Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Stekarna har
förärats en Wikipediasida,
men idag är det väl i princip enda livstecknet. Så låt oss friska
upp minnet. Bildkvaliteten här är riktigt usel, men den är så
pass informativ att vi får ha överseende.
Vart har de tagit vägen? Inte ens runt
Stureplan har jag sett stekare på tio år. Det kan i och för sig
bero på att jag inte hänger där (det gjorde jag inte för tio år
sedan heller, även om det hände), men de verkar faktiskt ha
försvunnit. Har de slutat att festa och skaffat jobb, eller har de
flyttat till nätet och landat i någon patetisk Facebookgrupp där
de kan steka virtuellt?
När jag var ung fanns inga stekare. Vi
kallade dem kort och gott för råtöntar. Men seriöst, har dessa
människor ingen spegel? Jag är kanske fel person att snacka
utseende, men på den tiden jag hade hår var enda sättet att få det så
där att låta bli att tvätta det. Men okej, det går säkert att kleta i något klägg man köper till överpris.
Det spelar ju ingen roll när pappa betalar :-).
Kanske är det där snabelskon klämmer,
att papporna har slutat att betala. Eller också letar jag för
dåligt. Finns det stekare – berätta var! I väntan på det får
vi återanvända de gamla stekarna. God överklassmorgon på er!
När jag häromdagen skrev om
politikerlöner
hade jag inte tänkt att det skulle bli en följetong, men jag blev
uppmärksammad på att statsministern i ett barnprogram
sagt: ”Jag är inte miljonär. Det är jag inte, men jag har det
bättre än vad många andra har.”
En ful fisk. Och så någon
slags amöba.
Det var ju anmärkningsvärt att en
person som dragit in en miljon om året i flera decennier inte skulle
ha lyckats behålla en enda. Det var fler som reagerade på detta,
och nu har det blivit en grej i media.
SVT får ingen ordning på det, delvis för att Löfvens
statssekreterare vägrar svara på frågan om chefen är miljonär
med motiveringen: ”Vi har lämnat de uppgifter ni efterfrågat.”
Oklart om de pratade tvärtomspråket på jobbet eller om hon var en
aning trög, för det var ju precis det de inte hade gjort.
Så jag får väl reda ut detta också.
Självklart är Löfven miljonär! Bara hans sommarstuga är med all
säkerhet värd två miljoner (lån på 1,05 Mkr). Taxeringsvärdet är
visserligen bara 1,4 Mkr, men de senaste åren har det renoverats av
en byggfirma (lustigt nog en som saknade kollektivavtal),
avloppet har byggts om och carporten förvandlats till ett extra
boningshus. Löfven har dessutom fonder för minst en halv miljon.
"Så här lite har jag... Det vill jag vara tydlig med."
Så här tror jag: Löfven fattar inte
att en miljon inte längre är en förmögenhet och att det inte
skulle sticka väljarna i ögonen att han har en sådan (miljon
alltså, inte förmögenhet). Tvärtom verkar det så misstänkt att
det blev en nyhet bara av det, när allt kamrat Stefan ville var att
glida undan lite obemärkt (the story of his life).
Vad är då mest anmärkningsvärt? Att
han trots miljonlönen verkar ha rätt lite pengar, så lite att han
t ex fortfarande har ett lån på sommarstugan? Eller att han har så
dålig koll på verkligheten när han försöker lägga örat mot
rälsen att han tror att han bör mörka att han är
miljonär? Eller att han tror att han ska komma undan med det? Jag
vet inte, det är ganska märkligt alltihop.
Gruset är sopat, björkpollenperioden
är på väg att blomma över. Dags att putsa fönster! Eller ringa
ett företag som gör det åt en. Inte helt oväntat förespråkar
jag den första varianten. Inte nog med det, jag använder inte ens
en sån där fönstertvättmaskin som kostar runt en femhundring. Än
mindre en fönstertvättrobot för några tusen som åker runt själv
på fönstret ungefär som en robotdammsugare.
Jag använder trasor och tidningspapper
– hur lätt som helst. Först tvättar jag fönsterkarmarna (något
som kostar extra om man beställer tjänsten av professionella
fönsterputsare) med varmt vatten och diskmedel. Sedan samma sak med
fönstren. Vatten med några droppar diskmedel, gnugga, skölj och
byt vatten ofta.
Enklaste (och garanterat billigaste)
sättet att slippa ränder efter fönstertvätten är att skrynkla
ihop ett tidningspapper och vispa runt det på samma sätt som trasan
tills fönstret är torrt. Byt papper ofta, en vanlig gratistidning
räcker ändå till en hel bostad.
Visst tar det mer tid att putsa själv
än att ringa en fönsterputsare. Men allvarligt talat, ett
treglasfönster blir rent på en halvtimme även om man är noggrann.
Sätt en podd i öronen eller putsa varsitt fönster och umgås, det
här är ju ett lätt och tystlåtet arbete.
Min lägenhet skulle kosta runt en
tusenlapp efter ROT-avdrag att få proffsputsad. Jag måste fakturera
2000-2500 kr under den tid jag sparar för att det ska vara lönsamt.
Jag tror att jag skulle jag ha svårt att jobba effektivt när det
springer runt fönsterputsare här, men även om jag kunde det känns
det lika främmande som att boka en firma som kommer hit och diskar
åt mig.
I somras skrev jag
ett inlägg där jag efterlyste svenska nyhetskällor.
Bakgrund: Jag hade ingen tv, slog aldrig på tablåradio och
det tog emot allt mer att läsa dagstidningar som jag upplever blivit
allt sämre. Så jag ville veta var hur jag kunde följa nyhetsflödet
utan att slå knut på mig själv och vaska fram guldkornen genom att
först plöja igenom horder av skit.
Nu har det gått ett tag och jag tycker
mig ha hittat en lösning: Jag stängde av.
Jag läser inga nyhetssajter
regelbundet. Sveriges än så länge största sida Aftonbladet.se har
jag inte besökt på ett halvår eftersom de inte gillar min Adblock.
Konkurrerande nyhetskanaler utan tydlig finansprofil hamnar jag bara
på när någon på Twitter länkat till en rubrik jag finner
intressant.
För 10-15 år sedan jobbade jag med
tidningssatir. För att få fram hundra roliga artiklar med
verklighetskoppling varje månad plöjde jag igenom säkert tjugo
nyhetssajter varje dag. Det gav mig järnkoll på flödet som en ren bieffekt.
Från detta har jag gått till att kompisar ringer mig och säger:
”Vad tror du – är han skyldig?” Vem? Vad? Jaha, har en känd
politiker anklagats för ett grovt brott och hela landet spekulerar i
hans skyldighet? Att gå från att vara den mest insatta till killen
helt utan koll är skrämmande. Men jag har vant mig nu.
Jag spar flera timmar om dagen på att
inte hålla mig uppdaterad på varenda strunthändelse. Om det händer
något av allmänintresse (och då menar jag inte bara nyfiket
skvallerbehov) ser jag det på Twitter, eller kanske på börsindex.
Jag kanske inte ser att Johannes Brost dött eller att en fotbollsmatch mynnat ut i gängkrig i samma stund som
nyheterna släpps, men jag kommer få reda på det.
Att försöka skärma
av mig från allt brus gör mig nog bara till en mer harmonisk
människa som kan lägga tid på sådant jag verkligen vill fylla
huvudet med.
Igår släppte
Bahnhof sin Q1:a.
Högsta omsättning och rörelseresultat någonsin. Man fortsätter
att plocka bredbandskunder. Lite lägre marginaler på företagssidan,
men det är banne mig enda molnet jag ser. Så här inleds rapporten:
"Antalet nya ordar och leveranser
ökar på i stort sett samtliga affärsområden, vilket i sin tur
kommer att få positiva effekter under de kommande kvartalen."
