Jag har inget bolån. Jag är glad för
det, men egentligen borde jag nog glädja mig ännu mer och oftare åt
detta faktum. Inte minst nu när vi gissningsvis står inför en
period med räntehöjningar. Jag minns när Riksbanken 1992 höjde
styrräntan till 500 procent, och jag minns hur låntagare reagerade.
Det var ingen som visste hur länge det här skulle vara eller om
Riksbanken skulle höja vidare till 1000 procent. Det enda folk
visste var att de tappade kontrollen över sina liv.
Det närmaste jag kommit ett bolån var
att låna ett par hundra tusen av familjen så att jag slapp toksälja
aktier för att kunna betala lägenheten kontant, men de är
återbetalade sedan länge. Så det är lätt för mig att sitta och
föreslå folk att leva utan lån. Men är det så omöjligt? Ja, om
man vill ha en nyrenoverad lyxlägenhet centralt i Stockholms innerstad och
inte har skapat Minecraft.
”Ett godisrum måste man ju ha...”
Det engelska ordet för lån, mortgage,
kommer ursprungligen från latin och är en sammansättning av mort
och gage, där mort med betyder död och gage pant. Dödspant alltså,
och det verkar så många ser på sina skulder, som något man har
livet ut.
Men kanske kan man leva snålt ett tag,
investera stora delar av lönen och sedan köpa ett renoveringsobjekt
på en sämre adress. Ingenting säger att man behöver bo där hela
livet, man kan byta upp sig efter hand. Den som tycker sig ha för
litet pengar kan lära av den här killen, vars startkapital var ett
rött gem: