Jag tar avstånd

”Du som är gräsätare kan ju gå ut och beta av gräsmattan” var inte roligt ens första gången och jag har alltid varit noga med att inte sjunka till den nivån och börja håna köttätare. Jag skäms när andra vegetarianer ”kräver” än det ena, än det andra. Visst, vi är olika individer och jag kan inte ta ansvar för Hitler, lika lite som köttätare kan ta ansvar för Stalin, men man blir ju smittad.

Den senaste tiden mer än vanligt. Först var det veganmamman som pga att hon måste göra matlådor till sina barn inte kunde jobba. Lite oklart varför, många gör ju matlådor just till sitt arbete, men denna kvinna måste tydligen lägga hela dagarna på att hacka sallad.

I England höjs röster för att uttryck som ”bringing home the bacon” och ”flogging a dead horse” är kränkande mot vegetarianer och veganer. Det fanns en tid när ingen ville låtsas om att de befann sig i en filterbubbla av meningsfränder. Nu koketterar man med det.

Vegetarianer är bara ett exempel. I sociala medier ses hela tiden uppmaningar av typen ”Vänligen avfölj mig om du...” röstat på X, gillar Y eller inte tar avstånd från Z. Förutom att det kostar stora pengar om hela samhället ska anpassas efter varenda kränkt minoritet kommer mänskligheten sänka sig själv genom att inte lyssna på andra åsikter än de man redan har.

Lysande självinsikt

Tidigt 90-tal hyrde jag ett hus på 24 kvm, ett sovrum, ett kök och toa med dusch. Huset stod på hyresvärdens tomt, en familj med två barn. Jag trivdes bra med huset och hyresvärden. Jag varken ville eller kunde köpa något i det läget och huset var precis vad jag behövde med en rimlig hyra. Jag umgicks inte med familjen jag hyrde av och skulle inte rekommendera någon att ha en hyresvärd så nära inpå knuten, men det funkade bra.

Det finns alltid de som har det värre.

Fast det var en märklig grej jag blev påmind om häromdagen. Huset hade direktverkande el som ingick i hyran och en gång lämnade jag en liten springa på köksfönstret när jag gick hemifrån. Dumt, men eftersom jag – då som nu – var sparsam med egna och andras pengar var jag förmodligen den bästa hyresgäst de kunde få och tyckte att hyresvärden överreagerade när han förklarade elförbrukningens inverkan på elkostnaden.

Nu till saken. Redan på den tiden hade familjen anammat det amerikanska julpyntandet med lampor. Ni vet, ljusslingor längs konturerna på huset, runt fönster och och på staketet. Nyligen kom jag förbi huset igen, där föräldrarna i familjen fortfarande bor kvar och nu gått all-in på ljusslingor. Det är lysen nästan överallt på alla hus, runt träd och buskar, på brevlådan... Vidare står det fullt av lysande renar, tomtar och piss i hela trädgården. Denna tomt syns garanterat från månen!

Det är alltså inte tomten på bilden som... Äh, ni fattar.

Jag begriper att elförbrukningen gått ner om man bytt ut den gamla julbelysningen mot sterila LED-lampor, men när jag tänker på deras kostnad för el och lampor blir mitt gläntade fönster för 25 år sedan (vadå långsint?!) ännu futtigare. Jag undrar om de ens förstår det.

Jag tror – och nu spekulerar jag fritt, det får man – att beteendet är vanligt. Man ser egna utgifter som nödvändiga, andras inte. Den som köper en dyr kaffemaskin, Iphone eller bil tycker att detta är en del av livets nödtorft medan grannens utlandsresor, bubbelpool eller julbelysning är slöseri. Med andra ord ifrågasätter vi alla utgifter utom våra egna, de enda vi faktiskt kan ändra.

Ännu en fattigpensionär?

Så var det dags igen. December är inte bara juletid. Det är också säsong för kvällstidningarnas gnäll om fattigpensionärernas levnadsvillkor. Jag är helt på det klara på att det finns pensionärer som har det riktigt illa. Därför är det ännu märkligare att det nästan aldrig är dessa man pratar med.

Det aktuella gnället handlar om 76-åriga Marianne som har 12000 kr i nettopension och 8000 kr i hyra. Som vanligt får vi inte reda på så mycket mer om hennes ekonomi, men hon bor tillsamman med sin 45-årige son som har asperger och lever på bidrag. Rimligtvis täcker hans inkomst halva hyran och hans egna utgifter.

