torsdag 2 maj 2019

SEB-rapport, resultat vs aktie

I förrgår rapporterade SEB för årets första kvartal. Jag ska inte referera den, det går bra att läsa själv för den som vill.


Rörelseresultatet blev i alla fall 5,86 miljarder att jämföra med de 5,54 miljarder analytikerna hade räknat med. Tillväxttakten inom bolån förbättrades, nettoinflödet inom Private Banking var starkt och Division Baltikum visade god kredittillväxt och -kvalitet. Låter det som ett företag vars aktie ska tappa 2,24 procent under rapportdagen? Svaret är ja, för så blev det och marknaden har i någon mening alltid rätt.


Nu ska väl sägas att inte allt var rosenskimrande. Räntenettot var sämre än väntat, om än stigande, och marginalerna är pressade. Fast jag undrar ändå om inte SEB åker med av bara farten med de problem som uppvisats i Danske Bank, Nordea och Swedbank. Nu har ju inte SEB uppvisat några problem med penningtvätt, men vore risken obefintlig skulle jag gissa att aktien inte hade reagerat som den gjort nu, och då menar jag inte bara den här veckan utan hela 2018 fram till idag.

Jag behåller mina SEB-aktier ett tag till. Inte oroligare än innan rapporten, men lite fattigare.

onsdag 1 maj 2019

Det spirar!

Det har nu gått några veckor sedan jag förkultiverade chili och squash på min fönsterbräda och det tar sig. Squashen trodde jag i ärlighetens namn inte mycket på, men plötsligt såg jag en lillfingernagelstor grön fläck i jorden, och bara några timmar senare var den flera centimeter lång. Dagen därpå hade ytterligare två av fröna förvandlats till växter och den första blivit så hög att jag blev tvungen att öppna locket på mitt ”växthus”.


Chilin, som tidigare växt som ogräs och där varje frö har mynnat ut i en planta, har i år intagit en lite tveksammare inställning till livet, men till slut har det ändå växt upp några tunna trådar genom jordytan. Här i byttan till vänster.


I den högre burken, där växtligheten mest ser ut som en fläck på linsen, har jag planterat rädisor, som jag hittade i en utgången fröpåse. Blir det något så blir det. Jag minns inte att jag köpt rädisfrön, än mindre varför. Samma sak gäller rödbetor (de kostar ju typ en tia kilot i affären), men de fröna fick också lite jord. Där har det dock inte blivit något än, så kanske betyder bäst-före-datum på frön något, till skillnad från på mat där det mest tycks vara en slumpvis nedskriven sifferkombination frikopplad från verkligheten.

Den fortsatta risken för kalla nätter gör att jag låter även squashen vara inne ytterligare någon eller ett par veckor, men kanske blir det så småningom en liten balkongodling även i år.

tisdag 30 april 2019

Erlanders pennor

Det finns en gammal historia om att statsminister Tage Erlander vid sin pensionering lämnade tillbaka de pennor han tagit med sig från jobbet. Enligt andra uppgifter var det hans fru Aina som lämnade tillbaka pennorna när Tage dött. För den som vill förkovra sig finns en hel bok i ämnet.


Egentligen är det väl att dra plikten lite långt. Jag har fått med mig både pennor och block från arbetsplatser och känner mig inte som en dålig människa för det. Men historien om Erlanders pennor säger en del om utvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om fartblinda politiker som inte skäms för att stjäla våra skattepengar till förmån för den egna plånboken, och det tar ju aldrig slut! Det senaste exemplet är moderaten Erik Bengtzboe som varit folkbokförd på två olika adresser i Sörmland samtidigt som han bott i Stockholm. Allt för att få ut bidrag.

Ungefär i samma veva framkom att liberalen Emma Carlsson Löfdahl hyrde en tvåa av sin man för 13000 kr i månaden, för att vi – inte hon – tar räkningen. Men hur vanligt lär inte politikers dribblande med bostadsadresser vara? Två som tidigare haft liknande upplägg som Bengtzboe är partiledarna Göran Persson och Annie Lööf.

