Vad som helst för pengar

Jag böjer mig alltid ner om jag hittar pengar på gatan. Det kommer jag alltid att göra, oavsett hur små pengar det handlar om. Fast även jag har gränser, vilket inte alla tycks ha.

En familj fick den märkliga idén att kasta ut 500 dollar i tjugodollarssedlar på motorvägen på väg hem från en begravning, som ett sätt att hedra den döde. Om det vore jag som dött hade jag antingen snurrat runt i min grav eller hemsökt mina idiotiska släktingar om de fått för sig att kasta bort pengar i min ”ära”.

Men detta resulterade alltså i att andra bilister stannade på motorvägen, klev ur sina bilar i hopp om att kunna plocka upp någon eller några av dessa sedlar. Den överhängande risken att dö eller åtminstone få sin bil krossad under tiden var tydligen värd att ta. En av de här Darwin Award-kandidaterna stannar och kliver ur sin bil minst två gånger i en av mittfilerna.

Engångshändelse? Nej då, i december läckte det pengar ur en värdetransport (så himla jobbigt när man glömmer stänga bakdörren på en sådan) och även där började folk spela Pocket-Change-Go på motorvägen. Här gick valörerna ända ner till fem dollar.

Det är inte utan att jag undrar om dessa människor har någon nedre gräns. Att riskera att dö, få sin bil förstörd och/eller böter och att bli av med körkortet för en femtiolapp är i alla fall över den gränsen. Det är synd om människorna.

Promenera för pengar

Ibland får jag ett kvitto på vilket ufo jag. Den här tweeten var ett sådant tillfälle.

Jag uppfattar Victor som en högst rimlig man. Jag tror absolut inte att han skrev om sin promenad för att bli ryggdunkad, men ändå upplevde han den troligen som exceptionell. Och inte bara han. Svaren han fick var ”Snåljåp!”, att han får se det som klimatkompensation för flygresan eller att han sparat pengarna till taxfreeshopen. En enda tycktes se en halvmils promenad som normal genom att skriva: ”Tycker du att 5km är långt att gå så är du så Stockholmsk man kan bli!”

Exakt det här valet har jag gjort massor av gånger, men aldrig skrivit om det eftersom jag inte reflekterat över att det är annorlunda. Om jag åker pendeltåg eller tunnelbana hem från Stockholm avslutas resan med en busstur. Den ingår i priset.

Men om jag inte behövt betala för tågresan för att spärrvakten varit borta kommer bussresan att kosta lika mycket som om jag betalar hela vägen även om bussresan är fyra kilometer och tågresan flera mil. Inte en chans att jag betalar 32 kr då, jag går hem. Som de allra flesta behöver jag den promenaden.

”Vadå, gå till tåget?!”

När jag fått åka gratis roslagsbana och gått nio kilometer från Danderyd mitt i natten är det lite överkurs. Då, men endast då, förstår jag om någon tycker att jag är en aning sjuk i huvudet. Men det innebär absolut inte att jag kommer att ta bussen nästa gång heller.

Brevlådor

När jag var liten rymde en ordinär villabrevlåda runt tre liter. De fanns i trä, plåt och plast. Trä var snyggast, men befolkades vanligtvis av en hel koloni tvestjärtar (tro mig, jag delade ut lokaltidningen). Plåt var dyrast, så plast var vanligast. De såg ut ungefär så här.

Den här modellen finns fortfarande och kostar en knapp hundring. Man blir inte glad av att se den, men den gör jobbet och håller en livstid om ingen slår sönder den. Men idag är det nästan ingen som nöjer sig med en sådan. De allra flesta har istället en sån här.

Tillverkad av galvaniserad plåt och nästan en meter hög. I min barndom hade två adressater behövt en brevlåda i den storleken, Riksskatteverket och Carola Häggkvist. Idag känner tydligen en miljon villa- och radhusägare att de behöver sådana. Betyder det att mängden post femdubblats på tre decennier? Nej, snarare tvärtom.

Jag blir inte glad av att se en sådan där postcontainer heller. Inte heller skulle jag bli glad över att behöva punga ut 500-1000 kr för den, men det vore ändå rena fyndet jämfört med det här missfostret för 2699 kr.

”Gör grannarna avundsjuka med denna dekorativa, funktionella och låsbara brevlåda. Våra brevlådor är snyggt designade och enkla att använda.”

Jag vill inte fördöma eller generalisera, men den granne som blir avundsjuk på denna ”dekorativa” brevlåda är en idiot. Det kan vara den fulaste brevlåda jag någonsin sett!

A-kassa – för eller emot?

Elin Agorelius ställde en fråga på Twitter igår som jag och många andra besvarade.