Men om vi leker med tanken att Marianne får betala hela hyran och alla boendekostnader och av någon anledning inte skulle få bostadsbidrag, så har hon ändå 4000 kr i månaden till mat och övriga utgifter (troligen det dubbla).

Det är tight, men borde inte vara på den soppköksnivå som artikeln anger: ”Med 12000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop.” Ännu konstigare blir det när vi får veta att hon jobbat i 30 år, ”alltid varit ekonomisk” och lusläser tidningarna på jakt efter reor och rabatter.

Så vad gör hon med pengarna? Hon har inte köpt en bostad, inte skaffat en buffert trots att hon arbetade i trettio år fram till pensionen och fram till för fyra år sedan bodde hon ihop med en man som gissningsvis hade en egen inkomst. Jag kanske verkar okänslig nu, men jag får banne mig inte ihop det. Det borde däremot Marianne få.

Jag skiter i om de ljuger

Det snackas mycket på Twitter om ”börsprofiler” som påstås ljuga om verksamheten i sina bolag eller utvecklingen i sina portföljer och sedan säljer böcker eller kurser där de redogör för sina strategier. Det verkar finnas två förhållningssätt. Antingen tycker man att de ljuger och borde förskjutas av ”Finanstwitter”, eller också menar man att de talar sanning och är mästerplacerare.

Jag vill lansera en tredje åsikt: Det är möjligt, eller kanske till och med troligt, att de mörkar och snackar skit, men det stör mig inte nämnvärt.

Det finns massor av människor jag inte tror eller litar på och som säljer produkter jag inte vill ha. Det betyder inte att allt de säger är meningslöst eller skadligt att lyssna på. Kanske funkar de som varnande exempel eller får någon annan att ta tag i sin portfölj genom att skapa sig en egen strategi. Det kan också tänkas att de får mig att ifrågasätta mina tankar och val.

Man ska aldrig vara rädd för att lyssna på vad man upplever som rent skitsnack, det går att vaska fram guldkorn även där. Men framförallt förstår jag inte hur man kan engagera sig så mycket i människor/budskap man inte gillar. Man kan argumentera emot dem ett tag, men sedan är det väl bäst att gå vidare?

Dels för att det tar onödig energi att peka finger oavsett om man har rätt eller fel. Dels för att det ofta får motsatt effekt. ”All reklam är bra reklam”, sägs det. En massa människor som annars inte hade känt till de aktuella kurserna och böckerna kommer att bli nyfikna. Vad har man då uppnått? Slöseri med egen tid genom att göra reklam för något man inte vill sprida. Livet är för kort.

Vad tar du med dig om det brinner?

Ett tankeexperiment! Säg att det brinner i din bostad. Du hinner rädda en enda sak. Vad tar du med dig? Du får alltså inte rädda din fru eller liknande. Eller jo, det får/bör du, men frågan gäller saker.

Inte katt heller.

Jag hörde frågan ställas i någon podd och kom inte på en enda ägodel jag inte skulle klara mig utan. Om jag inte får spel, sätter krokben på mig själv, slår huvudet i väggen, svimmar och dör av rökförgiftning skulle jag gissningsvis riva med mig min externa hårddisk eller företagets bokföring, men det är inte vad jag skulle kalla mina allra käraste ägodelar.

Jag har några tavlor målade av min far som betingar ett högt affektionsvärde, men de är ändå bara tavlor. Jag saknar min far, men den saknaden skulle inte påverkas av att tappa tavlorna, så även om de hamnar högst på min lista är de inte extremt högprioriterade.

Kanske borde jag se det som ett misslyckande att jag efter ett halvt liv inte har en endaste ägodel jag verkligen bryr mig om, men jag ser det snarast som positivt.

“The less I have, the less I can lose.”
    Dean Koontz (undrar när han senast blev bjuden på fest, 1982?)

Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång i livet haft en ägodel som faktiskt betytt något på allvar, men jag är uppriktigt intresserad om ifall jag är extrem i detta hänseende. Äger ni något ni absolut inte skulle kunna leva utan (pacemakers räknas inte)?

Privatekonomi på gymnasiet

Unga Aktiesparares Elin Agorelius skrev i veckan en debattartikel i Metro om behovet av privatekonomi på skolschemat. Jag håller med om mycket, men inte allt.

