Svensk näthandel suger!

Butiker försvinner, online är framtiden. Det kan man tycka vad man vill om, men inte ens bakåtsträvare som jag säger emot (är man osäker kan man följa butiksföretagens börskurser). I ett avlångt land som Sverige är därför bra spedition viktigt.

Beställer man något från en svensk nätbutik kan man ibland välja leveranssätt, om man exempelvis vill ha leverans till dörren eller vill att varan ska gå att hämta på ett utlämningsställe. Men sällan kan man välja något annat utlämningsställe än det som är närmast bostaden. Har man ärenden till eller jobbar i en annan stad eller stadsdel vore det smidigare att få paketet dit.

Fast det där är skönhetsfläckar när det funkar som bäst. Det vanliga är att man inte ens vet hur paketet levereras. Det kan bli med Postnord, DHL, UPS eller någon annan. Även om man handlar av samma företag kan det bli olika speditörer varje gång, och ena gången får man en talong att hämta ut det på Postnords utlämningsställe, nästa gång trycker brevbäraren ner ett exakt likadant paket i brevlådan.

Ibland vet man vilken speditör som har paketet, men det är nästan omöjligt att bestämma något med dem. Antingen kommer de ”kl 10-15” eller ”16-21”. Undantagsvis kan de gå med på att chauffören ska ringa innan, men i så fall ringer han när han står vid ytterdörren och då hjälper det inte om man så kan vara där på tre minuter. Chauffören kan inte vänta, det kan bara kunder.

En del speditörer kan lämna ut paket till en granne eller hänga en påse på dörren. Ja, det är ju bra om jag har gått med på det, men kommer mitt paket bort är det ingen tröst att de har en oläslig namnteckning från någon som säger sig vara min granne.

Om leveransen ens kommer fram. En del försändelser slarvas bort längs vägen och jag har hittills aldrig varit med om att orimliga transporttider kompenseras. Men försök att skicka ett brev som väger två gram för mycket så bryter tredje världskriget ut. Flexibilitet låter fint, men visst är det konstigt att det alltid innebär att det är vi som ska vara flexibla, aldrig de som får betalt av oss.

Och då kommer vi till pengarna. Det gnälls över Trumps tullhot, men den ohotade mästaren i tull och avgift heter EU. Postnord har redan tidigare tagit ut en extra avgift på paket från Kina, men från och med mars i år tar Sverige ut moms på alla varor från länder utanför EU, även om beställningen sker inom EU så länge försändelsen ursprungligen kommer från ett land utanför EU.

”Det står 'Made in China' på glödlampan!”

Men handel är som bekant inte bara skatter och straffavgifter. Själva transporten är också kostsam. Ett inrikespaket på fem kilo kostar runt en hundring att skicka (med Schenker, Postnord skickar inte ens ett tjockt icke-sökbart tvåkilosbrev för de pengarna). I t ex England och Tyskland kostar det hälften. Att näthandlare som Apotea och Netonnet inte bara ger upp och flyttar från Sverige är en gåta för mig.

Rätt jobb på rätt tid

Jag minns med fasa arbetsplatserna där jag förväntades vara rapp i skallen klockan 8 på morgonen. Det hände i princip aldrig, men framåt lunch och senare har jag bra och dåliga dagar. Vissa dagar är jag kreativ, andra inte. Ibland kan jag nästan inte skriva alls, ibland kan jag skriva vad som helst.

Oftast ligger dagsformen någonstans mittemellan och då gör jag klokast i att skriva en viss typ av text. En del texter kan jag skriva i sömnen (jag ska inte ge exempel utifall att någon kund läser, det vore inte bra för framtida förhandlingar), men det mesta kräver någon slags intellektuell nyfikenhet och då är det bra att ha det.

Nu låter det som att jag inväntar inspiration och det gör jag inte. Tvärtom, kör jag fast är det ingen idé att sitta kvar med en tom skärm, då är det bättre att göra något annat. Därför är det bra att jag som egenföretagare har lyxen av att kunna styra schemat. Många har inte det och jag undrar ibland vad detta kostar dem, deras arbetsgivare och samhället.

