Behovet av höghastighetståg

Jag har åkt ganska mycket tåg och min främsta kritik är inte att tågen går för långsamt utan att man inte vet när de går, vilket får till följd att man måste ta ett tidigare tåg än man egentligen skulle behöva. Min andra kritik är att det är svårt att jobba på tåget eftersom det bara är sittplatserna i första klass som är anpassade för det, ifall man skulle ha turen att hamna på ett tåg som har fungerande wifi. I andra klass hamnar jag alltid mitt i en barnfamilj som leker krig, oavsett om jag bokat ”tyst kupé” eller inte.

Så när regeringen vill plöja ner 230 miljarder i höghastighetståg undrar jag för vem. Vore det inte bättre att underhålla befintliga tåg, växlar och spår, så att tågen börjar klara befintliga tidtabeller? Tomas Eneroth, regeringens egen transvestit (och infrastrukturminister) tycker att järnvägsunderhållet är ”en ganska stor utmaning”, vilket är myndighetssvenska för ”vi har inte en jävla aning”.

Trots Eneroths lite märkliga klädval tror jag inte att han är en idiot. Han fattar att 230 miljarder (som i vanlig ordning troligtvis hinner bli det dubbla innan det är klart) vore bättre att lägga på tåg vi har nytta av även de närmaste tjugo åren, men han har lovat Miljöpartiet.

Apropå miljö finns uträkningar att det kommer att ta 25-35 år innan miljöpåverkan av höghastighetstågen är nere på noll. Så hur tänker klimatalarmisterna där? Den tiden finns inte eftersom det ju alltid är exakt tio år till klimatkatastrofen.

Med risk för att låta som en bakåtsträvare (det har hänt förut och lär hända igen) skulle jag vilja citera den klarsynta och aningen upprörda kvinna som ringde till Sveriges Radio med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna. Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!”

Vad gör jag med den här ingrediensen?

Jag gillar att fynda mat när det är extrapris. Jag har ganska mycket plats i kyl, frys, sval och förråd, så när fynd dyker upp är jag benägen att köpa ganska mycket.

Men så ska man ju äta upp maten också, annars blir det ingen #sparadkrona. Ett sätt är att frysa. I stort sett all mat går att frysa, på det ena eller andra sättet. En del bör först hackas, mosas eller stekas, men går det att frysa har man köpt sig några månader.

En av mina senaste upptäckter är att citroner kan skivas och frysas. Jag dricker citronvatten som måltidsdryck och köper ibland tre för 10 kr eller en påse på extrapris, och blir alltid lika sur när jag får kasta en möglig citron efter ett par veckor. Istället fryser jag in den färsk och tinar upp när kylen är tom.

Andra matvanor har fler användningsområden. Det gäller bara att komma på vilka och där tar jag hjälp av MyTaste och Ica (enda nyttan jag hittat med Ica). Har man just kommit över några billiga kålhuvuden gäller det att få avkastning och plötsligt har man femtio recept med vitkål: vitkålsstuvning, gratäng, råkostsallad, plättar, surkål, vårrulle...

Svenska hushåll slänger årligen 720000 ton mat. För mig låter siffran så grotesk att jag är tveksam till dess äkthet, men nog tusan slängs det en del. Jag vägrar att först jobba och betala två tredjedelar av inkomsten till staten, sedan handla och betala ytterligare en femtedel i skatt, släpa hem matvarorna, förvara dem några veckor, eventuellt tillaga dem och avslutningsvis kasta bort maten. I mitt hem gäller nolltolerans.

Digitala nomader

Folk i ”FIRE”-svängen (”Financial Independence, Retire Early”) är kanske väl förtrogna med uttrycket digital nomad, men jag ska förklara begreppet för eventuellt ”vanligt fölk”:

En nomad är ju en person eller folkgrupp som inte lever bofast utan flyter runt därhelst det finns mat. Digitala nomader är på ett sätt motsatsen eftersom de är oberoende av plats och försörjer sig mobilt, via internet. Men inte heller de har en fast boende- och arbetsort utan reser runt. Vill ni veta mer och står ut med dubbade röster finns en nysläppt dokumentär i ämnet:

Det är inte utan att den här filmen ger vatten på kvarnen hos dem (och dessa är det gott om) som vill peta hål på glamouren kring det digitala nomadlivet eftersom den handlar mycket om att få ekonomin att gå ihop, oro inför framtiden, pension osv.

En av de medverkande i dokumentären tjänar 800 euro i månaden vid 33 års ålder, har inget eget hem och får plats med alla sina ägodelar i en ryggsäck. För mig vore det helvetet på jorden. Inte för att jag inte längre är 33, jag har alltid velat ha en egen bas. Med det undantaget är det ändå rätt likt mitt liv. Jag gör i stort sett allt jobb via dator, och skulle kunna göra det vartsomhelst där det finns internet. Men inte är jag digital nomad för det, och inte vill jag bli det.

Det finns också digitala nomader som tjänar bra med pengar. Som Colin Wright som rest runt på heltid i tio år, skrivit runt 30 böcker och hållit föredrag om sitt liv. Nätpokerspelare har gjort det ända sedan pokerboomen, och vi som följer börspoddar hör hela tiden någon daytrader rapportera att han den senaste veckan handlat aktier från poolkanten, så bevisligen är det fullt möjligt.

Och möjligare lär det bli. Fler jobb kan göras på distans. Kryptovalutor underlättar digitalt nomadliv. Fortfarande har en stor del av världens arbetsföra inte växt upp med internet, men för varje år kommer fler människor ut på arbetsmarknaden som surfade redan innan de började skolan. Och – ännu viktigare – allt fler chefer ser fördelar, som att slippa tillhandahålla kontorsyta eller att ha kundtjänstmedarbetare som är pigga på nattjobb eftersom det inte är natt där de befinner sig.

Högre utgifter = mer ”jobb”

Dagens Industri har väl snart låst precis allt innehåll. Åtminstone den artikel i vilken det finns ett citat jag reagerade på, så ni får nöja er med denna skärmdump.

Inget fel i att vilja tjäna pengar och om någon vill ge Bianca Ingrosso tvåhundra papp för att tycka till på Instagram är jag den förste att gratulera. Jag vet ingenting om henne annat än att hennes morföräldrar var duktiga skådespelare och att hennes föräldrar är kända. Jo förresten, att hon sålde sig till Centerpartiet strax innan valet. Hoppas att hon fick bra betalt.

Enligt Wikipedia är hon sångerska, men enda referensen är ett inslag i Junior Eurovision Song Contest 2006, så just den delen av karriären verkar lite vilande. Då återstår bloggare och influencer. Det verkar som sagt gå bra, men tolkar man det här Instagram-citatet lite fritt tycks hon ha ganska höga kostnader.

Tacka vet jag mormor.

Historien visar att de med sämst ekonomi inte är de med lägst inkomster. Snarare de mest högst utgifter. Jag hoppas således att Bianca har bra rådgivare för plötsligt en dag kanske fyra textrader och en selfie inte längre ställer mat på bordet.

I väntan på det tänkte jag avnjuta ett musikinslag från det kvalitativa underhållningsprogrammet Razzel med mamma Pernilla, Karate Kids dubbelgångare samt världens högsta axelvaddar:

Medborgarlönsfiasko

SVT berättar att det finska försöket med medborgarlön floppat. Man gav alltså tvåtusen arbetslösa 560 euro per månad skattefritt i två års tid, helt utan motprestation. De fick fortfarande ta deltidsjobb eller starta eget utan att bli av med medborgarlönen, men det visade sig att folk inte blev mer intresserade av att försörja sig i takt med att behovet av försörjning sjönk. Så otippat.

560 euro motsvarar 5879 kr. Inte många kan leva på det, men ihop med ett svartjobb kan fler. Eller lite sparat kapital, räknat baklänges från fyraprocentsregeln motsvarar 5879 kr i månaden ett sparkapital på över 1,7 miljoner. Jag vet inte hur stark FIRE-trenden är i Finland, men för någon kanske de här pengarna var vad som krävdes.

Eller om du bor ihop med någon så att pengarna inte behöver räcka till ett helt boende. Jag har inget emot hemmafruar (eller hemmamän), men det är väl ändå inte det skattepengar ska användas till.

Inte heller är jag ute efter att ge arbetslösa magsår, men jag är inte särskilt förvånad över att ökade anslag inte ökar behovet av arbete utan tvärtom.

Lars Ohly, mannen som gett lättjan ett ansikte.

Det enda seriösa argumentet för detta och liknande försök jag sett är att man slipper byråkrati genom att inte behöva behovspröva bidrag. Det må så vara, men med den logiken kan man lika gärna beslagta alla pengar, dela dem i lika stora högar och ge alla människor en hög var. Enkelt blir det, men inte särskilt rättvist.

Att betala och frakta vatten

Jag har tidigare räknat ut att vatten kostar 75-1000 gånger mer på flaska än i kranen. Jag fattar att det inte är riktigt samma sak, men det ska mycket till för att jag ska betala tusen gånger mer för att få äran att bära hem livsmedel som finns i en ledning rätt in i min lägenhet.

Men det gäller inte bara rent vatten. Även sånt som innehåller vatten är dyrare ju mer vatten du bär hem. Fun Light, som spädes 1+9, är den enda saft som kostar under 2 kr/liter för färdig saft på Willys förutom Eldorados ”Blanddryck” (oklart varför den inte heter saft, vad är det då?). De mindre koncentrerade Bob och Önos kostar 3-10 kr per färdig liter och trenden håller i sig – ju svagare saft, desto dyrare literpris. Därför är det inte otippat att Festis, som säljs drickfärdig, kostar över 20 kr/liter.

På bönor och ärtor får man minst tre gånger så mycket mat genom att själv tillsätta vatten. Vita ekologiska bönor kostar 50 kr/kg. Torra kostar de 40 kr/kg, men blöter du upp dem så att det går att göra en korrekt jämförelse är priset knappt 16 kr/kg, nästan 70 procent billigare än konserven.

Förutom priset betyder mindre vatten i maten att matvarorna tar mindre plats i förråden. Den enda fördelen jag kan komma på med att kånka runt på dyrt vatten är att det är bra träning, men det är ett himla dåligt argument. Inte vatten värt ;-).

Vad är det farliga med att jämföra?

Man ska inte låta andras val styra livet, men hur ska man veta hur man ligger till i sånt som går att jämföra utan att ens snegla på omvärlden?

Jag läste en lärare som upplevde sig motarbetad när hon genomförde så kallade poängprov med sina elever. Vadå, kanske ni tänker, skolan måste ju ha prov och dessa måste rättas genom att sätta tydliga gränser för vad som ger poäng på provet. Nej då, nu har man istället ”matriser för bedömning av den undersökande förmågan”. Låter det snömosigt beror det på att det är det.

Men vadå, barn får inte ens tävla i idrott längre, så att under terminens gång bedöma vad elever verkligen vet så att de har en chans att anpassa sina studier efter det är såklart för mycket begärt. Om inte annat är det säkert diskriminerande för den klick elever som varken fattar när det är dags att lägga mer tid på studierna eller klarar av att göra det.

Likadant är det för oss vuxna. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, men när jag springer håller jag koll på både puls och kilometertider och även om jag mest tävlar mot mig själv sneglar jag gärna på andra medelmåttiga löpare och försöker slå så många som möjligt ifall jag tävlar. Utan att jämföra sig mot börsindex eller andra investerare är det omöjligt att veta hur våra investeringar går. Hur ska man veta om man har en bra lön ifall man inte hör vad kollegor och konkurrenter har?

Så låt oss jämföra, kika över staketet och snegla både hit och dit med målet att bli bättre människor med bättre liv. Det betyder inte att vi ska se ner på (eller upp till) dem. Jag är fortfarande ganska ointresserad av hur andra människor lyckas genomföra sina liv.