”Kan vi göra det här svart?”

Rent praktiskt är det knappast illegalt att som privatperson handla svarta tjänster av t ex målare eller städföretag eftersom det är omöjligt för kunden att veta ifall företagaren har för avsikt att ta upp inkomsten för beskattning, oavsett om man får ett kvitto eller inte. Men i ett teoretiskt resonemang är det en gråzon varför jag vill betona att jag inte uppmanar någon att handla svart. Dessutom utgår jag ifrån att alla läsare precis som jag aldrig skulle kunna tänka sig att medverka till skattefusk.

I mindre nogräknade grupperingar har jag däremot hört talas om personer som gärna skulle vilja föreslå en uppgörelse där det inte är hugget i sten att företagaren gör rätt för sig, men inte vetat hur de ska formulera sig. Givetvis vill de inte veta av fusk, de vill bara utmana hantverkares rättspatos. Så hur går de lättast tillväga, hur skulle de – hypotetiskt! – kunna inleda diskussionen?

”Innan du räknar ut priset vill jag vara tydlig med att jag inte kommer efterfråga något kvitto. Du får göra vad du vill med den informationen.”

”Jag kan inte hindra dig från att betala skatt, men jag vill inte uppmuntra till det.”

”Jag behöver inget kvitto, jag kommer alltid ihåg vad jag har köpt.”

”Svart eller vitt spelar ingen roll, när jag gör affärer diskriminerar jag ingen.”

Känner du också människor som till skillnad från mig, dig själv och alla andra läsare ibland handlar svart och hur brukar de i så fall formulera sig?

Och nej – innan någon ens ställer frågan – jag jobbar inte svart. Huruvida det beror på att jag aldrig anlitas av privatpersoner eller på min höga moral ska jag låta vara osagt eftersom frågan av detta skäl aldrig aktualiserats.

SEB-rapport, resultat vs aktie

I förrgår rapporterade SEB för årets första kvartal. Jag ska inte referera den, det går bra att läsa själv för den som vill.

Rörelseresultatet blev i alla fall 5,86 miljarder att jämföra med de 5,54 miljarder analytikerna hade räknat med. Tillväxttakten inom bolån förbättrades, nettoinflödet inom Private Banking var starkt och Division Baltikum visade god kredittillväxt och -kvalitet. Låter det som ett företag vars aktie ska tappa 2,24 procent under rapportdagen? Svaret är ja, för så blev det och marknaden har i någon mening alltid rätt.

Nu ska väl sägas att inte allt var rosenskimrande. Räntenettot var sämre än väntat, om än stigande, och marginalerna är pressade. Fast jag undrar ändå om inte SEB åker med av bara farten med de problem som uppvisats i Danske Bank, Nordea och Swedbank. Nu har ju inte SEB uppvisat några problem med penningtvätt, men vore risken obefintlig skulle jag gissa att aktien inte hade reagerat som den gjort nu, och då menar jag inte bara den här veckan utan hela 2018 fram till idag.

Jag behåller mina SEB-aktier ett tag till. Inte oroligare än innan rapporten, men lite fattigare.

Det spirar!

Det har nu gått några veckor sedan jag förkultiverade chili och squash på min fönsterbräda och det tar sig. Squashen trodde jag i ärlighetens namn inte mycket på, men plötsligt såg jag en lillfingernagelstor grön fläck i jorden, och bara några timmar senare var den flera centimeter lång. Dagen därpå hade ytterligare två av fröna förvandlats till växter och den första blivit så hög att jag blev tvungen att öppna locket på mitt ”växthus”.

Chilin, som tidigare växt som ogräs och där varje frö har mynnat ut i en planta, har i år intagit en lite tveksammare inställning till livet, men till slut har det ändå växt upp några tunna trådar genom jordytan. Här i byttan till vänster.