Ny teknik och nya typer av arbeten innebär att allt fler skulle kunna anpassa jobbet efter hur de mår och andra yttre och inre omständigheter. Kanske jobba länge vissa dagar och andra kortare. Hemifrån när det passar och därmed spara på tid och miljö. Men flexibilitet är ju inte en del av ”den svenska modellen”. Vägrar inte chefen tänka i nya banor kan man ge sig tusan på att facket gör det.

Det är nog inte så dumt att stå utanför arbetsmarknaden. Visserligen har man i princip inget skyddsnät som egenföretagare, men vill jag jobba arton timmar i streck eller gå ut och njuta av vädret behöver jag inte fråga någon om lov eller kolla ifall kollektivavtalet tillåter det.

Etisk börshandel

Ska man följa moralen eller plånboken när man handlar på börsen? Jag har en kompis som halvt på allvar velat investera i oetiska fonder, som prioriterar vapen, droger, sprit och porr. Själv har jag konstaterat att jag har en rätt avslappnad inställning till börsmoral.

Den senaste tiden har det snackats en del om cannabisbolag och hur rätt eller fel de är att investera i, som Stenocare aktuell i dagarna. Nu gäller det visserligen medicinska cannabisprodukter, de ska inte sälja hasch till skolungdom. Men det väcker ändå frågor om investerarnas ansvar.

Sparpodden dammade av frågan om etiska investeringar i senaste avsnittet, nr 256. De kom in på det genom en läsarfråga från en som ”vill spara etiskt” och undrade hur hon kunde påverka marknaden genom att välja eller välja bort investeringar i ett visst företag. Den avgående sparekonomen Joakim Bornold sa något jag inte upplever lyfts upp särskilt ofta:

”Du köper eller säljer aktier till någon annan. Det påverkar inte bolaget överhuvudtaget. Är det så att många säljer så visserligen går aktiekursen ner, men det blir en väldigt attraktiv direktavkastning i de här bolagen för lönsamheten sjunker inte i bolaget, vilket gör det till en attraktivare investering och sannolikt går aktiekursen upp igen.”

Kanske låter det som att jag försöker döva mitt samvete nu, lite som vapenbolag som säger att om inte [valfri diktatur] köper vapen av oss kommer någon annan att sälja, men på börsen produceras inte vapen och vanligtvis inte ens vapenaktier. Aktierna finns redan och om ingen köper dem kommer nuvarande ägare ha dem kvar.

H&M tas också ofta upp i de här sammanhangen. När det visade sig att H&M:s kläder tillverkas av barnarbetare (precis som många av deras konkurrenter) var det flera modebloggare som hotade med bojkott. När vd Karl-Johan Persson nyligen sa att invandring gör Sverige rikare hotade andra med bojkott.

Jag tror på bojkott som maktmedel. I konsumentledet. För all del även på arbetsmarknaden, det är rimligt att inte jobba för företag man föraktar. Men på börsen gör det nog sällan någon nytta. Jag fortsätter att äga H&M trots att deras barnarbetare saknar känsla för kvalitet.

Det bästa med att bo i bostadsrätt

Det finns mycket bra med bostadsrätt jämfört med hyresrätt. Man kan tjäna pengar på sitt boende. Man behöver inte fråga om lov för minsta lilla utan kan riva ut skåp, dörrar och till och med väggar. I en hyresrätt får man i princip inte ens tapetsera utan att först få klartecken från värden. Och då gäller det att ha en bra värd.

Och i ärlighetens namn... Även om det bor en och annan kuf även i bostadsrätt (jag gör ju det) går det inte att jämföra med hyreshus där det av kapitalistiska skäl bor fler människor utan arbete som kan få den käcka idén att anordna en ravefest en tisdagsnatt.

