Hjälpa vänner, del 2

Igår skrev jag om hur man hjälper vänner att hjälpa sig själva. De där som alltid väljer fel och aldrig lyckas spara pengar. Min (och större delen av kommentarsfältets) slutsats för den som inte orkar läsa hela inlägget blev att de själva måste vilja ha goda råd och ta första steget. Annars kommer de ändå inte ta till sig råden.

Så då gäller det att agera föredömligt och på det sättet få omgivningen intresserad utan pekpinnar. Och hur gör man då det? I mitt fall gäller det nog mest att bryta fördomar. Jag har en känsla av att släkt och vänner tror att jag lever på luft i ekonomisk misär.

Min utmaning när det gäller att leka förebild är att visa att jag är normalare än vad folk tror. Bara för att jag lever billigare än de flesta betyder inte att jag gör avkall på särskilt mycket. I vissa fall, som ifråga om mat, kompromissar jag mindre än de flesta. Visst letar jag billig mat och avstår dyra råvaror i väntan på extrapris, men det betyder inte att jag äter sämre.

På andra områden, som transport, prutar jag desto friskare med bekvämligheten. Kan jag dra in på en resa genom framförhållning gör jag det. Dessutom använder jag promenader och löpning som transportmedel. Jag behöver motionen och ben är till för att använda.

Nu menar jag inte att rätt väg är att kopiera mitt sätt och att allt annat är fel sätt, men om man underkänner mig som extremist tar man på sig bevisbördan. Sen är jag inte dummare än att jag förstår att oviljan att förstå mig är ett sätt att slippa bry sig. Är man inte förändringsbenägen är det lättast att såga alla alternativ. ”För dig funkar det”, men själva har de tusen och åter tusen skäl att fortsätta att gräva ner sig i sin grop av osjälvständighet.

Jaja, då får de väl göra det då. Jag varken kan eller vill förändra andras liv, jag har nog med mitt eget.

Hjälpa vänner

I flera trådar har det diskuterats hur vi som ”funnit ljuset” och hittat till sparandet kan hjälpa vänner och andra som inte gjort det. Det är lätt att bli lite missionerande när man tycker sig ha hittat något riktigt bra, och det är lätt att bli beklämd när man ser andra som skulle behöva samma insikter.

Om en jobbarkompis eller släkting alltid får månad kvar i slutet av lönen och man ser vad det beror på, vad gör man? Kan man kritisera personens beteende utan att denne blir förbannad och slår bakut? Generellt skulle jag svara nej, även om mitt bloggande ibland kan tyda på att jag tror att det går.

Jag ska försöka nyansera mig lite. Ett och annat tips kan man såklart ge, men jag tror att man måste vara väldigt försiktig. Det är en sak att berätta vad man själv sparar/tjänar pengar på, en annan att ifrågasätta andras val ifråga om jobb, bil, bostad eller andra kostnader. Så kanske ska man nöja sig med att t ex berätta hur mycket man sparat på att ta med matlådor till jobbet. Blir svaret ”Jaha” är samtalet slut.

Några gånger har jag ändå försökt, med blandat resultat. Jag tror att jag berättat om när jag hjälpte en kompis som hade oöppnade brev från inkasso och Kronofogden och inte visste var han skulle börja. Den gången funkade det. Han tog till sig mina råd och lärde sig hur han skulle göra för att slippa hamna i samma sits igen.

Andra gånger har det inte alls funkat. Ett par gånger har jag gått igenom andras fondval och gett förslag på vilka som borde avyttras, vilka som skulle kunna köpas, och varför. För att de velat ha råd och innerst inne känt att de där gamla fonderna inte längre är idealiska, om de någonsin var det. När jag frågat några månader senare har de valt att inte göra några ändringar. Så de sitter kvar med usla fond-i-fond-val eller räntefonder som kanske varit okej om de varit 50 år äldre.

”Jag sparar i fonder...”

Och då får det vara så. Man kan leda en kamel till vatten, men inte tvinga den att dricka. Trots att det tar mycket längre tid och är frustrerande är det oftast bäst att bara agera rätt för egen del. Vill någon inspireras är det fint, men initiativet måste kommer från den som vill förändras.

Jag tror att det får bli en slags del 2 på detta i morgon.

Curlingrekord?

Jag har sett väldigt lite av Dr Phil och ingenting på flera år, men när ett klipp började gå runt i sociala medier kunde jag inte låta bli att titta. Fascinerat. Lite som att man tittar när man kör förbi en trafikolycka.