Snacka om att gå ut hårt!
EBITDA 43,9 Mkr, EBIT 34,8 Mkr, resultat före skatt per aktie 0,32
kr, och inte behöver man vara överdrivet positiv för att ana av
citatet ovan att man har för avsikt att höja sina prognoser vad det
lider.
Alla anledningar att äga Bahnhof innan
rapporten kvarstår. Dotterbolaget Elementica väntar på att få
igenom sitt bygglov, vilket bör ske och bör ge en skjuts. Jag
hoppas lite på ett listbyte, men det känns mer som en ”bubblare”.
Jag har en känsla av att Karlung föredrar att ligga på AktieTorget
där han kan känna sig lite ”indie” och dessutom slipper
redovisa varenda toalettbesök i ett pressmeddelande. Men omöjligt
är det inte.
Visst ser aktien
jättedyr ut nu, men Bahnhof tycks vara ett sånt där bolag som
alltid är dyrt, men alltid är köpvärt. Jag vet inte om jag skulle
köpa på den här nivån, men jag är absolut inte på väg att
sälja heller. Utdelningen höjs med 50 procent i år, bara en sån
sak. Men okej, för utdelningsjägare finns bättre alternativ. Å
andra sidan, om Bahnhof fortsätter att förvalta mina pengar på det
här sättet behöver de inte lämna tillbaka dem till mig, det tar
jag vid försäljning istället.
Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag
att alla spartips är bra. Kanske inte tipsen i sig, men att de får
någon att tänka och komma på var de själva kan dra åt
svångremmen utan att det ens kostar något.
Å andra sidan blir jag lite trött när
människor hoppar på ”ekonomitåget” och som nyfrälsta
hobbyekonomer försöker låta som att de haft ett genuint
sparintresse sedan barnsben när det i själva verket uppstod i
förrgår när det slog dem att det här med sparande nog blivit hett
nog att jaga klick med. För några år sedan var det miljö, sedan
blev det yoga och nu detta.
”Vad fan pratar han om?!”
Jag kommer till det nu. Youtubers och
influencers kan säkert vara fantastiskt intressanta människor som
inte alls bara lånar ut sina ankläppade ansikten för att sälja på
lättlurade idioter en massa skit. Fast ibland är en anka bara en
anka.
”Mitt första och faktiskt bästa
tips är” ett företag vars namn jag försökte memorera när jag
övade för den här videon (så att jag skulle slippa göra ”Clara
Henry-klipp” var tredje sekund) och som jag således aldrig själv
använt mig av. För övrigt verkar det inte finns en bloggtjej i den
här kategorin som inte gjort reklam för just detta företag. Men
det finna andra företag (och ankor):
Etthundrasextusen prenumeranter! Det
blir ju nästan 1500 prenumeranter per hjärncell...
Här är en tjej som åtminstone
försöker. Hennes problem är nog bara att hon sällan eller aldrig
funderat över ämnet privatekonomi.
Tips 1: Släng/sälj något när köper
något nytt. Tveksamt om det spar pengar, men åtminstone utrymme.
Fast det här tipset att ge bort din fullt fungerande pastaslev när
du köper en ny... Varför ska man då köpa en ny?! Vem har ens en
pastaslev?! Jag har ätit pasta flera gånger i veckan i hela mitt
liv och det har funkat alldeles utmärkt att sleva upp den med
vanliga bestick.
Tips 2: Bränn inte lönen i början av
månaden, bränn den i slutet. Okej, om jag någonsin mer får lön ska jag tänka på det... men det spar inga pengar.
Tips 3: Använd tygkassar. Grattis, det
här var första tipset som faktiskt spar pengar även om jag kanske
inte skulle klassificera det som ett ”udda spartips”. Men okej,
jag är nog inte precis målgruppen för denna kanal. Inte heller det
särskilt udda, det är jag sällan.
Tips 4: Säg upp abonnemang du inte
använder. Bra idé! Lite som – riv inte sönder tusenlappar!
Tips 5: Handla inte julklappar i sista
sekunden. Det här hade varit vettigt om anledningen hade varit att
det är lättare att hitta bra köp med framförhållning. Här är
tesen istället att man kommer köpa sämre grejer och därför fler.
”Samma sak om du fått en inbjudan
till en fest eller till student eller vad det nu kan vara, att kolla
på kläder i god tid så att det inte blir så där att du en vecka
innan kommer på att shit, jag ska ha någonting, och så börjar du
fundera och så slutar det med att köper kanske tre uppsättningar
kläder istället för en, eftersom du inte riktigt kan bestämma
dig.”
Är det här alltså ett vanligt problem? Att om man handlar när man har bråttom köper man tre gånger
så mycket? Skulle man inte kunna korta ner tipset till ”Var inte
dum i huvudet”? Nej, tacka vet jag Janne
Boris-Möller. Han var åtminstone ärlig med vad han höll på med:
Statsminister Löfven fick nyligen en
löneförhöjning till 168000 kr i månaden. Det är en bra lön, men
så har han ju också ett viktigt arbete. Det är svårt att jämföra
lönen för olika jobb, så låt oss istället jämföra den med
samma jobb. 1984 hette statsministern Olof Palme. Hans månadslön
var 24000 kr. Omräknat till dagens penningvärde blir det drygt
55000 kr, alltså ganska exakt en tredjedel av Löfvens lön.
Dagens riksdagsledamöter har ett
arvode på 65400 kr i månaden. Den siffran har dubblats på tjugo
år. Än mer slagsida mot arbetsgivarna/väljarna blir det nog om man räknar in alla förmåner.
Som riksdagsledamot har man tillgång till en övernattningslägenhet
i Stockholm, guldkort hos SJ (värde 73100 kr/år), dator,
surfplatta, mobil och lite annat. Om de trots fria tågresor och
minst sagt förmånliga taxiregler väljer att ta egen bil till
jobbet slipper de den trängselskatt alla vi andra får betala.
Jag vill inte elda på
politikerföraktet, det räcker nog till ändå. Min främsta kritik
mot politikeryrket är för övrigt inte den höga lönen utan
bristen på ansvar och prestationskrav, men det argument som oftast
används till försvar för höga politikerlöner är att kompetens
kostar. Så då frågar jag mig: Är dagens politiker bättre än
gårdagens? Annars faller ju argumentet.
Palme var trespråkig som fyraåring,
inledde en militär karriär upp till löjtnants grad, tog en
Bachelor of Arts (filosofie kandidat?) i USA och en juristexamen i
Sverige. Löfven läste 1,5 år på sociala linjen på Umeå
Universitet. Innan dess tvåårigt gymnasium och en svetsutbildning.
And we have a winner...
Jag har redan tidigare pratat om
landsbygdsminister Sven-Erik Bucht som lyckats gå genom livet utan
att ens kunna engelska. Innan han blev byråkrat/politiker för snart
tjugo år sedan hade han jobbat som vaktmästare och musiklärare.
Inga dåliga jobb, men knappast meriterande för att styra landet.
Vi har för övrigt en högskoleminister
utan högskoleutbildning, en justitieminister som inte är jurist och
en försvarsminister som inte gjort lumpen. Att jag ”hackar” på
socialdemokrater beror inte på att de utmärker sig utan på att de
innehar regeringsmakten, men de finns gott om företrädare för alla
partier som knappast skulle få ett välbetalt jobb utanför
politiken.
Så nej, höga arvoden ger oss inte
bättre politiker. Skulle sänkta arvoden göra det? Knappast, men
det skulle kanske minska antalet lycksökare som ser ett egenvärde i
politikerkarriären. Jag vill ha politiker som vill förbättra
världen, inte sin egen plånbok.