Fyraprocentsregeln

Jag har genom åren skrivit en del om ekonomisk frihet, t ex här. Ofta fastnar jag i de psykologiska aspekterna, för inte sällan tror jag att det är modet som är skillnaden mellan att sluta lönearbeta och att inte göra det, inte privatekonomin.

Samma sak för att våga gå ner i arbetstid, att starta eget eller på annat sätt skaffa sig en ekonomiskt mer osäker tillvaro. Det är inte budgeten det brukar stupa på utan högst irrationella tankar som ”Vad ska pappa säga?” eller ”Vad händer ifall [någonting som överhuvudtaget inte går att förutse] inträffar?”.

Men nu gled jag från ämnet (inte heller ovanligt). Tillbaka till ekonomisk frihet och hur man vet när plånboken tillåter det. Fyraprocentsregeln nämns ibland. Av mig med, men jag har aldrig riktigt gått igenom vad den innebär.

Kort dragning: Historiskt har kloka människor räknat fram att om man kan leva på fyra procent av sin förmögenhet ska den aldrig behöva ta slut, även om inflation och börsutveckling varierar över tid. Om vi räknar baklänges och tänker att 400000 kr är den nettoårsinkomst man behöver, då bör man ha tio miljoner i förmögenhet. Ett bra börsår kommer portföljen överavkasta, ett år med börskrasch kommer den inte göra det. Tanken alltså att om man börjar med 25 gånger årsbehovet tar man höjd för alla rimliga eventualiteter.

För att vara övertydlig var dessa siffror ett exempel, inte mitt behov och antagligen inte ditt heller. Vi är alla olika. Apropå olika har denna regel på olika sätt beskrivits mer utförligt av andra, så det finns ingen anledning att jag ska ”uppfinna hjulet”. Här är tre av dem.

Onkel Tom gör en pedagogisk beskrivning med exempel och diagram.

Miljonär innan 30 har en mer textbaserad och rak förklaring av begreppet.

Och avslutningsvis Marcus Hernhag som valt en videoversion för den som vill slippa läsa.

Marcus Hernhag och Alexander Gustafsson (eller Olle Sarri ?).

Fyraprocentsregeln skapades (eller åtminstone nedtecknades) av ekonomen William Bengen och avsåg amerikanska förhållanden, men den anses passa så pass bra för Sverige att den även bör gälla för (lättjefulla) investerare här.

Sedan finns det alltid människor som kommer att hävda att den inte alltid fungerat, att den inte alltid kommer göra det och att det finns bättre sätt att räkna på detta. Möjligt, fyraprocentsregeln är en tumregel, inte en naturlag. En del kommer behöva mer, en del mindre säkerhet för att be chefen fara och flyga, och en del kommer aldrig göra det. Då är vi tillbaka på mod igen. Vi slutar där.

Gränsen mellan enkelhet och misär

Precis som en del tycker att mitt liv måste vara skit har även jag gränser för vad jag tycker kan vara en värdig tillvaro. Jag har tidigare skrivit om folk som bor i husvagn, husbil och andra udda bostäder. Inget för mig, men ofta kan jag fatta hur de tänker. Att bo i en personbil däremot...

För en tonåring över en sommar vore det kanske rimligt, men en 64-årig kvinna som bor i bilen, med giftstruma och andra hälsoproblem, skulle känns sådär även om hon inte behövde bajsa i en hink. Dock imponeras jag av optimismen. Snacka om att se problem som utmaningar!

Ekonomin blir jag inte klok på. När hon berättar att hon lever på 800 dollar i månaden säger intervjuaren ”That's nearly impossible to do in any traditional home” och får svaret ”Yeah, I couldn't buy food”. Det är alltså drygt 7000 kr. Knaper hushållsbudget för många även om det skulle räcka och bli över för mig, men som matbudget är det väl rätt vidlyftigt. Det här är alltså två personer med rullande hem så de borde kunna tänka utanför boxen.

Men historien slutar inte där. Ett år senare gjordes en uppföljningsintervju och nu försvann klumpen i min mage:

Inte för att hennes inkomst stigit från 800 till 900 dollar. Egentligen inte heller för att hon flyttat ut från bilen till en täckt släpvagn på knappt 2 x 3 meter. Mer för att hon verkar ha fått kontroll över sitt liv. Och hur många tanter skulle fixa att förvandla en plåtren släpkärra till ett hem? En smula spartanskt, det medges, men ett hem.

Jag skulle inte vilja ha en äldre släkting som bor på det här viset, men jag tror mig aldrig ha träffat någon så lycklig över sitt liv. När hon säger att hon önskar få bo precis så här resten av livet tror jag henne och hoppas att det blir ett långt och lyckligt liv.

Fattigföretagare

Swedbank har räknat ut att företagare är överrepresenterade bland fattigpensionärer. Det finns säkert flera anledningar till det. Företagare med enskild firma ansvarar till stor del själva för att det ska finnas pensionskapital och det kan vara svårt att göra månatliga insättningar när man inte har en aning om nästkommande månads inkomster.

Jag har ingen tjänstepension (jo, typ 100 kr som inte fylls på och som ett bra börsår kan gå upp fem spänn) och ingen privat pensionsförsäkring. Men jag vill vara tydlig med att jag inte virkar på en offerkofta här. Trots att jag på pappret tillhör de 23 procent av Sveriges företagare som inte sparar öronmärkt till sin pension sparar jag både pengar och har tänkt tanken att någon gång sluta jobba.

Så om vi skulle börja med att bena ut begreppen lite. För att få titulera sig fattigpensionär (det är kanske inget att stå efter egentligen...) får man tjäna max 60 procent av medianvärdet för landets befolkning. Det har EU bestämt. 2017 var det 12100 kr netto. Så mycket har jag i princip aldrig gjort av med, oavsett inkomst.

Dessutom noterar jag att det alltså bara handlar inkomst, inte om kapital. Om jag äger tre miljarder men bara har 10000 kr i pension blir jag fattigpensionär. Inte ens EU kan väl vara så trångsynta att de utgår ifrån att människor som levt och arbetat ett helt liv inte har någonting av värde den dag de slutar jobba?

För att slippa bli ”fattigpensionär” föreslår Swedbank att man ska ta ut lön ur sitt företag, så att man samlar pension. Att ta ut lön man inte behöver låter ungefär lika genomtänkt som att jobba med enda syfte att få semester.

Nästa förslag: ”Lås en del av ditt sparande för din framtida pension.” Nej tack, jag är vuxen! Ja, men vad är det med alla ekonomiska rådgivare som utgår ifrån att pengar bränns så fort man kommer åt dem? Var man tvungen att floppa i marshmallowtestet för att få jobb på bank?

Så för att sammanfatta det. Trots att jag antagligen är precis den person banker och kvällstidningar vill skrämma till ett organiserat pensionssparande tänker jag inte göra det. Min beredskap är god.

H&M på väg tillbaka?

I början av september låg H&M:s aktiekurs på rekordlåga 121 kr. Sedan kom lite nya aktierekar. Inte nödvändigtvis köp-, bara mindre negativa sälj- eller neutrala rekar. Så kom kvartalsförsäljningssiffran som var bättre än väntat. Och onlineförsäljningen, bolagets historiska akilleshäl. Detta, i kombination med lösa rykten om att familjen Persson är på väg att ta H&M från börsen, fick aktien att braka upp 16 procent på en enda dag och plötsligt låg aktien över 140 kr.

I förrgår kom kvartalsrapporten som var ungefär som väntat. Egentligen lite sämre än vad analytikerna hade gissat, men i gengäld var bruttomarginalen aningen bättre. Och så säger ledningen att ”prisnedsättningarna i relation till omsättningen inte kommer att öka i det fjärde kvartalet jämfört med motsvarande period föregående år”.

Ingen braksuccé alltså, bara en förhoppning om att det inte ska fortsätta att gå jättedåligt. Det räckte för marknaden att haussa upp aktien till tvåsiffrig kursstegring, igen. En bit över 160 kr börjar det pratas om kurser långt över 200 kr, typ i eftermiddag.

Den som vet vart H&M är på väg skulle kunna bli rik. Själv vet jag bara att jag (i denna omgång) aldrig borde ha köpt, men den senaste månaden är jag nöjd att jag behållit aktieposten som en lottsedel. Om vändningen är här och hösten 2018 i framtiden kommer att benämnas som ”Det var då det hände” vet jag ingenting om. Inte heller vet jag om familjen Persson är på väg att ta bolaget från börsen, men det skulle förvåna mig rejält.

Jag gillar fortfarande H&M som butik och kommer att behålla mina aktier ett tag till. Om inte pappa Persson ger mig bra betalt förstås :-).

”Hjälp mig göra fel!”

Självdestruktivitet fascinerar mig. Hur människor kan göra allt som står i deras makt för att hamna i skiten och sedan gräva sin grop ännu djupare.

På den eminenta diskussionssajten Flashback hittade jag en tråd med rubriken ”Handla på faktura med betalningsanmärkningar/kronofogde”. Det är enligt trådskaparen ”en seriös tråd med sidor som funkar” att handla på trots att man varken har pengar eller betalningsutrymme.

Det här är sällan eller aldrig köpställen som saluför livets nödtorft. Okej, jag såg City Gross där, som ju faktiskt säljer mat, men vanligen handlar det om hemelektronik, löshår, rökelse, cigarrer och designade smörknivar.

Så mycket skit att hälften vore nog!

Ganska tidigt i tråden dyker det upp en skribent som tipsar om ”lite sidor” som fungerat för honom/henne och en vän ”de senaste veckorna”. Det är 26 webbsajter. Om de senaste veckorna innebär fyra veckor betyder det att de båda shopaholikerna gjort minst ett inköp om dagen, även om de inte handlat flera gånger på samma ställe eller att bägge använt samma sida. Om jag bortser från fasta räkningar, mat och bensin vet jag inte hur långt bakåt i tiden jag kommer för att kunna räkna in 26 inköp. Troligen ganska många år.