På Twitter får man skriva 280 tecken. Det räcker ibland, kanske även i detta fall, men jag tänkte ändå utveckla mitt svar lite här.

När jag fick mitt första jobb, i början av 90-talet, gick jag direkt med i a-kassan. Jag var med så länge jag var anställd. (Däremot har jag aldrig varit med i ett fackförbund eftersom inget fackförbund som varit aktuellt har jobbat för sina medlemmar utan ständigt och jämt med en massa annat istället.)

Hade det varit idag skulle jag istället ha sparat och investerat pengarna. De flesta som inte höll med under gårdagens diskussion svarade att ”a-kassa är en bra försäkring”. Varför? Kriteriet för en bra försäkring är att man kan komma att behöva den. Hemförsäkring är en bra försäkring. Får jag en eldsvåda eller vattenskada i lägenheten kan den sprida sig och kosta mig fler miljoner än jag har.

Ös, för helvete... ÖS!!!

A-kassan är ingen säkerhet mot att bli sjuk, dö eller ens att bli av med jobbet. Det enda den gör är att den som blir arbetslös får ersättning, max 80 procent av lönen upp till maximalt 20020 kr/månad. Men om du får sparken har du först minst två månaders uppsägningstid. Jag har aldrig fått sparken utan alltid sagt upp mig själv (några gånger inte ens i vredesmod) eller haft tidsbegränsade anställningar. Men ofta kommer väl inte en uppsägning pang bom? Det kan ha glunkats i korridorerna om nedskärningar, uppköp eller nedläggning.

Men okej, vi säger att du inte hade en aning. Då har du minst sextio dagar på dig att skaffa nytt jobb, troligen mer än det dubbla. I en större stad som Stockholm finns jobb. Har man något slags kontaktnät och är villig att hoppa på vad som helst vågar jag påstå att du har en ny inkomst innan dess om du är frisk och under 55.

Det kan gå ändå.

Kräver du ett intressant jobb som inte är ”under din värdighet” är det värre, men då har du troligen sex månaders uppsägningstid och kanske en liten fallskärm. Definitivt också en lön som gör att du inte får några 80 procent a-kassa utan att ha löst en tilläggsförsäkring, och som absolut borde innebära att du har en buffert (det borde ju alla ha).

Att vara med i a-kassan kostar lite olika beroende på bransch, men 110 kr/månad verkar vara ett snitt. Inga jättepengar, men under ett arbetsliv hinner det bli en kvarts miljon förutsatt att du investerar pengarna på börsen.

Alla väljer fritt, förutom vi som är egna företagare i enskild firma eller handelsbolag, för då väljer våra politiker att vi ska straffas genom att i stort sett inte ens ha valet till statlig trygghet. Jag sörjer inte. Om jag verkligen behövde skulle jag kunna tänka mig att jobba med lite av varje. Inte i decennier (det har ändå aldrig stått något sådant på de anställningsavtal jag skrivit på), men tills jag hittar något bättre.

Vore jag osäker på att jag kunde skaffa ett jobb skulle jag oroa mig mer över min brist på kontaktnät, kunskaper och jävlar anamma. Allt detta kostar kraft och energi att skaffa, men inga 110 kr i månaden.

8,4 miljarder i ett svart hål

TV-licensen har ju ersatts av en ”public service-avgift”. Troligen tänkte politikerna att så länge det inte kallades skatt skulle väljarna inte förstå att det är vad det är, och jag är tyvärr inte säker på att de är fel ute.

Anledningen var att allt färre betalade licens, vilket antagligen berodde på att SVT och SR stod sig dåligt i konkurrensen. Men istället för att anpassa utbudet efter budgeten valde man som bekant att tvinga alla att betala, även vi som inte vill ha produkten. Så nu är programbudgetarna rekordhöga. För närvarande betalar vi 8,4 miljarder per år.

Har det vänt trenden? Nej, nu meddelas att ”lyssnarna lämnar Sveriges Radio i strid ström”. Få lyssnar på radio och föga förvånande är det ännu färre som aktivt söker upp programmen i efterhand. P1:s Studio Ett har skrattretande låga 7000 lyssnare via nätet, en siffra som privata poddare som Henrik Jönsson eller Navid Modiri drar ihop på en kafferast.

Jag drar slutsatsen att så länge programmet finns i en radioapparat där allt som krävs är att trycka på startknappen är det fortfarande några hundratusen som står ut med SR, men när de konkurrerar på lika villkor (bortsett från en gigantisk reklambudget i den statliga plånboken) har de ingen chans. Trenden kommer fortsätta i takt med att allt fler inser att de inte behöver hålla tillgodo med trötta program producerade av trötta människor som utgår ifrån att (den tvångsanslutna!) kunden alltid har fel.