Dr Phils uppgift är, som jag förstått det, att berätta det uppenbara för människor, ungefär som Judge Judy som jag heller inte sett tillräckligt för att ha åsikter om. Men nu ska jag ha det om doktorn, helt baserat på några korta klipp.

Här har vi en sextonåring som förväntar sig att få en bil värd ett par miljoner från sina föräldrar, helt utan motprestation, och 2500 USD i månaden, också det utan motprestation. Hon tycker inte bara att det vore önskvärt, hon ser det som rättvist, och när Phil antyder att det är dags att skaffa ett jobb för att tjäna egna pengar bryter hon ihop. Bara chansen att få sin vilja igenom är nog för att framställa sig som en idiot inför miljontals tittare.

Vid 16 har man såklart ett eget ansvar, men är man uppväxt i total avsaknad av koppling mellan sådd och skörd finns det en gräns för hur mycket man kan påverka sin egen situation. Hur har föräldrarna lyckats skapa den typen av monster? I hennes ålder hade jag en bättre begagnad (mer ”begagnad” än ”bättre”) Zündapp-moppe jag hade fått spara ihop till själv. Jag är glad för det.

Jag tror att människor kan ändra sig och utvecklas, men i det här fallet tvivlar jag trots att dottern har hela livet på sig. Hon förstår verkligen inte det orimliga i 22000 kr i fickpengar, och då tror jag det bästa hon kan hoppas på är att hitta en ny försörjare som så småningom kan ta över föräldrarnas roll. Vuxen blir hon nog aldrig, men jag hoppas att jag har fel.

”Vem ska bygga vägar?”

Libertarianer som förordar en liten stat eller ingen alls får ständigt frågan ”Vem ska i så fall bygga vägar?”. Ja, tydligen finns det människor som tror att nationalstater funnits längre än det funnits vägar, för annars måste de väl begripa att en skattefinansierad stat inte är en förutsättning för att vägar ska byggas?

Nu är jag varken libertarian eller politiker, men jag kom att tänka på detta när jag såg en notis om ett skidspår i Östersund. När politikerna tyckte att det kostade för mycket att preparera skidspåren i Torvalla gjorde två privatpersoner det. Kommunen säger att proceduren tar sju timmar. För Jonathan och hans kompis tar det 35 minuter.

Så vad händer då? Politiker från alla färger gör en helomvändning. Nu ska de börja hitta nya metoder (som inte tar tolv gånger längre tid än Jonathans?). På sina hemsidor och i sociala medier tävlar nu partierna om vem som var först med att pudla.

Det vettiga sättet vore naturligtvis att fråga Jonathan vad han ska ha för att fortsätta att göra jobbet snabbt och smidigt istället för en kommun som uppenbarligen varken vill eller kan. Jag gissar att det skulle kosta en bråkdel. Självklart bryter det mot någon lag om upphandling. Men så gå ut i media och berätta vad det kostar, så kan ju andra intressenter lägga ett bud för nästa vinter.

Jag motsätter mig inte en stat och kan tycka att det finns fördelar med att medborgarna betalar en slant för att täcka gemensamma kostnader. Men jag är inte socialist, det finns tillfällen då privata initiativ är att föredra. Av en mängd olika skäl, inte bara ekonomiska.

Att Östersunds kommun nu gör helt om och säger sig vilja preparera skidspår för glatta livet beror naturligtvis på att de inser att Jonathan hade kunnat sätta upp en lapp i den lokala Konsumbutiken och bett dem som vill ha spår att swisha en slant. Det hade blivit bättre, billigare och gått snabbare (närmare bestämt 35 minuter istället för sju timmar), och så kan vi ju inte ha det.

Tillåtet betyder inte smart

Jag hittade en artikel i Privata Affärer som fångade mitt intresse.

Det visar sig alltså att lagkravet på amortering påverkar köpbeteendet för mer än hälften av bostadsköparna. Man ska kanske inte ta den här typen av undersökningar på alltför stort allvar. Det framgår inte hur många som var med i enkäten eller exakt hur frågorna löd. Dessutom är det ingen som behöver stå till svars för vad de säger.

Men det är ändå höga siffror, så vi kan ju leka med tanken på att det stämmer att väldigt många bostadskunder påverkas av det lagstadgade amorteringskravet. Är inte det väldigt märkligt? Att räntehöjningar gör köparna tveksamma köper jag. Ingen kan räkna med långsiktig minusränta, men höjningar gör det mer konkret och ger den potentielle låntagaren lägre köpkraft.

Amorteringskravet gör däremot inte köpet en enda krona dyrare. Det handlar bara om att betala den skuld man har. Om det ger köparna kalla fötter undrar man ju om de aldrig har tänkt betala för bostaden. Eller funderar de inte ens på det? Kanske är de samma människor som glatt ”köper” en telefon för 399 kr i månaden under överskådlig tid.

Som hittat!

Jag vill gå ännu längre. Den som tycker att det är ett problem att amortera två procent av ett lån bör låta bli att ta det. Oavsett vad lagen säger – idag och imorgon.

Prehabba ekonomin

Jag ägnar mig åt långdistanslöpning, en ganska monoton träningsform. Huvudet vill alltid mer än kroppen och jag är världssämst på att träna bålstyrka, hälsenor och andra kroppsdelar som kan ta stryk av löpning. Så då skadar jag mig och måste ägna mig åt rehabövningar i väntan på att jag ska kunna springa på som vanligt igen, ända till nästa skada.

Om jag istället ägnade mig åt övningar för att förebygga skador, prehab istället för rehab, skulle det ta mindre tid i anspråk, vara roligare och träningen skulle bli mer effektiv. Jag tränar ju för att må bra, inte för att bryta sönder kroppen.

Det slår mig att samma metod gäller inom privatekonomi. Den som lever på kredit får lägga mer energi för mindre utkomst än den som lever på räntor från sparkapital. Någon gjorde en jämförelse jag gillar, att leva på kredit är som att ro motströms. Varje årtag ger lite mindre energi tillbaka än du lagt in, jämfört med medströmsroddaren som får högre fart med mindre kraft. I bästa fall kan han sitta still i båten och bara reglera riktningen medan strömmen får farkosten att flyta fram.

Det gäller förresten inte bara sparande. Allt med ekonomi går bättre med framförhållning. Deklarations- och bokföringstider nu. Gör man klart så mycket som möjligt innan årsskiftet får man koll på om det är några pengar eller värdepapper som bör flyttas på rätt sida nyåret. Vänta med allt till kvällen innan deadline i maj och du kan få betala ränta på skatteunderskottet.

Om du ringer rörmokaren och ber honom byta en packning när han ändå har vägarna förbi, ”någon gång de närmaste månaderna”, så kommer det bli billigare än om du ringer kl 3 på natten och ber honom komma nu eftersom det är blött på golvet. Ska vi fortsätta med VVS-liknelserna är det bättre att rensa avloppet innan det är tvärstopp.

Alltså: Rensa avloppet och deklarera i tid! Nu ska jag gå och rehabba min höft :-(.

Sparombudsman

”Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.”

Så står det här uppe som presentation av bloggen och jag har funderat över det där. Varför finns det ingen sparombudsman? Någon som uppmuntrar och hjälper folk att spara istället för att slösa, som ju är det nya normaltillståndet. Jag är inte ute efter ett jobb, jag tänker bara högt.

Faktum är att ordet sparombudsman knappt finns. De flesta internetlänkarna leder till mig. En ledde till Claes Hemberg, då sparekonom på Avanza:

”Jag frågade våra sparare vad de ville kalla mitt jobb. De svarade sparekonom. Sparombudsman fanns också upp till diskussion. Men spararna fick bestämma och sparekonom blev det.”

Bra val, en bank ska inte ha ombudsmän, sådana ska vara kopplade till ett samhälle eller möjligen en ideell förening. Därmed inte sagt att det inte finns sparekonomer som hade funkat i den rollen. Möjligen Hemberg, eller varför inte Günther Mårder som statlig sparombudsman? Fast det bygger ju på att staten skulle se ett egenvärde i sparsamma medborgare och det tror jag inte att Sverige gör.

Sparombudsmän verkar inte heller finnas i andra länder. Ombudsman är ju annars ett ord som av någon märklig lånats ut till engelskan, så det skulle kunna finnas. I Nya Zeeland har det funnits en ”insurance & savings ombudsman”, men det verkade ha varit mer av en konsumentombudsman för försäkringsbranschen.

Kanske kunde någon rik sparivrare, en framtida Aktiestinsen, donera några miljoner till en oberoende stiftelse som får inrätta en Sparombudsman på riktigt, inte en förvirrad bloggare som vädrar sina spartips. Och – om jag inte varit tydlig nog – jag vill inte ha det jobbet.