En annan skribent tipsar om 47 sajter. Det är kläder, smink, foto, blommor, musik och ren skit som skräddarsydda skyltar och krimskrams. Jag tänker att om man istället för att samla på företag som låter en handla saker man inte behöver för pengar man inte har lägger energin på något vettigt vore det... bättre.

Några sidor har totala maxbelopp, medan andra låter en göra flera mindre inköp hur länge som helst. Jag antar att det inte är meningen att man ska gå in och simma mot strömmen där, men i skrivande stund har tråden 97 inlägg och det enda försök till ”VAD ÄNDA IN I GLÖDHETA HELVETE HÅLLER NI PÅ MED?!!” jag hittar är följande fundering:

”Ursäkta en genuint okunnig i trådens ämne, men vad är poängen med att handla på 'faktura' trots betalningsanmärkning? Är det att köpa en massa saker och sedan ge fan i att betala 'fakturan'?”

Någon svarar att så är fallet. Sedan listas ännu fler webbutiker som för en stund kan få en att förtränga ett miserabelt liv. Själv går jag och tar en kopp kaffe av märket Eldorado och känner mig förvånansvärt tillfreds.

Att följa Jerome

Att Federal Reserve höjde räntan med 25 punkter igår borde inte ha kommit som någon överraskning, men det fick USA-börserna att tappa igår kväll. Kanske är marknaden bara en aning masspsykotisk. Kanske tolkade den Fed-chefen Jerome Powell som att höjningen kommer att följas av fler.

Inget konstigt med det. Amerikansk ekonomi går bra. Det som oroar mig är hur Europa kommer att anpassa sig. Det är ingen vild gissning att ECB snart kommer att följa efter med egna höjningar. Och när så sker är det en ännu tamare gissning att Riksbanken följer efter.

Är räntehöjningar vad svensk ekonomi behöver nu? Eftersom Sverige inte ens lyckades få ekonomin att gå ihop i den högkonjunktur vi haft är jag inte säker på det. Lägre sysselsättning och galopperande utgifter borde väl kunna kyla av svensk ekonomi utan att Stefan Ingves ska lägga lök på laxen?

Jag avundas varken Ingves eller den tillträdande regeringen deras arbetsuppgifter. Jag har inga råd att ge. Kanske tvingar den globala marknaden små ekonomier att kopiera stora ekonomiers handlingar för att inte riskera att drunkna i svallvågorna, men om svensk ekonomi går knackigt samtidigt som Ingves försöker simma ikapp med de stora hajarna kan det bli ett par stökiga år nu.

En björntjänst gör ju ingen glad

Nu riskerar jag skit från Sara i kommentarsfältet när jag återigen drar paralleller mellan fetma och ekonomi, men jag tar risken fullt medveten om att jag inte vet vad jag pratar om.

Ett gäng amerikanska och brittiska forskare slog sina kloka huvuden ihop och tittade på vad som händer när man med goda råd försöker hjälpa kraftigt överviktiga personer att gå ner i vikt – de går upp istället, pga det stigma det innebär att uppmärksammas som överviktig. De tycker att man istället ska bekämpa de stigmatiserande:

”In terms of solutions, the most effective and ethical approaches should be aimed at changing the behaviors and attitudes of those who stigmatize, rather than towards the targets of weight stigma.”

Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt fattar hur det går till. Psykisk ohälsa, dålig ekonomi och dyslexi kan mörkas, men en person med 30 kilo övervikt kan låtsas hur mycket han/hon vill. Alla kommer ju ändå se det.

Men de har ju forskat på det här och jag tror säkert att det stämmer, att många överviktiga inte går att hjälpa genom att tipsa om viktnedgång. Hur man gör istället vet jag inte. Den komiker som kommenterade en profilbild på Twitter med kommentaren ”Varför ler du? Du är ju överviktig.” verkade inte heller ha någon framgång.

Om vi då går över på pengar. Säg att jag har en kompis med dålig ekonomi. Det skulle ju kunna bero på något annat än planlöst slösande, som dålig självkänsla. Ja, den lär ju inte precis bli bättre om jag påpekar att han är en slösare, och med logiken från fetmaartikeln är det då jag som är problemet.

Är lösningen att inte säga någonting? Må så vara att det inte funkar att hjälpa till, men att inte hjälpa till funkar väl inte heller? Måste man vara psykolog för att hjälpa vänner i nöd för att inte riskera att stigmatisera deras problem?

Som ni märker har jag (som vanligt) inga svar, men jag skulle gärna ha det. Om jag ser att någon jag känner håller på att förstöra sitt liv genom att ödelägga sin privatekonomi vill jag inte behöva titta på och låtsas som det regnar i väntan på att det ska lösa sig av sig självt. När det kommer till pengar är min erfarenhet att om kurvan går åt fel håll är det väldigt liten chans att det ska vända utan aktiva val.