Sedan finns det en fördel som stämmer för alla lägenhetstyper – den gemensamma tvättstugan. Jag vet att jag tappade en del av er nu för det första många gör (”Ja, vänner till mig förresten...”) när de flyttar in i en ny bostadsrätt är att skaffa egen tvättmaskin. Jag har aldrig förstått varför.

I bostadsrättsföreningens tvättstuga finns flera stora tvättmaskiner, torktumlare och torkrum. Om något går sönder eller krånglar är det andra som får fixa det, fastighetsskötare eller reparatörer. Jag behöver bara sortera och tvätta. Och tömma filtret såklart, annars får man gängstryk.

”Du grabben, är det du som använt mangeln?”

Elkostnaden för att driva en tvättmaskin är visserligen bara ett par kronor per maskin, men det finns ju fler kostnader. En tvättmaskin kostar minst 2500 kr. Ska man ha inbyggd torktumlare (och det åker man väl nästan på när man inte heller har torkrum) börjar priserna på 4000 kr.

Sedan tar ju tvättmaskinen plats. Lågt räknat är det väl minst en kvadratmeter som inte går att använda till något annat. Där jag bor kostar en kvadratmeter 35000 kr. I centrala Stockholm kanske det tredubbla. Det är ganska dyrt för att inrymma en maskin som faktiskt inte behövs eftersom föreningen ändå har egna, som alla är med och betalar oavsett behov.

Flyttar jag till eget hus är den underhållsfria tvättstugan det jag kommer att sakna mest av alls. Det och centralvärmen. Jävlar vad jag frös när jag fick betala värmen ur egen ficka!

För lite mens i statsbudgeten?

Vi måste prata om mens! Det är inte jag som säger det. Budskapet basuneras dagligen ut från tv, radio och tidningar. Det görs teater och film om mens. Minst två Sommarpratare har ägnat hela sina program åt menstruationens alla aspekter. Den ena hade gjort ett seriealbum om mens. Den andra skrev senare en hel bok och följde upp med en föreläsningsturné om alla tabun kring fenomenet.

Ja, hurså?

Hur mycket kan man egentligen prata om att man inte kan prata om mens innan det blir fånigt tydligt att man visst kan det?!

Vet inte, men jag vet att gränsen inte är nådd än. Signaturen ME (som själv är kvinna, så det är inte bara mansgrisar som tänker så här) föreslog i kommentarsfältet att jag skulle skriva ett inlägg om att föreningen Mensen fått en halv miljon skattepengar för att ”menscertifiera” arbetsplatser och ”skapa ett så kallat mensvänligt arbetsklimat”.

”Personer som är födda med snippa” - eller det vi i gruppen normala kallar kvinnor.

Detta är inte första och troligen inte sista gången skattemedel läggs på att lyfta mensen i det offentliga rummet. För ett år sedan förärades Stockholms tunnelbana med menskonst. Även då angavs osynliggörandet av mensen som orsak till att pengar ska läggas på detta. Jag tycker att det är få om ens några ämnen det tjatas så mycket om. Andra kroppsvätskor jag inte heller tycker får för lite uppmärksamhet i offentligheten är sperma, slem, snor och urin.

Jag fattar att menstruation är ett smärre helvete för en del kvinnor, men jag tror inte att deras mensvärk blir ett dugg bättre av att det ska pratas om det. Men okej, jag tänker inte hindra någon från att prata om mens. Inte heller tänker jag motsätta mig mensmanifestationer eller menskonst, men kan ni snälla göra dessa aktiviteter utan att bränna skattepengar som istället skulle kunna gå till äldreboenden, lärare, vägar, försvar, mediciner, polis, skolmat, missbruksvård...

Maktens beskyddarverksamhet

Jag har hyllat Bahnhof så många gånger att jag förstår om någon tror att jag är avlönad av dem. Det är jag inte, jag tycker bara att de gör så mycket rätt.

I våras skrev jag om Bahnhofs sexismbeskyllda platsannons. Att de anmäldes förvånade mig inte, men jag gladde mig åt att Bahnhof inte vek ner sig utan stod för sin annons, som jag tycker var humoristisk och inte diskriminerande mot något kön även om bägge (japp, jag har den kontroversiella synen att det finns exakt två kön) kunde välja att låta sig kränkas.

