Ingen koll – och stolt över det!

Jag förstår att folk slutat ringa polisen när de utsatts för brott. Om polisen inte lyckas sätta fast dig för något kommer de åtminstone inte försöka hitta den verkliga förövaren. Vad jag inte förstår är varför man ringer skvallerpressen istället.

Vi prioriterar olika...

Men då får jag mer att skriva om. Dagens historia handlar alltså om ett par som fått sitt kortkonto kapat, troligen för att någon skimmat eller stulit uppgifterna från något av deras kort. Sånt händer ju, och paret behöver inte ha varit oaktsamma för det, men det är en hel del saker med deras ekonomiska beteende som ändå gör mig fundersam.

De har inte kollat sitt konto på ”omkring en månad”.

Alla har inte min järnkoll eller överhuvudtaget ett ekonomiskt intresse, men att låta hela familjens samlade kapital sitta på kontot och sedan bara dra kortet tills företagen börjar höra av sig för att de inte fått betalt känns inte vuxet någonstans. Paret har försörjningsansvar för åtta barn. Hoppas dessa växer upp snabbt så att de kan hjälpa mamma och pappa med ekonomin.

De hade 45000 kr på kontot.

Eller rättare sagt, de hade 45000 kr plus tre veckors konsumtion för en familj på tio personer. Ska vi gissa på minst 70000. När jag ansökte om mitt första Visakort öppnade jag samtidigt ett nytt bankkonto för ändamålet. Det var inte kopplat till min lön eller andra inkomster. Den enda som förde över pengar dit var jag. Än idag ser jag till att inte ha mer än någon tusenlapp på kortet, ifall jag inte precis då ska köpa något dyrare. Det tar ju bara några sekunder att flytta pengarna. Min ekonomi är inte helt typisk och jag förstår att det blir opraktiskt för de flesta att sätta gränsen vid 1000 kr, men någon gräns kanske man kan tänka sig.

Det här var alla pengar de hade.

Banken kommer behöva 3-5 dagar på sig för att betala ut de stulna pengarna (helt rimligt, jag hade tyckt att en månad också vore okej), vilket innebär att ”familjen måste låna ihop pengar från bekanta och släktingar för att kunna försörja de åtta barnen”. Återigen, vill ni ha pris som årets mest ansvarstagande föräldrar kanske ni inte ska skicka in alla era inkomster på ett och samma konto som ni sedan inte håller någon som helst koll på.

Den formulering som bränner sig fast i mitt medvetande är ändå åttabarnsmamman Tanyas kommentar efter samtalet med banken: ”De sa att det var vi som borde ha haft koll och slingrade sig, det var fruktansvärt att inte känna sig betrodd.”

Jag, vad i hela friden kan ha gett bankens representant en så absurd tanke?!

Skit-i-skit

Fond-i-fond är ett fenomen som funnits så länge jag kan minnas (30-40 år?) och som enkelt uttryckt är en fond som handlar med fondandelar. Genom att köpa in sig i fonden får man alltså väldigt hög riskspridning. Köper man en andel i en fond som i sin tur köpt andelar i tio fonder med vardera 30 innehav får man 300 investeringar på ett bräde.

Göteborgskt fondsparande...

Det finns två mindre lyckade effekter av detta. Ett så stort spann av investeringar är helt omöjligt att överblicka. Principen ”förstå vad du köper” blir inte mindre sann för att du skjuter brett. Dessutom riskerar det att bli väldigt dyrt. Fond-i-fond betyder avgift-i-avgift eftersom du i slutändan får betala courtage på en väldig massa småinvesteringar. Det uppenbara alternativet, indexfonder, med samma idé om riskspridning, blir väsentligt billigare. Det här är ungefär vad Finansinspektionen kommit fram till i sin granskning, men torde vara välkänt redan innan. Åtminstone visste jag det.

