Entusiasmera unga

”Alla ni kan med små medel bli mångmiljonärer, och nu tänker jag berätta hur.”

Så skulle jag inleda ett privatekonomiskt föredrag för gymnasieelever. Sedan skulle jag berätta om ränta-på-ränta-effekten och om hur man tar makten över sin egen ekonomi.

Varför berättar jag då detta? Jo, i flera inlägg har jag funderat över hur man kan hjälpa andra att ”se ljuset” när det kommer till privatekonomi, och inte minst unga människor behöver ledas på rätt spår. Jag tog ju upp en sextonåring hos Dr Phil och menade att loppet är kört, men de flesta ungdomar är knappast körda för livet även om de verkar lite slöa.

Och så fick jag ett mejl från en gymnasielärare (hon får vara anonym om hon inte vill outa sig i kommentarsfältet) som ibland upplever sig som en ”tråkkärring som predikar” när hon pratar med sina elever. Hon bad om tankar och inspiration och skriver: ”Vanligtvis brukar jag som mentor prata med min klass om ekonomi och ansvar, att i synnerhet de kvinnliga eleverna har en tendens att vara genuint ointresserade av ekonomi”.

Mitt första råd är att inte göra detta till (ännu) en fråga om kön för det är det inte. Män och kvinnor tenderar att spara olika, men mängder av stora nätgrupper och föreningar med enbart kvinnliga medlemmar vittnar om att det finns ett ekonomiintresse även hos tjejer. Att dra könskortet kommer bara göra att ännu fler tjejer sätter på sig offerkofta och gnäller sig genom livet, så bara gör inte det.

Med det avklarat gäller det att hitta vinklar intressanta för gymnasister. Vad unga vill spara till är jag alldeles för gammal och oinsatt för att veta. Jag skulle kunna gissa telefoner, kläder, körkort, bil och handpenning på första bostaden, men jag behöver inte gissa för det kan de få berätta själva istället. Och det här är viktigt, för de kommer t ex inte relatera till pension, det är knappt att jag som 47-åring gör det.

Men en gymnasist som lär sig att hålla i pengarna, inte köpa en massa skit utan istället skaffa sig ett vettigt sparande kommer ha ett lättare och bättre liv än de som inte gör det. Även med små inkomster, se på Aktiestinsen:

Svårare än så är det faktiskt inte, och precis som Aktiestinsen är jag förvånad att inte fler väljer att bli mångmiljonärer. Recept:

• Undvik spontanköp, tänk en extra sväng om inköpet kommer berika ditt liv.
• Utvärdera hela tiden dina fasta utgifter. Går de att sänka eller stryka utan uppoffring, gör då det.
• Spara inte det som blir över efter konsumtion. Konsumera det som blir över efter att du sparat.
• Ta inte lån om det inte är absolut nödvändigt utan handla hellre för avkastningen på sparat kapital. Enkelt uttryckt kostar det dubbelt att handla på kredit och är gratis att handla för ränteintäkter.
• Spara på börsen. Gör gärna bra investeringar, men ärligt talat är det inte livsnödvändigt så länge riskerna sprids. Se bara till att du förstår vad du köper och formulera för dig själv varför.

Vad säger ni andra, vad är era bästa privatekonomitips till gymnasieelever? Hjälp dem och deras lärare i kommentarsfältet så gör ni en god gärning.

Vi kan inte läsa längre

Varför gör mänskligheten samma misstag gång på gång? Vårt folk gör samma tavlor som tidigare folkgrupper och som individer gör vi samma klavertramp som våra föräldrar. Antagligen för att vi är oförmögna att ta till oss den information som finns, trots att det finns mängder av böcker där kunniga människor genom historien delar med sig av sina erfarenheter så att vi ska kunna undvika livets fallgropar.

Internet är fantastiskt på det sättet att informationen är mer tillgänglig än någonsin. Vi kan dessutom interagera med experter. Bara ett par klick bort finns börsgurus, filosofer, riksdagsmän, florister eller vad man nu efterfrågar för stunden.

På minussidan har internet gjort oss otåliga. Jag läser nog mer än de flesta, men märker att jag ibland knappt orkar igenom en seriestrip med tre rutor utan att hoppa direkt till slutet. Jag älskar att Twitter är så kortfattat och tyckte att det var dumt när maxlängden dubblades från ursprungliga 140 tecken. Men vi måste klara båda! Slagkraftiga oneliners ersätter inte tegelstensromaner.

Och som så ofta går utvecklingen åt fel håll. Vi läser mindre och mindre. Istället för att lära av erfarenheten har vi fullt upp med att dokumentera våra egna liv och lägga upp oneliners ingen läser under selfies ingen ser. Under tiden köper vi fel aktier, träffar fel partner och flyttar ihop i fel hus på fel ställe.

Allt detta kostar tid och pengar, två av våra viktigaste resurser. Så läs tunga och bra böcker, ju tyngre desto bättre!

Privatleasing av bil

Det finns otroligt många fenomen jag inte förstår. SMS-lån, obligationsfonder, Justin Bieber... Och privatleasing av bil. Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.

Jag förstår att jag inte tillhör målgruppen (den här gången heller), men vem gör då det? Kanske den som känner behov av att alltid köra senaste modellen, men då behöver man ju lobotomeras! Okej om man har råd med det, men privatleasing är väl det ultimata beviset på att man inte har det?

Nästan inga privatleasingbilar kostar under 2000 kr/månad, och det under förutsättning att man inte kör mer än 1000 mil per år, väljer bort alla tillval och binder upp sig på tre år. Vill du ha dragkrok? Då blir det ytterligare 95 kr/månad. Automatlåda: 300 kr. Va, vill du ha vinterdäck också?!

Och när du ändå är igång kan du välja till däckhotell också. Jag tror att få privatpersoner egentligen skulle betala för det om de visste vad det kostade, men den magiska frasen ”det ingår” gör att man tror att det är gratis eller åtminstone väldigt billigt.

Det är själva poängen med hela leasingidén? I värsta fall leasar du en nästan ny bil som redan gått rätt många mil som taxi. Så har du den i 36 månader à 3000 kr och betalar över hundra papp, men märker det inte för det var ju ”bara” 3000 kr i månaden. Att du istället hade kunnat spara hälften genom att köpa en helt okej bil för 50000 kr, låtit bli att serva den och mer eller mindre kastat bort den efter tre år hör inte hit, för då hade det ju kostat mer än 3000 kr första månaden.

Det är väl därför svensken snart inte äger någonting utan hyr en bil från bilfirman, tv och telefon från hifi-butiken och bostad från banken. Om bara någon börjar hyra ut familjer kan vi hyra ett helt liv för exakt lika mycket som nettolönen. Återstår lite uppläggningsavgifter. De tar vi snabblån på.

Hjälpa vänner, del 2

Igår skrev jag om hur man hjälper vänner att hjälpa sig själva. De där som alltid väljer fel och aldrig lyckas spara pengar. Min (och större delen av kommentarsfältets) slutsats för den som inte orkar läsa hela inlägget blev att de själva måste vilja ha goda råd och ta första steget. Annars kommer de ändå inte ta till sig råden.

Så då gäller det att agera föredömligt och på det sättet få omgivningen intresserad utan pekpinnar. Och hur gör man då det? I mitt fall gäller det nog mest att bryta fördomar. Jag har en känsla av att släkt och vänner tror att jag lever på luft i ekonomisk misär.

Min utmaning när det gäller att leka förebild är att visa att jag är normalare än vad folk tror. Bara för att jag lever billigare än de flesta betyder inte att jag gör avkall på särskilt mycket. I vissa fall, som ifråga om mat, kompromissar jag mindre än de flesta. Visst letar jag billig mat och avstår dyra råvaror i väntan på extrapris, men det betyder inte att jag äter sämre.

På andra områden, som transport, prutar jag desto friskare med bekvämligheten. Kan jag dra in på en resa genom framförhållning gör jag det. Dessutom använder jag promenader och löpning som transportmedel. Jag behöver motionen och ben är till för att använda.

Nu menar jag inte att rätt väg är att kopiera mitt sätt och att allt annat är fel sätt, men om man underkänner mig som extremist tar man på sig bevisbördan. Sen är jag inte dummare än att jag förstår att oviljan att förstå mig är ett sätt att slippa bry sig. Är man inte förändringsbenägen är det lättast att såga alla alternativ. ”För dig funkar det”, men själva har de tusen och åter tusen skäl att fortsätta att gräva ner sig i sin grop av osjälvständighet.

Jaja, då får de väl göra det då. Jag varken kan eller vill förändra andras liv, jag har nog med mitt eget.

Hjälpa vänner

I flera trådar har det diskuterats hur vi som ”funnit ljuset” och hittat till sparandet kan hjälpa vänner och andra som inte gjort det. Det är lätt att bli lite missionerande när man tycker sig ha hittat något riktigt bra, och det är lätt att bli beklämd när man ser andra som skulle behöva samma insikter.

Om en jobbarkompis eller släkting alltid får månad kvar i slutet av lönen och man ser vad det beror på, vad gör man? Kan man kritisera personens beteende utan att denne blir förbannad och slår bakut? Generellt skulle jag svara nej, även om mitt bloggande ibland kan tyda på att jag tror att det går.

Jag ska försöka nyansera mig lite. Ett och annat tips kan man såklart ge, men jag tror att man måste vara väldigt försiktig. Det är en sak att berätta vad man själv sparar/tjänar pengar på, en annan att ifrågasätta andras val ifråga om jobb, bil, bostad eller andra kostnader. Så kanske ska man nöja sig med att t ex berätta hur mycket man sparat på att ta med matlådor till jobbet. Blir svaret ”Jaha” är samtalet slut.

Några gånger har jag ändå försökt, med blandat resultat. Jag tror att jag berättat om när jag hjälpte en kompis som hade oöppnade brev från inkasso och Kronofogden och inte visste var han skulle börja. Den gången funkade det. Han tog till sig mina råd och lärde sig hur han skulle göra för att slippa hamna i samma sits igen.

Andra gånger har det inte alls funkat. Ett par gånger har jag gått igenom andras fondval och gett förslag på vilka som borde avyttras, vilka som skulle kunna köpas, och varför. För att de velat ha råd och innerst inne känt att de där gamla fonderna inte längre är idealiska, om de någonsin var det. När jag frågat några månader senare har de valt att inte göra några ändringar. Så de sitter kvar med usla fond-i-fond-val eller räntefonder som kanske varit okej om de varit 50 år äldre.

”Jag sparar i fonder...”

Och då får det vara så. Man kan leda en kamel till vatten, men inte tvinga den att dricka. Trots att det tar mycket längre tid och är frustrerande är det oftast bäst att bara agera rätt för egen del. Vill någon inspireras är det fint, men initiativet måste kommer från den som vill förändras.

Jag tror att det får bli en slags del 2 på detta i morgon.

Curlingrekord?

Jag har sett väldigt lite av Dr Phil och ingenting på flera år, men när ett klipp började gå runt i sociala medier kunde jag inte låta bli att titta. Fascinerat. Lite som att man tittar när man kör förbi en trafikolycka.

Dr Phils uppgift är, som jag förstått det, att berätta det uppenbara för människor, ungefär som Judge Judy som jag heller inte sett tillräckligt för att ha åsikter om. Men nu ska jag ha det om doktorn, helt baserat på några korta klipp.

Här har vi en sextonåring som förväntar sig att få en bil värd ett par miljoner från sina föräldrar, helt utan motprestation, och 2500 USD i månaden, också det utan motprestation. Hon tycker inte bara att det vore önskvärt, hon ser det som rättvist, och när Phil antyder att det är dags att skaffa ett jobb för att tjäna egna pengar bryter hon ihop. Bara chansen att få sin vilja igenom är nog för att framställa sig som en idiot inför miljontals tittare.

Vid 16 har man såklart ett eget ansvar, men är man uppväxt i total avsaknad av koppling mellan sådd och skörd finns det en gräns för hur mycket man kan påverka sin egen situation. Hur har föräldrarna lyckats skapa den typen av monster? I hennes ålder hade jag en bättre begagnad (mer ”begagnad” än ”bättre”) Zündapp-moppe jag hade fått spara ihop till själv. Jag är glad för det.

Jag tror att människor kan ändra sig och utvecklas, men i det här fallet tvivlar jag trots att dottern har hela livet på sig. Hon förstår verkligen inte det orimliga i 22000 kr i fickpengar, och då tror jag det bästa hon kan hoppas på är att hitta en ny försörjare som så småningom kan ta över föräldrarnas roll. Vuxen blir hon nog aldrig, men jag hoppas att jag har fel.

”Vem ska bygga vägar?”

Libertarianer som förordar en liten stat eller ingen alls får ständigt frågan ”Vem ska i så fall bygga vägar?”. Ja, tydligen finns det människor som tror att nationalstater funnits längre än det funnits vägar, för annars måste de väl begripa att en skattefinansierad stat inte är en förutsättning för att vägar ska byggas?

Nu är jag varken libertarian eller politiker, men jag kom att tänka på detta när jag såg en notis om ett skidspår i Östersund. När politikerna tyckte att det kostade för mycket att preparera skidspåren i Torvalla gjorde två privatpersoner det. Kommunen säger att proceduren tar sju timmar. För Jonathan och hans kompis tar det 35 minuter.

Så vad händer då? Politiker från alla färger gör en helomvändning. Nu ska de börja hitta nya metoder (som inte tar tolv gånger längre tid än Jonathans?). På sina hemsidor och i sociala medier tävlar nu partierna om vem som var först med att pudla.

Det vettiga sättet vore naturligtvis att fråga Jonathan vad han ska ha för att fortsätta att göra jobbet snabbt och smidigt istället för en kommun som uppenbarligen varken vill eller kan. Jag gissar att det skulle kosta en bråkdel. Självklart bryter det mot någon lag om upphandling. Men så gå ut i media och berätta vad det kostar, så kan ju andra intressenter lägga ett bud för nästa vinter.

Jag motsätter mig inte en stat och kan tycka att det finns fördelar med att medborgarna betalar en slant för att täcka gemensamma kostnader. Men jag är inte socialist, det finns tillfällen då privata initiativ är att föredra. Av en mängd olika skäl, inte bara ekonomiska.

Att Östersunds kommun nu gör helt om och säger sig vilja preparera skidspår för glatta livet beror naturligtvis på att de inser att Jonathan hade kunnat sätta upp en lapp i den lokala Konsumbutiken och bett dem som vill ha spår att swisha en slant. Det hade blivit bättre, billigare och gått snabbare (närmare bestämt 35 minuter istället för sju timmar), och så kan vi ju inte ha det.