GW – det räcker nu!

Jag tycker att Leif GW Persson är en lysande författare. Grisfesten och Lindamordet är fantastiska böcker, Goltuppen och Den vite riddaren suveräna tv-serier och det här kan vara den svenska tv-historiens bästa intervju:

Antagligen är han lika vass som kriminolog. Åtminstone upplever jag att han alltid vet vad han snackar om där. Men det här med GW som börsexpert, känns det inte som att vi kan den grejen nu? Ibland känns det som att han är less på sig själv. Se här t ex:

Börsfesten var alltså över redan för ett år sedan. När såg du senast GW:s tvärsäkra aktietips i media? Jag har sett minst två bara i november. Och alltid lika tvärsäkert. ”Jag skulle kunna tjäna tonvis med pengar”, sa han så sent som i somras, så då var förlusterna glömda.

Jag fattar medieintresset. Han är en folkkär gubbe och Gud vet att börsnyheter kan behöva lättas upp en smula. Att han sedan ibland går in som ankarinvesterare vid börsnoteringar gör att artikeln skriver sig själv, men finns det inga andra börshajar att plocka fram någon gång. Startups, gamla industribolag och allt däremellan – ständigt plockar man fram GW som berättar hur lätt det är att ta rätt beslut. Åtminstone i förväg, eller med facit i hand. Botten upp!

Eller botten ur?

Låta barn lajva vuxna

M-riksdagsmannen Hanif Bali twittrar ibland om ”barnlajvare” och åsyftar vuxna asylsökande som säger sig vara barn. Själv vill jag inte bli barn igen, men det kan ju bero på att jag redan har uppehållstillstånd. Däremot ville jag vara vuxen när jag var barn. Ja, jag var larvigt lillgammal.

Min första bil...

Men jag tror att det är bra när barn ges och tar ansvar, inte minst ekonomiskt. Många ekonomibloggare och andra investerare försöker få sina barn intresserade av börsen och häromdagen blev jag påmind om min egen börsstart i kommentarsfältet.

När jag var 15 sålde mina föräldrar ett hus och av lika delar välvilja och skatteskäl fick jag en slant. Jag var tvungen att spara pengarna, men fick däremot flytta runt dem på börsen. Jag tror att det var en nyttig skola för mig, inte minst eftersom jag hade fått ett stigande ekonomiskt ansvar även tidigare. Ni vet, delar av barnbidraget mot att jag fick stå för klädinköp och möjlighet att tjäna pengar om jag gjorde hushållssysslor.

I rimliga doser alltså.

Jag tror att det är bra om man så fort som möjligt kan få in ekonomiskt tänk. Inte bara gällande egna pengar utan även familjens. Ta med barnen i budgetsnacket! Barn kan inte bestämma om familjen ska byta bil eller åka på utlandssemester, men ju förr man förstår den typen av avvägningar, desto bättre. En del verkar inte förstå sånt ens när de är 40 och har egna barn. Så dags att börja då...

Godis hemma

Vi går in i årstiden när en massa människor tycker att man måste ha godis, kakor, hemgjord knäck och kola hemma. Jag kan inte det. Inte så att jag ser mig som missbrukare, men har jag en skål med sötsaker kommer den tömmas inom en dag i alla lägen. Inte för att jag ens är särskilt sugen, det bara händer.

Jag köper inte hem något av det där, men ibland bakar jag bullar om jag ska få gäster och då vill jag åtminstone fylla en plåt och dessutom göra en sats som gör slut på ett helt paket jäst för det kostar ju ändå två spänn. Så då bjuder jag på ett par bullar, resten hamnar i min mage och fort går det. Frys in, tänker ni. Mikrougn, svarar jag. Då har man en rykande varm kanelbulle till kaffet på en halv minut. Samma där, plötsligt ligger den bara där på ett fat, som en naturlag.

Nu är inte detta ett stort problem i mitt liv. Jag ser bara till att inte ha det hemma mer än vid enstaka tillfällen. Men kanske är det så här en del resonerar (eller rättare sagt låter bli att resonera) om pengar. Finns de så går de åt. Rätt som det är sitter man i tv-soffan med något märkligt snacks, två bingolotter och en dvärgschnauzer.

”Som det kan bli!”

Jag kan lätt hålla mig undan godis och söta bakverk. Pengar är värre, de går att handla för till och med när man inte har några eftersom det alltid finns något käckt sms-låneföretag som ställer upp och ”hjälper till”. Men försök att äta en Schwarzwald utan att ha den. Eller gör inte det, det kommer se dumt ut.

Fondförvaltares betydelse

Jag såg att fondförvaltarna Sprinchorn och Armfelt lämnar Swedbank Robur. ”Under en övergångsperiod” ska andra förvaltarteam i företaget rycka in och ta hand om deras fonder.

Jag har ingen av deras fonder, men skulle vara orolig om jag hade det. Precis som jag valde att sälja av mina innehav hos Didner & Gerge när Henrik Didner och Adam Gerge slutade att förvalta själva för fem år sedan.

Kanske elakt att inte ge ersättarna en chans, men det är mina pengar och jag ser oprövade förvaltare lite som ”hemliga lådan”. Det kan bli jättebra, men jag köper inte lotter ens för tjugor, så jag har ingen lust att börja göra det för tusenlappar.

Aktier är en annan grej. När vd:n lämnar bolaget är det en person av många. Även om det varit en stark vd får man förmoda att företaget är mycket större än så. Undantaget är om han/hon lämnar helt utan förvarning och man kan ana osämja eller något fuffens, då kan det vara en säljsignal.

Men en fond är 1-2 personer med sina strategier, idéer och kontakter. Ny förvaltare = ny fond.

Att ta sitt öde i egna händer

Har flera gången den senaste tiden gått förbi den här lappen som satts upp runtom i grannskapet:

Det är alltså en invandrare som söker jobb och kan tänka sig lite av varje. Språket är inte klockrent, men viljan är det inget fel på. Tyvärr har jag inget jobb att erbjuda, men jag hoppas att andra har det.

”Man måste kunna ta sitt öde i egna händer”, säger Allan Edwalls karaktär Josef Bender i P&B, en annan invandrare med framåtanda. På en av mina gamla arbetsplatser började en tredje, en amerikan som inte kunde ett ord svenska. Att han dessutom suttit i amerikanskt fängelse de senaste tjugo åren var nog också ett litet hinder, men han gick från företag till företag och knackade på tills han fick en anställning och han har jobbat sedan dess.

Ändå hör man människor, både svenskar och invandrare, som har tusen skäl till varför de inte kan skaffa ett jobb (eller byta bort det jobb de redan har), trots att deras förutsättningar är mycket bättre än de här exemplen. Och ja, jag är medveten om att P&B är en påhittad spelfilm. Dessutom tycker jag att Edwall var bäst som singer-songwriter:

”Det är både synd och skam

huru livet dundrar fram

över små och svaga.

Dom är att beklaga.”

Kontakter är tydligen viktigt. Så hur ordnar man det då? Det lär ju inte flyga in ett kontaktnät och landa på huvudet. Rätt utbildning och kunskaper - samma där, de måste skaffas. Kanske på ett företag i den bransch man vill jobba, men då måste man fråga.

Hörde nyss en arbetsgivare berätta att för tio år sedan blev han uppringd av ungdomar som ville ha sommarjobb. Idag blir han uppringd av föräldrar som vill höra om det finns jobb till deras barn. Dessa föräldrar borde anställa invandraren med jobbannonsen ovan, så kan han lära ungarna hur man skaffar ett eget kontaktnät. Det kommer de behöva.

Kundservice – en vägg av idioter

Jag sa upp ett abonnemang och dagen därpå fick jag en bekräftelse på det. Därmed trodde jag mig vara fri efter uppsägningstiden som i mitt fall var sista november.