Min bästa bostadsbluff? Jo, nu ska du få höra, Erik...

Tänk om vi kunde få politiker med Tage Erlanders rättspatos igen. Det vore värt en och annan penna.

måndag 29 april 2019

Gratis mat

Jag har bloggat om kostnadsfria livsmedel, som bär och maskrosor, men jag har nästan dåligt samvete för att jag pratar mer om möjligheterna än vad jag utnyttjar dem. Självklart plockar jag blåbär, allt annat vore tjänstefel som legitimerad snåljåp, men det finns så stora möjligheter där ute!


Varje år vid den här tiden tänker jag att i år ska jag plocka nässlor. När jag gjort det har jag lagat både stuvning och soppa, men för det mesta hinner den där veckan (?) då man kan plocka dem utan att bränna sönder sig gå utan att jag hunnit reagera. En gång stod jag i köket och rensade dem med handskar på.

Och resten då? Jag vill plocka och äta daggkåpa, kvickrot, röllika, kirskål, ramslök och tjugo grejer till. För att det går, vore roligt och kanske t o m ekonomiskt. Nu har jag i alla fall hittat en webbsida som jag hoppas ska inspirera mig, Skogsskafferiet.se. Det jag gillar är att man lätt kan se vad man kan plocka när, uppdelat på kalendermånad, se hur växterna ser ut, vad man kan använda dem till och – viktigt! – vad man kan riskera att blanda ihop dem med.


Bakom sidan står två privatpersoner som jag inte vet något om och som inte har betalat mig för att länka. Vad jag försöker säga är att tipset inte är ett dugg underbyggt, men lika gratis som vilda växter. Jag ska i alla fall försöka utmana mig själv i år och med hjälp av denna handledning tillaga åtminstone någon ny gratisväxt.

söndag 28 april 2019

Varför är fonder gratis?

Köper man en aktie tar banken en slant i courtage, och en slant till när man säljer. På fonder betalar man en avgift, oftast löpande. Tidigare funkade det lika bra för banken. Gick man in till sin storbanks kontor för att köpa fonder kom man ut med andelar i den bankens fonder.

Men nu finns det en massa fristående fondbolag och nätmäklare som tillåter oss att välja fonder från olika leverantörer. Hur går det då, inte kan väl bankerna göra oss någon enda tjänst utan att ta betalt åtminstone i den ena änden? Jag såg en intressant Twittertråd om det.


Och nej då, klart att banken inte förmedlar andelar i andras fonder gratis bara för att dessa bolag gör detsamma med den egna bankens. Kunderna ska betala det också. När en av A-bankens kunder köper in sig i B-bankens Gris- och Skridskofond (ja, det är en lite udda nischfond) tar B-banken en avgift, och en del av de pengarna skickas till A-banken som tack för att deras kund valt B-bankens produkt. Det som förvånar mig är hur mycket det blir.
Du betalar en förvaltningsavgift till fondbolaget. Fondbolaget skickar vidare en del av din avgift till Nordnet, som ersättning för att vi distribuerar deras fond och hjälper dig som sparar i fonden med administrativ hantering och kundservice. Vissa fonder har också köp- och säljavgifter, och då får Nordnet del av dem också. Ungefär 10 procent av Nordnets intäkter kommer från kunders sparande i fonder.

Nordnet har åtta fonder varav hälften så kallade gratisfonder. Ändå kommer hela tio procent av deras intäkter från fondhandel. Låt det sjunka in och fundera över vad motsvarande siffra är hos Handelsbanken eller Swedbank, som inte har en massa daytraders som sitter och sprutar in aktiecourtage hela dagarna. Och med en så stor del av bankernas vinst som fondhandeln troligen utgör, om rådgivaren föreslår Gris- och Skridskofonden, är det för att den har bra avkastning för kunden eller för banken?


