Hög lön är inte rikedom

Petter Larsson är kulturjournalist som producerar så kallad ”opinionsjournalistik” i Aftonbladet. Det här är nog inte sämre än något annat han skrivit i den genren. Jag har heller inte tänkt recensera budskapet, det här handlar om språk. Jag beskylls ibland för språkfascism och kommer inte längre ifrån den etiketten nu.

Petter Larsson, språkliberal...

Jag tycker att språk är intressant, viktigt och inte minst roligt. Jag har full förståelse för att andra har andra intressen, men någon som kallar sig journalist borde dela min språkvurm och hålla med om att det är en bra idé att kalla saker dess rätta namn.

Petter refererar till en gammal rapport (som inte verkar särskilt intressant) där man jämför rikedom och inkomster mellan människor och grupper. Eller, eftersom rapporten är på engelska, ”wealth” och ”income”. Det Petter gör i sin text är att blanda ihop de här begreppen fullständigt. Smaka t ex på den här formuleringen.

Mycket tror jag om SCB, men självklart graderar de inte folks rikedom efter vilken inkomst de har. Det skulle nämligen förutsätta att alla människor gör av med exakt lika stor andel av sin nettoinkomst och investerar resten på exakt samma sätt.

Jag har aldrig varit höginkomsttagare och ändå alltid tillhört ”den rikare halvan” av bekantskapskretsen. Sammanblandningen är inte unik, men säger kanske något om synen på privatekonomi. Rikedom är något som liksom bara händer, när verkligheten såklart är att vi själva har alla möjligheter i världen att påverka. Genom att spara, investera och aktivt välja vad vi ska göra av våra pengar. Låg lön är inget försvar av eller ens en förklaring till kass ekonomi.

Färdigt prepping-kit

Preppers har jag hånat förut, men egentligen har jag inget emot idén att förbereda sig för olika scenarion och att ingen annan kommer ta ansvar för våra liv i en krissituation. Det som stör mig är posörerna. De som ”lajvar” handlingskraft genom att köpa en massa campingprylar de knappt skulle kunna hantera i lugn och ro, definitivt inte i ett krisläge.

Nu har Axfood och Mat.se lanserat ett ”prepping-kit” genom att dra ihop lite Eldorado-konserver i en kartong som ska räcka till fyra pers i en dryg vecka.

Inget fel med det, men jag tycker att det stärker min tes om att det inte är bristen på mat och prylar som kommer ta död på folk i en kris utan bristen på kunskaper. Kan man inte ens handla nödproviant utan att få ett färdigt paket, hur tusan ska man då kunna hålla sig varm och mätt utan att någon matjätte eller ännu hellre en myndighet skickar en detaljerad bruksanvisning?

Den som på allvar vill förbereda sig för en kris, vare sig det är en zombieapokalyps eller elen som ryker när politikerna förbjudit eller skattat sönder alla energikällor, tror jag gör mycket klokare i att läsa böcker och ge sig ut i naturen och laga mat över öppen eld startad med tändstål än att köpa Eldorados prepping-kit.

Global Gaming, sista kapitlet?

Global Gaming är ett bolag jag tjatat om så det räcker och blir över, men eftersom jag fått några frågor sedan senaste kvartalsrapporten vevar jag igång igen. Aktien tog ju lite slut här i veckan.

Så vad hände? Rapporten kan ju den som vill läsa själv, men för första gången minskade vinsten drastiskt. Helåret 2018 blev väl okej, men fjärde kvartalet borde ha blivit dubbelt så bra eller helst ännu bättre.

Tillräckligt dåligt för att aktiekursen skulle halveras? Kanske inte, men det är för många frågetecken. Särskilt i december minskade intäkterna rejält. Så tänk om det bara var början. Som oinsatt aktieägare får man ju inte veta hur siffrorna efter regleringen vid årsskiftet kommer att se ut. Att man flaggar för ett ”tekniskt problem” under första veckan av januari låter inte precis lovande. Och den där stämningen från Konsumentombudsmannen, vad ska den landa i? Man pratar om ett sparprogram, men vad det ska innehålla är ganska luddigt.

”Är det här det är styrelsemöte?”

Jag kan hålla på länge och lista frågetecken, men de värsta kanske är de som är bortom bolagets kontroll. T ex vad som ska hända med casinoreklamen som regeringen tycks allt mer inriktad på att stoppa? Jag är förvånad och besviken att Global Gaming inte jobbat på att hitta nya marknader. Deras namn är inget vidare för ett bolag som tycks helt inriktade på att lyckas i ett enda land.

På plussidan hittar jag just nu en enda post, den höga utdelningen. 3 kr för en aktie som står i 15 kr verkar vansinnigt bra, men då ska man betänka att strax innan utdelningen får vi nästa delårsrapport. Plötsligt kommer jag att tänka på barnprograminslaget ”Gissa bajset”.

Tycker ni att jag verkar negativ är det för att jag förlorade ganska mycket pengar på att investera i Global Gaming. Inte min värsta smäll hittills, definitivt inte i förhållande till min totala ekonomi, men tillräckligt illa för att ta mig ännu ett steg emot mot mer passiva placeringar, som jag antydde redan i somras. Att portföljen inte ska innehålla Global Gaming är jag på det klara med redan nu.

Hypokondrisk filosofi

Trogna bloggläsare har den senaste tiden hört mig gnälla om tandvårdskostnader. Jag spräckte en tand i början av december och har sedan dess sprungit till tandläkare och tandhygienister så ofta att receptionister tror att jag jobbar där.

Det visade sig vara en gammal rotfyllning som havererat. Jag ska inte trötta ut er med detaljer, men varje gång kostnaden kommer på tal räknar de ut att det ska bli ungefär dubbelt så dyrt som förra gången de räknade, så jag har slutat fråga.

Men det här har fått mig att fundera. Jag går normalt till tandläkare eller tandhygienist en gång om året för att skrapa bort tandsten och kolla så att jag inte fått några hål. Det är inte konstigare än att man lämnar in bilen på service för att få nytt tändsystem, ett oljefilter och en genomgång.

Varför gör jag inte så när det gäller kroppen förutom just tänderna? Jag har ingen företagshälsovård som gör regelbundna kontroller, men de vänner som har det brukar gå max vart femte år. Säga vad man vill, men hjärta och andra inre organ känns aningen viktigare än tänderna, för att inte tala om bilen. Säckar bensinpumpen blir man i värsta fall stående, får betala bärgare och byta ut den. Säckar blodpumpen gör man inget mer.

En gång tjatade jag till mig att få kolla kolesterol och lite annat jox, men det krävdes mycket övertalning för att få landstinget att gå med på det. Borde det inte spara pengar om sjukdomar och hälsovådligt beteende upptäcktes så tidigt som möjligt? Jag har tidigare ondgjort mig över att kommunerna sparar in på pensionärsgympa. Samma sak där, varje krona man stoppar in lär spara pengar längre fram.

Men uppenbarligen får man ingen hjälp av samhället här, så frågan är vad man bör/kan göra själv. Jag springer flera gånger i veckan med pulsband, så om hjärtat börjar bete sig konstigt eller om orken plötsligt tryter tror jag att jag skulle märka det snabbt, men borde man skicka in ett blodprov till ett sånt där hälsolab? Och i så fall, hur ofta och till vilket? Eller något annat, jag är öppen för förslag här och vill ha ränta-på-ränta-effekt på pengarna tills jag blir minst 100.

Avfallsfritt liv

Det är så härligt med människor som ger fullständigt fan i att passa in och lever helt kompromisslöst. Här är en kille som bor i ett hus på nio kvadratmeter byggt av spillvirke för nästan inga pengar, planerar att odla all sin egen mat, dricker och duschar i regnvatten, komposterar allt avfall och odlar sitt eget ”toapapper”!

Rätt många val jag inte skulle göra, men jag imponeras av målmedvetenheten. I skenet av influencers som sitter på en solstol i Karibien och ondgör sig över andras flygresor är det befriande att se någon leva som han lär.

Om jag ändå funderar över vad skulle jag kunna anamma av livsstilen kommer jag fram till följande. Att bygga ett hus av spillvirke skulle jag absolut kunna tänka mig, förutsatt att det är möjligt och inte tar flera år extra. Fast lite större än nio kvadrat skulle det allt få vara.

Att använda regnvatten skulle jag också kunna göra, men knappast till mat, dryck och dusch. Odla min egen mat vill jag gärna, men inte med målet att bli självförsörjande eller ens i närheten. Någon aspirerande bonde är jag inte. Inte biodlare heller.

Om man skulle ta och göra en cykel av bambu...

Att odla en växt som funkar som toalettpapper – varför inte? Mina erfarenheter på området är väl som de flestas. Någon gång har man befunnit sig i skogsmiljö utan tillgång till klorblekt papper när nöden tryckt på, och så har man fått hålla tillgodo med lönnlöv med samma uppsugningsförmåga som gladpack. Med rätt blad vore det värt ett försök, men jag skulle nog vilja ha en toarulle hemma för gäster även om det vore kul att se ansiktsuttrycken på dem när jag lämnar över ett knippe blad.

Att laga mat med hjälp av ved skulle funka med en hyfsad vedspis, inte över öppen eld. Fast nog skulle jag vilja komplettera med induktion och mikro. Och kalla mig trångsynt om ni vill, men så mycket friluftsmänniska att jag kan tänka mig att laga all mat utomhus är jag inte. Även om det såklart vore enklare i Florida.

Att tillverka egen biogas är absolut inte på min ”bucketlist”, men all heder åt människor som ens får idén. Kanske är det främst det jag gillar med Rob Greenfield. ”Nej, om man skulle testa att [valfri tanke].” Och så gör han det och blir lite klokare på köpet. Jag ger mig tusan på att han inte har någon tv heller... tokdåren!

Ministerposter

Hela researchen till detta inlägg har jag stulit (eller lånat, det låter bättre) från Dagens Industri. Det handlar om regeringens värdepappersinnehav som ser ut som följer.

Det vore förmätet av mig att recensera enskilda statsråds börsinnehav. Inte för att det skulle hindra mig, men jag tänkte nöja mig med några korta reflektioner.

Generellt för nästan samtliga är att de ger intryck av att vara genuint ointresserade av börsen (och i förlängningen av svenskt näringsliv). De flesta har fonder från en och samma storbank, vilket får mig att tro att de gått in till sin bankman och sagt: ”Placera mina pengar.” För annars vore det väl märkligt om exempelvis Hans Dahlgren skulle ha kommit fram till att de tolv olika bransch- och indexfonder han tycker är bäst samtliga skulle finnas hos Handelsbanken, på samma sätt som hans kollega Ann Linde skulle ha valt arton SEB-fonder.

”Inget innehav”, men väl en festlig frisyr!

Vidare noterar jag att Stefan Löfven som för knappt ett år sedan sa i ett barnprogram att miljonär var han minsann inte nu har blivit det. Med rätt bred marginal ifall hans samlade ägande (hus, sommarhus, bilar och bankkonton) vida överstiger 19000 kr, och det är lätt att tro.

Då går jag ändå med på charaden att detta skulle visa politikernas samlade innehav, vilket jag inte tror för ett ögonblick. Innehav i moderna kapitalförsäkringar (där man ju inte äger aktierna privat utan genom banken) redovisas knappast. Och ”innehav av juridisk person som statsrådet har bestämmande inflytande över” borde också gå att kringgå. Och innehav hos sambo/maka/make med gemensam ekonomi. Hur är det med stiftelser? Vi snackar trots allt om framstående medlemmar av politikerskrået, vana att mörka och ljuga.

Men baserat på det vi ser här förstår jag om politiker inte begriper vad det skulle göra om skatten på ISK och kapitalförsäkring höjs. Särskilt eftersom finansministern inte skulle drabbas med en enda kronas skatt. Den folkrörelse börshandel blivit bland vanligt folk har uppenbarligen inte nått regeringen. Och varför skulle den? Vi sparar ju för en ekonomisk trygghet de redan har och är garanterade livet ut.

Leksaksinflation?

Jag går ofta förbi kommunala lekplatser. Ni vet, där det finns en sandlåda, en klätterställning och några gungor. Det finns sällan barn där, men lekplatserna verkar ändå användas. Hur vet jag då det? För att det ligger drivor med leksaker där. Allt från hinkar och spadar till stora leksaksbilar av den typ man kan sitta på.

Jag var villaunge så jag lekte inte där själv, men kan inte minnas att det fanns en massa privata leksaker på offentliga lekplatser när jag var barn. Eftersom leksakerna ofta är lila eller neongula syns de ju ganska bra på grått grus eller sand, så föräldrarna borde inte glömma dem av misstag.

Och det här är ju dyra grejer, det vet alla som varit i en leksaksbutik. Det är bara ett av alla skäl till att jag hellre ger pengar eller värdepapper till vännernas barn när de fyller år. Stöldrisken är betydande, men även om leksakerna inte stjäls kommer såklart andra barn leka med dem när ägaren är borta. Handtag kommer gå sönder, hjul lossna.

I en krönika i GP skriver man ”En studie från 2010 visade att ett barn ofta har över 230 leksaker”. Vi kan väl leka med tanken att det stämmer. Jag tycker att det säger sig självt att inget barn behöver 230 leksaker, det är ju som en mindre leksaksaffär!

Är det rentav föräldrarnas sätt att rensa i barnens leksakslager att lämna kvar några bilar och hinkar på lekplatsen? Om studien stämmer leker barnen i snitt med 12 av dessa 230 leksaker, så 218 är ändå helt onödiga. Då kanske även barnen tycker att det är skönt att slippa lite av överskottet. Är jag något på spåren här (och det tror jag) vore det betydligt bättre om vi slutar ösa leksaker över barn.