Så vem vänder sig bankerna till med denna ganska dåliga produkt som ofta kostar 2-3 procent i avgift att jämföra med indexfondernas 0-0,3 procent? Jag skulle säga att svaret är människor med dålig koll. Folk som inte kan något om investeringar och går till banken fast beslutna att inte ta för mycket risk. De får då en fondandelsfond som påstås vara anpassad efter deras riskbenägenhet eller ålder (=mer räntepapper ju äldre man blir), men i praktiken kommer Stora Bankens fond-i-fond bara mixa en korg av Stora Bankens egna aktie-, ränte- och blandfonder och därmed öka dess kapital och intäkter utan att det kostar respektive förvaltare en enda minut eller krona extra.

Vill du inte ta egna beslut – köp indexfonder. Vill du minska börsexponeringen – köp en räntefond, råvaror eller någon form av tillgångsbevis, med eller utan värdesäkring. Men håll för guds skull reda på avgiften. Att lägga en stor andel av sparkapitalet i en investering som kostar 1,71 procent (snittet för fond-i-fond) bara i avgift är nästan detsamma som att försäkra sig om att göra en dålig investering. Förutom för banken såklart. Din avgift-i-avgift är ju deras blåsning-på-blåsning.

Människan är anpassningsbar

I inlägget om bensinpriset, och även i kommentarsfältet och i den allmänna debatten, kommer man lätt in på oförmåga till anpassning. När bensinpriset höjs säger väldigt många att det här var precis gränsen, de kan inte tänka sig att betala en krona till och heller inte minska sitt bilresande.

Det där händer ofta, att folk säger att deras konsumtionsmönster, tid och andra begränsningar är precis maxat. Hit, men inte längre, för exakt ”då” kan de inte längre fungera. Om skatten ökar med en procent får de gå från hus och hem.

Jag fattar att det är en signal till makten. ”Kom inte ens på tanken att höja priset/skatten eller minska rabatten/öppettiden, för då tappar ni mig.” Bra så, men jag misstänker att de flesta går på sitt eget hot. De tror på allvar att de inte skulle kunna anpassa sig mer, åtminstone inte mycket. Och det är där det blir fel. Man kan komma ifrån problemen genom att sälja bilen, byta leverantör eller flytta utomlands, men man kan också anpassa sig mycket mer än man tror i sin vildaste fantasi.

Vad händer om din nettolön skulle sjunka med 30 procent i morgon? Du skulle antagligen tvingas skära i utgifterna och kanske ta bort allt slöseri. Sänka kostnadsnivån på semesterresan eller i värsta fall ta bort den helt. Köpa billigare mat och en billigare bil eller ett mindre boende. Men du skulle inte svälta ihjäl. Det är inte ens säkert att ditt liv skulle bli sämre.

Så nästa gång du hör dig själv utbrista ”Jag skulle inte klara mig utan...”, se det som en utmaning och tänk att ”Jodå, det skulle gå alldeles utmärkt”, och kanske skulle du passa på att växa som människa på köpet.

Gravsten och dödsannons

En av mina äldre vänner (Fälldin var statsminister när vi träffades första gången, det ni, ungdomar!) målade upp en bild från verkligheten som jag undrade om jag inte kunde fläka ut på bloggen för att höra andras kloka syn på. Det fick jag, så nu kör vi:

Ett äldre par dör kort efter varandra. Inget har de sagt om hur de vill ha begravningen och sin sista vila. Det blir upp till de efterlevande att bestämma. Sonen går på den snåla linjen. Dödsannons behövs inte, vännerna är ju redan döda. Gravsten vill han inte heller ha. Han är själv gammal och han vill slippa ansvaret för skötseln.

På andra sidan har vi dotterns barn (dottern är själv död sedan länge). De vill ha dödsannons, gravsten, rubbet. Så vad gör man? Det går inte att hitta en skön kompromiss med en gravsten i papp som vittrar sönder på ett år.

Det bästa lösningen är såklart att prata med era anhöriga och berätta hur ni vill ha det! Eller skriv upp det, tydligt! Men om man, som i detta fall, inte gjort det, då står de anhöriga där och tvingas ta beslut de ska leva med resten av sina liv.

Om vi börjar med den ”lätta” biten, dödsannonsen. Jag skäms inte över att vi lät bli när pappa dog. Vi ringde runt alla som borde få veta. Det blev både bättre, personligare och billigare, och (av alla dessa skäl) garanterat den lösning han hade valt själv. Men om någon vill ha en annons, skriv den då. Kostnaden är inte värre än att pengarna går att få fram. Försök ta hänsyn till önskemål om verser och symboler. Det är inte lätt när det är infekterat, men det borde gå att undvika att bli dödsfiender över detta, även om det är allra bäst om den döde själv tagit hand om saken.

Gravstenen är klurigare. Jag fattar att en del absolut vill ha en sten att gå till, särskilt om man tror att den döde själv önskat det (återigen, berätta medan ni lever!). I vår släkt har vi bägge varianterna, gravstenar och minneslundar. Jag föredrar det senare. Ja, det är billigare och det är mindre jobb, men det handlar inte så mycket om pengar som om samvete. En gravsten är en ständig källa till dåligt samvete. Födelsedagar, dödsdagar, allhelgonadagar... ”Har ni tid att tända ljus på graven, vi hinner inte.”

Visst kan man beställa skötsel, men det kommer ändå gnaga på bemärkelsedagarna att ”man borde åka till graven”. En minneslund är ofta en vacker plats dit man åker när andan faller på.

En människa försvinner ganska fort, särskilt om kroppen är kremerad. Sedan finns han/hon i vårt medvetande och det är inte knutet till en plats. Så här skulle jag säga; plantera ett fruktträd och tänk på mormor och morfar när trädet blommar, när ni skördar frukten och äter paj. Bygg inte monument över döda människor.

Olle Ljungström föregrep sin fars död och skrev en sång om hans grav medan han fortfarande levde. Det gör han förresten fortfarande. Olle tog tyvärr ner skylten för två år sedan, men världens bästa gravlåt lever:

Bensinkompensera

Bensinpriset har nu ”sprängt” sextonkronorsvallen, varav nästan tio kronor är skatt. Ungefär hälften av bilisterna säger att precis här är gränsen för vad de klarar av. Blir det dyrare kommer de inte kunna sköta sina liv.

Men det är klart att de gör, vad är alternativet? Vi kommer fortsätta att åka bil oavsett om vi räknar varenda krona i ökade utgifter eller är av typen ”Höjningen påverkar inte mig, jag tankar ändå alltid för en femhundring”. Och vadå, en prishöjning på tio öre litern blir bara några kronor per tank. De flesta har större sår som blöder i privatekonomin.

Det man faktiskt kan göra är att utvärdera sitt bilåkande. Gör en budget genom att skriva upp alla resor under en period, t ex en månad. Fundera sedan på vilka resor som går att undvika. Mest går att göra med jobbresorna. Går det att samåka, cykla halva året eller jobba hemifrån en dag i veckan blir det mycket pengar.

Annars kan man kanske plocka bort några av de mer oregelbundna resorna. Veckohandla på väg från jobbet, låt ungarna cykla till träningen eller köp en elmoped (jag har förstått att uttrycket cp-moppe inte alls är politiskt korrekt).

Går ingenting att ändra (eller rättare sagt: om viljan inte är tillräckligt stor för att ändra på något) kanske det kan vara en bra idé att kompensera kostnaden genom att investera i olja. Det är ju som sagt staten som tjänar mest på varje tankad liter, men bensinpriset har ändå en viss korrelation med oljepriset, så då kanske en investering i Lundin Petroleum eller EnQuest kan pigga upp när bensinmacken jävlas. Själv föredrar jag Olja S, så slipper jag vara beroende av lyckad prospektering i enskilda bolag.

Är man väldigt exponerad för bensinpriset kan det kanske göra att man sover bättre. Själv tycker jag alla oljeinvesteringar är för dyra nu, men så har jag redan bantat ner mitt bilåkande genom att jobba hemifrån, planera mina bilresor, transportspringa och gå så mycket som möjligt. Så höj på, jag tankar ändå för en femhundring ;-).

