A-kassa – för eller emot?

Elin Agorelius ställde en fråga på Twitter igår som jag och många andra besvarade.

På Twitter får man skriva 280 tecken. Det räcker ibland, kanske även i detta fall, men jag tänkte ändå utveckla mitt svar lite här.

När jag fick mitt första jobb, i början av 90-talet, gick jag direkt med i a-kassan. Jag var med så länge jag var anställd. (Däremot har jag aldrig varit med i ett fackförbund eftersom inget fackförbund som varit aktuellt har jobbat för sina medlemmar utan ständigt och jämt med en massa annat istället.)

Hade det varit idag skulle jag istället ha sparat och investerat pengarna. De flesta som inte höll med under gårdagens diskussion svarade att ”a-kassa är en bra försäkring”. Varför? Kriteriet för en bra försäkring är att man kan komma att behöva den. Hemförsäkring är en bra försäkring. Får jag en eldsvåda eller vattenskada i lägenheten kan den sprida sig och kosta mig fler miljoner än jag har.

Ös, för helvete... ÖS!!!

A-kassan är ingen säkerhet mot att bli sjuk, dö eller ens att bli av med jobbet. Det enda den gör är att den som blir arbetslös får ersättning, max 80 procent av lönen upp till maximalt 20020 kr/månad. Men om du får sparken har du först minst två månaders uppsägningstid. Jag har aldrig fått sparken utan alltid sagt upp mig själv (några gånger inte ens i vredesmod) eller haft tidsbegränsade anställningar. Men ofta kommer väl inte en uppsägning pang bom? Det kan ha glunkats i korridorerna om nedskärningar, uppköp eller nedläggning.

Men okej, vi säger att du inte hade en aning. Då har du minst sextio dagar på dig att skaffa nytt jobb, troligen mer än det dubbla. I en större stad som Stockholm finns jobb. Har man något slags kontaktnät och är villig att hoppa på vad som helst vågar jag påstå att du har en ny inkomst innan dess om du är frisk och under 55.

Det kan gå ändå.

Kräver du ett intressant jobb som inte är ”under din värdighet” är det värre, men då har du troligen sex månaders uppsägningstid och kanske en liten fallskärm. Definitivt också en lön som gör att du inte får några 80 procent a-kassa utan att ha löst en tilläggsförsäkring, och som absolut borde innebära att du har en buffert (det borde ju alla ha).

Att vara med i a-kassan kostar lite olika beroende på bransch, men 110 kr/månad verkar vara ett snitt. Inga jättepengar, men under ett arbetsliv hinner det bli en kvarts miljon förutsatt att du investerar pengarna på börsen.

Alla väljer fritt, förutom vi som är egna företagare i enskild firma eller handelsbolag, för då väljer våra politiker att vi ska straffas genom att i stort sett inte ens ha valet till statlig trygghet. Jag sörjer inte. Om jag verkligen behövde skulle jag kunna tänka mig att jobba med lite av varje. Inte i decennier (det har ändå aldrig stått något sådant på de anställningsavtal jag skrivit på), men tills jag hittar något bättre.

Vore jag osäker på att jag kunde skaffa ett jobb skulle jag oroa mig mer över min brist på kontaktnät, kunskaper och jävlar anamma. Allt detta kostar kraft och energi att skaffa, men inga 110 kr i månaden.

8,4 miljarder i ett svart hål

TV-licensen har ju ersatts av en ”public service-avgift”. Troligen tänkte politikerna att så länge det inte kallades skatt skulle väljarna inte förstå att det är vad det är, och jag är tyvärr inte säker på att de är fel ute.

Anledningen var att allt färre betalade licens, vilket antagligen berodde på att SVT och SR stod sig dåligt i konkurrensen. Men istället för att anpassa utbudet efter budgeten valde man som bekant att tvinga alla att betala, även vi som inte vill ha produkten. Så nu är programbudgetarna rekordhöga. För närvarande betalar vi 8,4 miljarder per år.

Har det vänt trenden? Nej, nu meddelas att ”lyssnarna lämnar Sveriges Radio i strid ström”. Få lyssnar på radio och föga förvånande är det ännu färre som aktivt söker upp programmen i efterhand. P1:s Studio Ett har skrattretande låga 7000 lyssnare via nätet, en siffra som privata poddare som Henrik Jönsson eller Navid Modiri drar ihop på en kafferast.

Jag drar slutsatsen att så länge programmet finns i en radioapparat där allt som krävs är att trycka på startknappen är det fortfarande några hundratusen som står ut med SR, men när de konkurrerar på lika villkor (bortsett från en gigantisk reklambudget i den statliga plånboken) har de ingen chans. Trenden kommer fortsätta i takt med att allt fler inser att de inte behöver hålla tillgodo med trötta program producerade av trötta människor som utgår ifrån att (den tvångsanslutna!) kunden alltid har fel.

Det här sätter också fingret på något annat, nämligen att en produkt eller tjänst inte automatiskt blir bättre av att man pumpar in mer pengar i den. De medieprojekt som statsmedia föraktfullt kallar ”swish-journalistik” måste sätta örat mot rälsen och producera vad tillräckligt många konsumenter vill ha.

Det betyder inte att de blir skitnödiga kappvändare, tvärtom! De producerar de produkter de själva efterfrågar och brinner för. Andra brinner för andra frågor och det är så verklig mångfald skapas. Sveriges Television och Sveriges Radio har brunnit klart för länge sedan. Kvar är bara sot och dålig luft som är svår att andas i.

Sitta på en stubbe i skogen

Så länge jag berättat att jag är sparsam (eller snål, om man föredrar det ordet) har jag mötts av reaktionen att det måste innebära att jag har ett riktigt dåligt och tråkigt liv. I en del personers ögon har jag säkert det, på samma sätt som jag skulle tycka att det vore skittrist att hänga på krogar runt Stureplan sex kvällar i veckan.

Det är sunt att välja bort liv man inte vill ha, och i vissa fall är det också helt okej att berätta det. Men det där att först bygga upp en halmdocka bestående av en absurd vanföreställning har jag aldrig förstått.

Jag har genom åren t ex fått höra att min matbudget måste betyda att jag lever på nudlar. En person fastslog att jag åt rå potatis och det ville han minsann inte göra. Att jag inte ätit nudlar på säkert 25 år (och inte särskilt ofta innan dess heller) och aldrig ätit rå potatis hör tydligen inte hit. Heller inte att jag aldrig någonsin skulle få för mig att uppmana någon annan att äta som jag eller en diet bestående av uteslutande rå potatis.

”Maten är klar!”

Folk vill inte spara för att de ”inte vill sitta på en stubbe i skogen”. Den har jag hört så många gånger att jag börjar undra om det är en vanlig aktivitet bland sparande människor. Jag känner en och annan hajkmänniska som tycker att höjden av lyx är att gå ut i skogen och göra upp en brasa för att koka sitt eget kaffe eller grilla korv över elden, men inte ens de tror jag ser sig som människor som ”sitter på en stubbe i skogen”.

För det första behöver inte sparande innebära att man har 90 procents sparkvot, särskilt inte första månaden, men även om man ser allt i svartvitt tror väl ingen på allvar att det är där valet ligger? Att antingen är man inte snål och då kan man köpa vad som helst, eller också är man snål och då lever man som om man vore helt pank, bor med stampat jordgolv i en grotta, äter uteslutande rötter och bär man hittar och blir det någon tid över i det eviga slitet tillbringas dessa stunder sittandes på en stubbe?

Konstigt vaskande

JakobInvest gjorde mig uppmärksam på en märklig artikel. Det handlar om ett konstprojekt för bl a maskar och svampar. Det här hörde vi om redan i november, men tydligen är tramset inte utrotat. Ett konstnärspar har fått en dryg miljon skattekronor för en konstutställning där publiken ska bestå av djur och svampar.

F d kulturminister Alice Bah Kuhnke låter hälsa att hon ”ska inte tycka något om det”. Okej, då ska jag tycka lite istället. Vi lever i ett samhälle där åldringar måste välja mellan att få städat eller tvättat för hemtjänsten har inte tid med bägge, och att hinna prata med gamlingarna finns inte på kartan. Folk dör i vårdköer, vi har inte råd med lärare, skolböcker, polis och försvar. Men konst för maskar i Nordmaling har vi en miljon till?!

Och tro inte att det är en engångshändelse. Örebropartiets partiledare Markus Allard berättade i sin podd Markus & Malcom om ”enprocentsmålet”. Spola fram till 17.45 och lyssna i fem minuter om ni vill höra en initierad beskrivning.

Eller håll tillgodo med min förklaring. Enprocentsmålet betyder att när en kommun som tillämpar den här dårskapen budgeterar för nybyggnation ska en procent av kostnaden läggas på ”konstnärlig utsmyckning”. Detta utan att behovet finns, man bara förutsätter att en kommunal skola gärna avstår någon miljon (ett skolbygge är rätt dyrt) till inköp av tavlor eller en märklig silverstruts av aluminiumburkar producerad av någon lokal konstnärssjäl.

Markus berättar i avsnittet att den här konsten ofta trycks in i ett förråd för att aldrig visas och kanske slarvas bort. Ingen vill ha den. Tio procent av den konst Örebro kommun har köpt in vet man inte ens längre var den finns. Både Markus Allard och hans poddkollega Malcom Kyeyune titulerar sig marxister, så gör inte detta till en höger/vänster-fråga. Det handlar snarare om för eller emot korruption, dumhet och ren skit.

Det är inte rika som drabbas

”Vi måste höja skatten för de rika.” Det hör vi hela tiden, inte bara från svenska vänsterpartister utan också från liberaler världen över, även de allra rikaste.

Nu tror jag i och för sig varken att Buffett eller Gates drömmer om ett skattetryck på svensk nivå, men de ska ha en eloge för att de är beredda att vara solidariska med egna pengar och inte bara snackar.

För politiker är det ett bra sätt att både visa handlingskraft och samla poäng i de breda massorna. Ytterst få känner sig träffade när ”de allra rikaste” pekas ut som en problemgrupp, och med undantag för några få punktskatter kommer skattehöjningar alltid drabba de rika värst på samma sätt som de också blir mest gynnade av skattesänkningar. Så för en gångs skull kan politikerna säga rakt ut vad de har för avsikter utan att riskera lynchning.

Problemet är att även om de rika får betala mest i kronor och ören när det blir dyrare att tjäna pengar på arbete eller kapital är det inte miljardärerna som drabbas på ett personligt plan. Warren Buffett, Stefan Persson och Antonia Ax:son Johnson står liksom över världsliga fenomen som inflation och ISK-skatter.

Inte ens vi som är lite halvrika drabbas så där våldsamt när ”kapitalisterna ska klämmas dit”. Istället är det låginkomsttagare som betalar det högsta priset. De som inte äger sitt boende eller har några stora marginaler. Att spara några hundralappar eller någon tusenlapp i månaden kan för dem vara skillnaden på att ta makten över sitt eget liv.

Maj-Lis, undersköterska och frånskild trebarnsmamma, bosatt i en hyreskasern i förorten. Där har regeringens och dess lydpartier sin gisslan i kriget mot rika kapitalister. Hon som genom hårt slit till slut lyckats få ihop ett femsiffrigt belopp för att ha råd med sin eget pensionärsliv och lite trygghet för sina barn. Hur tusan blev det så?

Hög lön är inte rikedom

Petter Larsson är kulturjournalist som producerar så kallad ”opinionsjournalistik” i Aftonbladet. Det här är nog inte sämre än något annat han skrivit i den genren. Jag har heller inte tänkt recensera budskapet, det här handlar om språk. Jag beskylls ibland för språkfascism och kommer inte längre ifrån den etiketten nu.

Petter Larsson, språkliberal...

Jag tycker att språk är intressant, viktigt och inte minst roligt. Jag har full förståelse för att andra har andra intressen, men någon som kallar sig journalist borde dela min språkvurm och hålla med om att det är en bra idé att kalla saker dess rätta namn.

Petter refererar till en gammal rapport (som inte verkar särskilt intressant) där man jämför rikedom och inkomster mellan människor och grupper. Eller, eftersom rapporten är på engelska, ”wealth” och ”income”. Det Petter gör i sin text är att blanda ihop de här begreppen fullständigt. Smaka t ex på den här formuleringen.

Mycket tror jag om SCB, men självklart graderar de inte folks rikedom efter vilken inkomst de har. Det skulle nämligen förutsätta att alla människor gör av med exakt lika stor andel av sin nettoinkomst och investerar resten på exakt samma sätt.

Jag har aldrig varit höginkomsttagare och ändå alltid tillhört ”den rikare halvan” av bekantskapskretsen. Sammanblandningen är inte unik, men säger kanske något om synen på privatekonomi. Rikedom är något som liksom bara händer, när verkligheten såklart är att vi själva har alla möjligheter i världen att påverka. Genom att spara, investera och aktivt välja vad vi ska göra av våra pengar. Låg lön är inget försvar av eller ens en förklaring till kass ekonomi.

Färdigt prepping-kit

Preppers har jag hånat förut, men egentligen har jag inget emot idén att förbereda sig för olika scenarion och att ingen annan kommer ta ansvar för våra liv i en krissituation. Det som stör mig är posörerna. De som ”lajvar” handlingskraft genom att köpa en massa campingprylar de knappt skulle kunna hantera i lugn och ro, definitivt inte i ett krisläge.

Nu har Axfood och Mat.se lanserat ett ”prepping-kit” genom att dra ihop lite Eldorado-konserver i en kartong som ska räcka till fyra pers i en dryg vecka.

Inget fel med det, men jag tycker att det stärker min tes om att det inte är bristen på mat och prylar som kommer ta död på folk i en kris utan bristen på kunskaper. Kan man inte ens handla nödproviant utan att få ett färdigt paket, hur tusan ska man då kunna hålla sig varm och mätt utan att någon matjätte eller ännu hellre en myndighet skickar en detaljerad bruksanvisning?

Den som på allvar vill förbereda sig för en kris, vare sig det är en zombieapokalyps eller elen som ryker när politikerna förbjudit eller skattat sönder alla energikällor, tror jag gör mycket klokare i att läsa böcker och ge sig ut i naturen och laga mat över öppen eld startad med tändstål än att köpa Eldorados prepping-kit.