Det här sätter också fingret på något annat, nämligen att en produkt eller tjänst inte automatiskt blir bättre av att man pumpar in mer pengar i den. De medieprojekt som statsmedia föraktfullt kallar ”swish-journalistik” måste sätta örat mot rälsen och producera vad tillräckligt många konsumenter vill ha.

Det betyder inte att de blir skitnödiga kappvändare, tvärtom! De producerar de produkter de själva efterfrågar och brinner för. Andra brinner för andra frågor och det är så verklig mångfald skapas. Sveriges Television och Sveriges Radio har brunnit klart för länge sedan. Kvar är bara sot och dålig luft som är svår att andas i.

Sitta på en stubbe i skogen

Så länge jag berättat att jag är sparsam (eller snål, om man föredrar det ordet) har jag mötts av reaktionen att det måste innebära att jag har ett riktigt dåligt och tråkigt liv. I en del personers ögon har jag säkert det, på samma sätt som jag skulle tycka att det vore skittrist att hänga på krogar runt Stureplan sex kvällar i veckan.

Det är sunt att välja bort liv man inte vill ha, och i vissa fall är det också helt okej att berätta det. Men det där att först bygga upp en halmdocka bestående av en absurd vanföreställning har jag aldrig förstått.

Jag har genom åren t ex fått höra att min matbudget måste betyda att jag lever på nudlar. En person fastslog att jag åt rå potatis och det ville han minsann inte göra. Att jag inte ätit nudlar på säkert 25 år (och inte särskilt ofta innan dess heller) och aldrig ätit rå potatis hör tydligen inte hit. Heller inte att jag aldrig någonsin skulle få för mig att uppmana någon annan att äta som jag eller en diet bestående av uteslutande rå potatis.

”Maten är klar!”

Folk vill inte spara för att de ”inte vill sitta på en stubbe i skogen”. Den har jag hört så många gånger att jag börjar undra om det är en vanlig aktivitet bland sparande människor. Jag känner en och annan hajkmänniska som tycker att höjden av lyx är att gå ut i skogen och göra upp en brasa för att koka sitt eget kaffe eller grilla korv över elden, men inte ens de tror jag ser sig som människor som ”sitter på en stubbe i skogen”.

För det första behöver inte sparande innebära att man har 90 procents sparkvot, särskilt inte första månaden, men även om man ser allt i svartvitt tror väl ingen på allvar att det är där valet ligger? Att antingen är man inte snål och då kan man köpa vad som helst, eller också är man snål och då lever man som om man vore helt pank, bor med stampat jordgolv i en grotta, äter uteslutande rötter och bär man hittar och blir det någon tid över i det eviga slitet tillbringas dessa stunder sittandes på en stubbe?

Konstigt vaskande

JakobInvest gjorde mig uppmärksam på en märklig artikel. Det handlar om ett konstprojekt för bl a maskar och svampar. Det här hörde vi om redan i november, men tydligen är tramset inte utrotat. Ett konstnärspar har fått en dryg miljon skattekronor för en konstutställning där publiken ska bestå av djur och svampar.

F d kulturminister Alice Bah Kuhnke låter hälsa att hon ”ska inte tycka något om det”. Okej, då ska jag tycka lite istället. Vi lever i ett samhälle där åldringar måste välja mellan att få städat eller tvättat för hemtjänsten har inte tid med bägge, och att hinna prata med gamlingarna finns inte på kartan. Folk dör i vårdköer, vi har inte råd med lärare, skolböcker, polis och försvar. Men konst för maskar i Nordmaling har vi en miljon till?!

Och tro inte att det är en engångshändelse. Örebropartiets partiledare Markus Allard berättade i sin podd Markus & Malcom om ”enprocentsmålet”. Spola fram till 17.45 och lyssna i fem minuter om ni vill höra en initierad beskrivning.

Eller håll tillgodo med min förklaring. Enprocentsmålet betyder att när en kommun som tillämpar den här dårskapen budgeterar för nybyggnation ska en procent av kostnaden läggas på ”konstnärlig utsmyckning”. Detta utan att behovet finns, man bara förutsätter att en kommunal skola gärna avstår någon miljon (ett skolbygge är rätt dyrt) till inköp av tavlor eller en märklig silverstruts av aluminiumburkar producerad av någon lokal konstnärssjäl.

Markus berättar i avsnittet att den här konsten ofta trycks in i ett förråd för att aldrig visas och kanske slarvas bort. Ingen vill ha den. Tio procent av den konst Örebro kommun har köpt in vet man inte ens längre var den finns. Både Markus Allard och hans poddkollega Malcom Kyeyune titulerar sig marxister, så gör inte detta till en höger/vänster-fråga. Det handlar snarare om för eller emot korruption, dumhet och ren skit.