Är det för mycket begärt att bankerna börjar redovisa hur deras provisionsavtal ser ut? Inte för att det lär hända, men jag tycker att det vore rimligt.

lördag 27 april 2019

Kundklubbar

Jag är medlem, VIP, pluskund och allt vad det heter i några butiker. Antagligen fler än de flesta i förhållande till hur få ställen jag handlar på. Förr hade jag konton på någon matbutik och bensinmack, men nu är jag bara med om jag kan välja betalsätt och slipper öronmärka pengar. Man får specialerbjudanden eller bonus och det kostar inget.


Plånboken i P1 tycker annorlunda. De tycker att det stör att bli tillfrågad ifall man är medlem. Jag ser inte det problemet, jag svarar nej om jag inte är eller vill bli det. Ett ännu mindre problem (men större för Plånboken) är intrånget i den personliga integriteten.
Hur används exempelvis all data som företagen samlar in om våra köpvanor?
Ja, t ex rabblar Willys mina vanligaste köp när jag loggar in på deras hemsida. Jag kan leva med det. Är det någon som inte kan det? Jag upplever inte att de säljer mina personuppgifter eller spammar min inkorg. Bara att de känner till min mörka hemlighet, att jag köper tomatkross.


Vi lever i ett samhälle där staten kräver att få veta vilka webbsidor vi surfar på, filmar oss med fler och fler övervakningskameror och betalar massor av pengar för att hålla koll på att vi inte skriver något i konflikt med deras högst odefinierade ”värdegrund”. En värld där Google lagrar våra sökningar och kortföretagen våra transaktioner. Facebook anser sig äga rättigheterna till våra semesterbilder. Banken vill veta varifrån våra pengar kommer... I det ljuset känns det rätt fjuttigt att Willys vet att jag handlar tomater. Eller till och med sparris!

fredag 26 april 2019

Engångsköp

Jag vill alltid handla billigt, men inte nödvändigtvis billigt i inköp utan billigt på sikt. Jag vill köpa grejer som håller i decennier. Hur vet man då om de gör det? Det vet man inte. Ibland lönar det sig att lägga lite extra pengar, ibland inte. Ett sätt att lyckas är att genomgå en omfattande köpprocess och låta den ta tid. Att springa iväg och köpa första bästa lyckas nästan aldrig. Att inte låta sig stressas har främst två vinster:

1. Man hinner känna efter vad man har för behov. Om något alls. Bara för att en hushållsmaskin, möbel eller mojäng går sönder är det inte säkert att den måste ersättas. Men om den gör det är det viktigt att utvärdera sina behov. Rätt mobiltelefon för dig är inte rätt för mig osv.


2. Man hinner gå igenom marknaden, kolla vad som finns och ta reda på vad andra konsumenter har tyckt. Fråga vänner och bekanta vad de valt för lösning, om de är nöjda och varför (inte). Släng ur dig frågan i sociala medier och fikarummet på jobbet också. Har du tur får du också hjälp med fråga 1, behovet: ”Jag köpte en bensindriven och är helnöjd för den är mycket starkare än min gamla som dessutom lät så mycket högre att grannarna hotade att ringa polisen.

Läs undersökningar du tror på, men också kundrecensioner. Tänk bara på att recensionerna kan vara skrivna av uppfinnaren eller personalen på företaget som säljer den. Och det finns sajter och grupper med namn som ”Buy it once” eller ”Buy it for life”, som gjort det till sin grej att leta upp hållbara köp. Men återigen, du vet ju inte deras motiv. Skadar inte att lyssna, kritiskt.

Ibland spricker det ändå, men har jag gjort min hemläxa känns det åtminstone bättre än om jag har slarvat, och ibland blir det helrätt. Min brödrost (Salton, varumärket försvann 2007) använder jag varje dag sedan minst femton år, fortfarande som ny. Min kaffebryggare (Bosch) fick jag av en kompis när han skulle emigrera och inte ville släpa en bryggare över Atlanten. Måste vara tio år sedan. Och så har vi den här:


Denna hushållsassistent använder släkten för produktion av nyponsoppa. Min moster köpte den i mitten av 1950-talet. Fast då var den begagnad.