Men nej, någon vecka senare kom fakturan för december. Eftersom jag inte ville sitta i telefonkö en halv dag mejlade jag kundservice med kundnummer, fakturanummer och nummer på uppsägningsbekräftelsen. Så då skulle väl det hela vara utagerat?

Nej då. Svaret inleddes visserligen med: ”Super att du hör av dig och vi kikar gärna på detta.” Vad kul att de har prao-elever, tänkte jag, för vilken vuxen person formulerar sig på det här viset till någon som inte är en gammal barndomsvän?

Okej, en och annan minister...

Men sedan framkom att detta företag inte kommunicerar via e-post (internet... det där nya?). Istället hänvisades jag till telefon och chat. Jaja, jag får väl dra hela harangen i en chatkonversation då. För då måste det ju lösa sig. Nej igen! Jag borde väl ha lärt mig det vid det här laget.

”Fakturan var redan skapat då du sa upp abonnemanget. Betala fakturan som den är så kommer du få återbetalning tillbaka.”

Festlig affärsidé! Vi skickar en helt felaktig faktura till dig, två veckor efter att du sagt upp tjänsten. Betala den så kommer vi så småningom skicka tillbaka pengarna till dig. Allt du behöver göra är att gå till din bank med vårt utbetalningskort, sitta i kö någon timme och sedan sätta in pengarna på ditt eget konto.

Jag funderade ett tag på att skicka en motfaktura på samma belopp så kunde vi därefter stämma varandra. Bägge fakturorna vore ju lika regelvidriga så varför inte? ”Joddling & getost, 1 paket.”

Nej, jag tog sista livlinan och ringde till dem. Första halvtimmen fick jag vet att jag ”behåller min plats i kön”, men så äntligen kom jag fram till en människa som kunde läsa innantill varpå den felaktiga fakturan annullerades. Vid det här laget hade jag väl lagt ner en timme på det hela och vill i sann Sverker Olofsson-anda fråga: Ska det vara så här, är det så, va, va, VA?!

If it ain't broken...

Pratade med en kompis på telefon när han berättade att han höll på att lägga bud på en Iphone på Tradera. Det var någon minut kvar på auktionstiden, så han var spänd på ifall hans bud skulle räcka, vilket det gjorde.

”Är den gamla trasig?” frågade jag, fullt medveten om att han precis som nästan alla andra inte väntar tills den gamla telefonen säckat innan nästa införskaffas. Samtidigt slog det mig! Jag har haft mobiltelefon sedan tidigt 1990-tal, -91 kanske. Min första var en sån där klump på flera kilo med handtag och spiralsladd.

Nätet hette NMT 450 och om jag minns rätt kostade det 4-5 kr/minut att ringa kvällar och helger, annars dubbelt så mycket. Detta är den enda telefon jag inte bytt ut för att den var trasig utan för att det kom nya mobiltelefoner som gick att bära runt utan att det räknades som styrketräning.

De nästkommande telefonerna hade en antenn som stack upp på utsidan. De första antennerna drogs ut, sedan satt de fast för att så småningom byggas in helt. Den första var en Dancall och kan ha sett ut så här.

Det var just antennerna som fick dem att ge upp. Första gången man tappade den i golvet började den glappa. Till slut krävdes en meter eltejp för att hålla ihop den och när inte ens det räckte köptes en ny telefon.

Men efter sjukilosklumpen däruppe har jag inte en enda gång köpt en mobil utan att den gamla först slutat att fungera, och jag inser att detta förhållningssätt till telefoninköp nästan ger mig en plats på Tekniska Museet bredvid NMT-telefonen, ”Stofil, begagnad och med patina”.

I min kompis favör ska påpekas att det ju är mycket bättre att köpa en telefon i nyskick på Tradera för halva priset mot att köpa den ny. Eller – ännu värre – köpa den på avbetalning för totalt fem gånger så mycket.