”Maxa pensionen”

Då och då gör kvällstidningarna spartipsartiklar med hjälp av någon sparekonom. Billig journalistik, bara ringa upp en bank och fråga om de vill ha gratisreklam genom att göra journalistens jobb. Klart de vill!

De är ju ärliga med det, så då är det väl okej, och det behöver inte vara dålig journalistik bara för att artikeln är köpt. Så låt oss titta på ett exempel med pensionstema som kommentatorsprofilen Wien-Lars skickade till mig.

Några av punkterna är bara för lama, som ”Skaffa dig koll” och ”Börja spara”. Det är lite som att säga ”Ta bra beslut, undvik dåliga”. Andra är intressanta, som ”Flytta utomlands” och ”Pruta”. Den sista, ”Rollspela”, är riktigt bra, även om jag skulle kalla den ”Ha framförhållning”. Idén är i alla fall att yrkesarbetande ska försöka leva på den pension man kommer att få när den dagen kommer (om den kommer, och om man då får något). Går det inte är det dags att tänka om – sänk utgifterna, tjäna mer eller jobba längre.

Inte dumt tänkt, men det som stör mig med den här och liknande artiklar är att man hela tiden utgår ifrån att pengar som inte plockas åt sidan automatiskt försvinner. Löneväxla, skaffa en pensionsförsäkring, lås in pengarna, annars... vadå? Jag fattar att barn riskerar att äta upp sitt lördagsgodis klockan halv åtta på morgonen, men vuxna människor ska för tusan kunna hushålla. Spendera pengar på saker du behöver eller åtminstone verkligen vill ha, inte för att de finns!

Av alla idiotiska affärsidéer...

Jag fick ett tips i kommentarsfältet jag bara inte kan släppa. Företaget Beambox är ett dotterbolag till fastighetsbolaget Castellum vars motto är:

”Vi tar hand om dina saker så att du slipper.”

De hämtar, fotograferar och förvarar. Fotografibiten skiljer dem från Shurgard, City Self-Storage och andra, för det gör att man kan be att få tillbaka saker man magasinerat och sedan kommer på att man inte kan vara utan. Fast hur stor är den risken? Det fanns ju en anledning att man ville ha bort bråten från början, och om mina saker är så pass oviktiga för mig att jag vill slippa ha dem nu, kommer jag vilja ha dem senare? Min gissning är nej.

Jag kan fatta att privatpersoner behöver magasinera sina tillhörigheter under en begränsad tid, t ex mellan boenden. Men nog känns det som att den främsta anledningen att packa grejer i kartonger är att man inte behöver dem, inte nu, inte sedan, inte någonsin. Det är bara ett sätt att skjuta upp det oundvikliga – att ställa sig frågan om saken tillför något i ens liv. Det är svårare att göra sig av med avlidna släktingars fotoalbum än gamla möbler, men ingen blir glad av ett förråd fullt med skit.

Det spelar ingen roll om det var ett bra köp när det begav sig, om en sak var väldigt användbar för tio år sedan eller om den aldrig använts. Behövs den inte nu eller framöver har den inget värde för dig nu. Sälj den! Eller – om det inte går – ge bort den. Om inte heller det är möjligt – kasta skiten! För saker som inte ens går att skänka bort är verkligen skit.

Vad du än gör, ring inte Beambox. Förutom att deras tjänst borde vara poänglös är den dessutom dyr. En flyttkartong kostar 49 kr/månad att förvara, större grejer som cyklar och resväskor kostar 69 kr/månad. Hur lång tid tar det innan det hade lönat sig att kasta grejerna och köpa nytt den dag du saknar något? Eller, ännu hellre, låtit bli att köpa dem.

Det finns en gräns när sakerna du äger börjar äga dig. Det läskiga är att man inte vet var den gränsen går. En dag har man bara för många saker, så håll efter hela tiden. Men en sak är säker, när man behöver hyra in sig hos Beambox är alla gränser för rimlig konsumtion sprängda sedan länge. Lyssna på George Carlin, han visste det här för över 30 år sedan: