns en tid när det staten betalade bra ränta för att man lånade ut sina pengar, men det gör den inte längre. Så försök betala så lite det går, prelskatta inte mer än nödvändigt.

2. Att deklarera är viktiga grejer, där finns pengar att spara och pengar att förlora. Alltså är det dumt att ge sig själv en extra tidspress. Det staten gör när den säger ”deklarera innan [då] så får du återbäringen [då]” är detsamma som när reklammakaren säger ”Slå till innan [då] så får du [något jävligt meningslöst du inte behöver] på köpet”. Det är som gjort för att man ska klanta till det, och har du så bråttom att få tillbaks dina utlånade pengar – låna inte ut dem (se punkt 1)!

Och alldeles för många ser skatteåterbäring som gratispengar när det i själva verket är precis tvärtom. De är en andel av de pengar du har förtjänat, du har bara lånat ut dem till en organisation som aldrig frågade dig om lov. Så när du får tillbaka dem, slarva inte bort dem igen. Har du klarat dig utan dem kan du lika gärna spara dem. Eller hellre faktiskt.

Det gungar för Facebook

Efter Cambridge Analytica-skandalen sänks Facebooks riktkurser på löpande band. Snacket går att annonsörerna flyr, och eftersom det är gratis att bli medlem på Facebook är det ju i annonsmarknaden pengarna finns.

Men så länge Facebook har användare kommer de ha relevans hur dåliga bortförklaringar Mark Zuckerberg än ägnar sig åt. Den nuvarande stormen blåser över och då kommer annonsörerna tillbaka. Om Facebook finns kvar då alltså.

Hur är det då med användarna, blir de färre? Många har blivit sura över att deras information används och säljs. Alla medlemssiffror jag sett har kommit från Facebook själva och de lär knappast redovisa medlemstapp, men jag tror heller inte att de tappar medlemmar. Man orkar ju inte ta bort konton om man inte verkligen vill göra en poäng.

Man tar på sin höjd bort en app, men troligare är att man bara slutar använda Facebook eller gör det mer sällan. Och det hör jag hela tiden. När Elon Musk erbjöd sig att köpa och lägga ner Facebook jublades det. Lite som missbrukare som vill att tillgången till droger minskar för att lättare kunna sluta knarka vill allt fler sluta missbruka Facebook.

Det bästa vore om folk slog sig fria och började läsa böcker och ta skogspromenader istället (kör ljudböcker så går de att kombinera), men det kommer ju inte att hända. Däremot kommer nya plattformar, sajter och tjänster. Jag tänker inte tanka Facebookaktier nu. Eller någonsin.

Man vänjer sig

Vi är nog många som inte förstår hur statsanställda greker kan ifrågasätta att de inte längre kan få fjorton månadslöner per år och gå i pension i femtioårsåldern när hela systemet bygger på att staten lånar mångmiljardbelopp för att få ihop det, men detta är inte unikt för Grekland. Franska järnvägsarbetare protesterar nu våldsamt mot att staten vill hindra dem från tidig pension på deras livstidsanställningar. Franska lokförare i statens tjänst går i pension vid 52.

Å ena sidan borde ett barn kunna förstå att man inte kan få mer betalt för att inte jobba än vad många får för att jobba. Å andra sidan, får man orimligt bra villkor kommer man inte ifrågasätta dem förrän man blir av med dem. ”Hallå! Företaget går ju inte ens med vinst, så hur har ni råd att ge mig tjänstebil, bonus och en extra semestervecka?”, frågade ingen någonsin.

Vad jag undrar (och som inte framgått av mediebevakningen) är hur det kunde bli så här. Vilken fransk eller grekisk förhandlare ansåg sig ha befogenheter att bevilja anställda fler än tolv månadslöner om året? Pension vid 52 hade jag förstått för hundra år sedan, när medellivslängden var under 60, men nog har de väl omförhandlat sedan dess?

Livstidsanställningar trodde jag var ett avslutat kapitel i samband med att slaveriet lades ner (med undantag för påvar och kungar), men tydligen inte i Frankrike. Hatten av för fackets chefsförhandlare! Där har vi en människa som nog aldrig kan få för mycket betalt.

Söndagsångest

Är du en sådan som mår lite illa på söndagskvällen för att det är dags att gå till jobbet i morgon? Känns det ännu värre såhär efter långhelg? Gör något åt det då!

Jag har haft min beskärda del av söndagsångest. Framförallt under skoltiden, och grundskolan säger man inte upp sig ifrån. Jag minns början av augusti när man insåg att om ett par veckor är det dags igen för ett helt jävla läsår.

När man är vuxen är läget ett annat. Allt är inte kul, alla har vi dagar då vi inte vill kliva upp ur sängen, men om vi för det mesta har en vardag vi knappt står ut med är det vår förbannade skyldighet gentemot oss själva att ändra på det. Det är inget självändamål att livet ska vara trist.

Det görs undersökningar på det här, där folk betygsätter sin arbetssituation på olika sätt. Jag tänkte ett tag publicera resultat från Negitates Medarbetarrapport, undersökningar från Handelns Utredningsinstitut eller SIFO, men det spelar faktiskt ingen roll vad de säger. Att någon annan hopsaskuttar till jobbet på måndagen eller kräks av tanken på att träffa chefen påverkar inte övrigas liv vare sig positivt eller negativt.

Trivs du inte – byt jobb! Här kommer pengar in i ekvationen. Med försörjningsansvar för barn, lån på banken och ett begränsat antal arbetsgivare på orten kan man inte slå näven i bordet hur hårt som helst. Men allvarligt talat, när hörde du senast talas om någon svensk som svalt ihjäl för att han bett chefen dra åt helvete?

”Du chefen, jag har en mugg till dig...”

Och när hörde du senast någon som dött av stress över ett liv som inte motsvarade förväntningarna? Det sker hela tiden. Jag slår vad om att vi alla kan komma på tio personer som suttit kvar på jobb de inte velat ha bara för att de inte vågat ta klivet därifrån. Och vem tackade dem för det – familjen, chefen eller sjukvården som fick mer att göra? Bli inte en siffra i den statistiken.

Utdelningsbolag sänker risk?

Handelskrig mellan USA och Kina. Alla hatar Ryssland som hatar tillbaka, varpå världens samtliga diplomater skickas hem. Västvärlden sprängs bit för bit av terrorister i väntan på att Nordkorea ska spränga allt i bitar på en gång.

Samtidigt på Stockholmsbörsen... lite stök. Varannan dag börsras, varannan knarkarhausse. Avanzas sparekonom Johanna Kull berättar att hennes kunder väljer att ”dra ned på risken i portföljen” genom att köpa aktier med hög direktavkastning.

Högutdelare betyder våren 2018 bank och bygg. Och – som alltid – aktier som gått riktigt uselt utan att sänka utdelningen, vilket just nu betyder H&M och Clas Ohlson. Jag vet lika lite som någon annan om det här är bra investeringar, men sänkt risk är inte vad jag associerar dem med.

Bankaktier när räntan är nere på botten (okej, det vet vi inte, men håll med om att det är en väldigt bra gissning), bygg och fastighet (här ska fångas fallande knivar!) och superdupermegaförlorande detaljhandelsaktier är inte vad jag kallar lågrisk. Men Kull har säkert rätt i antagandet att det är därför kunderna köper dem. Det är bara det att de har fel.

"Jag vann!"

”Congratulations! You just won €13.447...”

Har ni också fått det här mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.

För det här måste ju funka! Om ingen någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag förstått rätt går turerna ungefär så här:

1. De som svarar ”betalar” bluffen på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del går till punkt 2:
2. Skojarna ber dig lämna ut personlig information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer, körkortskopia eller något annat användbart.
3. För nu kan de öppna konton i ditt namn, köpa saker eller ta lån.
4. Och be dig betala pengar. För att du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala en slant till (nyemission någon...?).

Det kan ju inte vara många som är med så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.

Vinster i ”välfärd”

Det är ingen nyhet att det är skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita fläckar ifall jag tänker högt.

Vinster i välfärden har diskuterats i många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar att de fått för bra betalt.

Nu är ju inte världen så svartvit. Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat, kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem och sjukhus.

Och var går gränsen? Om man är emot privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på äldreboendet.

Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och hvb-hem.

Inte ens när superkapitalisten Bert Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat det, men jag tror inte att någon enda medlem i vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med vinst.

Det finns skillnader mellan skolor, äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som finns idag.