Vi börjar med rubriken: ”Ekonomisk kunskap ska inte vara en klassfråga”. Jag misstänker att hon inte valde den själv utan att det är Metros sätt att röra om lite. För det står inget i artikeln om klass och detta är ingen klassfråga. Det har det inte varit på väldigt många år.

Det finns två typer av föräldrar, dåliga och bra. Föräldrar som själva har usel koll på privatekonomi kommer inte hjälpa sina barn med det, men det säger absolut ingenting om vilken klass de tillhör. Dåliga föräldrar kan vara lådvinspimplande sjukpensionärer eller rika direktörer som curlar sönder sina ungar istället för att ta hand om dem.

Sedan tycker jag att hela artikeln har ett olyckligt fokus på gymnasiet. Det handlar väl om att Ung Privatekonomis målgrupp finns där, alltså de rektorer och lärare som betalar och beställer. Det är fint om man kan banka vett i gymnasieelever, men de är ju snudd på vuxna.

Inte ens på min tid hade det räckt att börja lära ungarna handskas med pengar när de är 16-18, men idag när man kan hinna ödelägga hela sin ekonomi på nolltid genom sin mobiltelefon är det ännu viktigare att hugga dem åtminstone på högstadiet. Eller ännu tidigare. Helst skulle jag nog se att Barnavårdcentralen tar in föräldrarna för en privatekonomisk genomgång redan vid tremånaderskontrollen.

Och har jag nu börjat ”negga” kan jag lika gärna gå all-in gringubbe. Så här står det i slutet av artikeln:

”Att alla kan sköta sin privatekonomi själva borde ligga i hela samhällets intresse. Fler kunniga människor som kan ta vara på sin egen ekonomi leder till ett mer stabilt samhälle med självständiga medborgare.”

Ja, så borde det vara, men finns det överhuvudtaget något som tyder på att staten vill ha självständiga medborgare? Nej, lika lite som att polisen vill se medborgargarden eller storföretagen aktiva och starka fackförbund.

Är det för att få självständiga medborgare man har förbjudit hemskolning? Nej, makthavarna vill så snabbt som möjligt plocka in barnen i sitt nät av statlig värdegrund och undervisa dem i "demokrati" under temat "Pappa staten vet bäst". Som förälder kan du få låna barnen ibland, men staten kan när som helst besluta att lånetiden är över och tvångsomhänderta dem enligt regler de själva har bestämt och tolkar som de själva vill. Stabilt samhälle vill de säkert ha, men självständiga medborgare... Inte en chans!

Min tand är lös

Det var en nedrans halstablett att inte smälta, hann jag tänka innan jag förstod att det var en halv tand som flöt runt i munnen. Hela fronten på tanden hade släppt.

”Fyfan vad dyrt!”

Det var bara att boka en akuttid hos tandläkaren, som kunde upplysa om att det var min enda rotfyllda tand som spruckit i lagningen. Den återstående delen är för ynklig att bygga på, så det får bli en krona med någon slags pelare på. Fråga inte mig hur det går till. Jag vet bara att det kommer att svida (och då är det inte främst tandvärk jag menar). Ett kostnadsförslag ger vid handen att det kommer gå lös på 6000-7000.

Ett par reflektioner. Även om det är trist med en oplanerad utgift är jag glad att jag utan problem kan hosta upp pengarna. Så ska det i och för sig vara, tycker jag. Jag fattar att Sverige är långt ifrån Wibbles tanke om en årslön i buffert, men nog är det märkligt att så få tycks ha en enda månadslön.

Min andra tanke är att jag gärna skulle pressa priset. Tandcharter har blivit allt populärare. Svenskar åker till Polen och Estland för att laga sina tänder. Fenomenet är så utbrett att det finns resebyråer som fixar alltihop – flyg, hotell och tandläkare. Försäkringskassan går in så länge mottagningen ligger i EU/EES, så jag fattar att det lönar sig om man ska laga tänderna för massor av pengar, men min vanliga rutin är att ungefär vartannat år gå till tandläkaren som konstaterar hålfrihet och tandhygienisten som sprättar bort tandsten. Totalkostnaden täcker knappt flygresan.

Med tanke på att snart en majoritet av Sveriges hantverkare är östeuropeiska gästarbetare är det märkligt att inte ett gäng tandvårdare slagit sig samman och startat klinik i Sverige så att vi slipper åka till dem. Gör det, snälla, så kan jag kanske få rabatt för att jag kom med tipset. Balter kan använda sina förnamn i företagsnamnet, för det brukar ju ändå heta typ Karius & Baktus.