Sedan har den blivit fälld av Reklamombudsmannens opinionsnämnd. Tyvärr är jag inte förvånad över det heller, men det slutar inte där. Reklamombudsmannen skrev till Bahnhofs kommunikationschef Anya Alenberg och bad om ett möte för att berätta vad de gör och prata med henne om vad de kan ”bistå med i ert dagliga arbete med annonsering”.

Reklamombudsmannen finansieras ”på frivillig väg” av företag. För mig låter detta som när en delegation på tre personer kommer in på en restaurang. Två av dem är väldigt stora och muskulösa, dessa håller sig i bakgrunden. Den tredje är normalbyggd och vältalig, ger komplimanger för den fina restaurangen och säger:

”Det vore ju väldigt tråkigt om det skulle hända något med lokalen eller personalen, men vi har en slags försäkring som garanterar att så inte blir fallet.”

Maffiaorganisationer brukar i alla fall ha den goda egenskapen att de står för vad de håller på med. Reklamombudsmannen är enligt egen utsago ”näringslivets självreglering som verkar för en hög etisk nivå i all kommersiell marknadsföring” och applåderas öppet av etablissemanget. Därför är det underbart att se att Bahnhof fortsätter att ta kampen för ett vettigt samhälle genom att vänligt men bestämt tacka nej till att finansiera ren skit.

Mitt favoritparti i Alenbergs svar:

”Jag anser att er stiftelse har tappat all kredibilitet och saknar en modern och jämställd syn på både kön och marknadsföring utifrån dagens samhälle. Ni saknar verklighetsförankring hos de yngre generationerna och ni har förvandlats till en stiftelse för puritaner som agerar sedlighetspolis tillsammans med hetsande #-grupper. 

Era anhängare förordar just drevande och anmälningar till RO för att bedriva sin moraliserande sedlighetslära och sprida den till fler. En lära som går ut på att kvinnor är ständiga objekt och ständiga offer utan möjlighet till förändring.”

Precis så är det! De som ivrigast hävdar sig förorda jämlikhet och jämställdhet samt den innehållslösa floskeln ”allas lika värde” jobbar stenhårt för att utmåla kvinnor som hjälplösa våp. Kanske stämmer det in på dem själva, men det stämmer banne mig inte på kvinnor jag umgås med och definitivt inte på Bahnhofs kommunikationschef. Tack för det, Anya, och tack Bahnhof!

Prata pengar i hushållet!

För drygt två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ekonomi i parförhållanden, men eftersom bloggen hade en bråkdel så många läsare på den tiden är det nog inte så många som läst den.

Frågeställningarna finns dock kvar. När människor skiljer sig verkar det sällan vara barnen man bråkar om, man bråkar om pengar. Och det har man gjort redan tidigare, merparten av världens familjekonflikter är kopplade till ekonomi och de tycks sällan uppstå för att man pratat för mycket. Istället låtsas man som att ämnet inte finns ända tills det blir så påtagligt att det nästan blir löjligt.

Hur kan man inte snacka ekonomi i ett förhållande? Vad snackar man om då? Väldigt mycket i människors liv landar ju förr eller senare i privatekonomi eftersom det är den som avgör vad man har råd att göra, vad man har råd att låta bli och vad man kan införskaffa för att på olika sätt förbättra livet.

Kanske slår de också bort ämnet i tankarna och även inför sig själva låtas som att ekonomi inte är ett ämne som behöver lyftas förrän plånboken är tom eller fogden knackar på dörren. Men hur länge funkar det? Måste man inte vara bra blind för att inte upptäcka att ekonomi inte går att välja bort?

Oavsett vem som betalar räkningar eller handlar, om man har gemensam eller åtskild ekonomi, kan vi inte bara enas om att privatekonomiskt ansvar är en viktig del av att vara vuxen och att vuxna personer i ett förhållande kommunicerar med varandra om sånt som är viktigt?