I den högre burken, där växtligheten mest ser ut som en fläck på linsen, har jag planterat rädisor, som jag hittade i en utgången fröpåse. Blir det något så blir det. Jag minns inte att jag köpt rädisfrön, än mindre varför. Samma sak gäller rödbetor (de kostar ju typ en tia kilot i affären), men de fröna fick också lite jord. Där har det dock inte blivit något än, så kanske betyder bäst-före-datum på frön något, till skillnad från på mat där det mest tycks vara en slumpvis nedskriven sifferkombination frikopplad från verkligheten.

Den fortsatta risken för kalla nätter gör att jag låter även squashen vara inne ytterligare någon eller ett par veckor, men kanske blir det så småningom en liten balkongodling även i år.

Erlanders pennor

Det finns en gammal historia om att statsminister Tage Erlander vid sin pensionering lämnade tillbaka de pennor han tagit med sig från jobbet. Enligt andra uppgifter var det hans fru Aina som lämnade tillbaka pennorna när Tage dött. För den som vill förkovra sig finns en hel bok i ämnet.

Egentligen är det väl att dra plikten lite långt. Jag har fått med mig både pennor och block från arbetsplatser och känner mig inte som en dålig människa för det. Men historien om Erlanders pennor säger en del om utvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om fartblinda politiker som inte skäms för att stjäla våra skattepengar till förmån för den egna plånboken, och det tar ju aldrig slut! Det senaste exemplet är moderaten Erik Bengtzboe som varit folkbokförd på två olika adresser i Sörmland samtidigt som han bott i Stockholm. Allt för att få ut bidrag.

Ungefär i samma veva framkom att liberalen Emma Carlsson Löfdahl hyrde en tvåa av sin man för 13000 kr i månaden, för att vi – inte hon – tar räkningen. Men hur vanligt lär inte politikers dribblande med bostadsadresser vara? Två som tidigare haft liknande upplägg som Bengtzboe är partiledarna Göran Persson och Annie Lööf.

”Min bästa bostadsbluff? Jo, nu ska du få höra, Erik...”

Tänk om vi kunde få politiker med Tage Erlanders rättspatos igen. Det vore värt en och annan penna.

Gratis mat

Jag har bloggat om kostnadsfria livsmedel, som bär och maskrosor, men jag har nästan dåligt samvete för att jag pratar mer om möjligheterna än vad jag utnyttjar dem. Självklart plockar jag blåbär, allt annat vore tjänstefel som legitimerad snåljåp, men det finns så stora möjligheter där ute!

Varje år vid den här tiden tänker jag att i år ska jag plocka nässlor. När jag gjort det har jag lagat både stuvning och soppa, men för det mesta hinner den där veckan (?) då man kan plocka dem utan att bränna sönder sig gå utan att jag hunnit reagera. En gång stod jag i köket och rensade dem med handskar på.

Och resten då? Jag vill plocka och äta daggkåpa, kvickrot, röllika, kirskål, ramslök och tjugo grejer till. För att det går, vore roligt och kanske t o m ekonomiskt. Nu har jag i alla fall hittat en webbsida som jag hoppas ska inspirera mig, Skogsskafferiet.se. Det jag gillar är att man lätt kan se vad man kan plocka när, uppdelat på kalendermånad, se hur växterna ser ut, vad man kan använda dem till och – viktigt! – vad man kan riskera att blanda ihop dem med.

Bakom sidan står två privatpersoner som jag inte vet något om och som inte har betalat mig för att länka. Vad jag försöker säga är att tipset inte är ett dugg underbyggt, men lika gratis som vilda växter. Jag ska i alla fall försöka utmana mig själv i år och med hjälp av denna handledning tillaga åtminstone någon ny gratisväxt.

Varför är fonder gratis?

Köper man en aktie tar banken en slant i courtage, och en slant till när man säljer. På fonder betalar man en avgift, oftast löpande. Tidigare funkade det lika bra för banken. Gick man in till sin storbanks kontor för att köpa fonder kom man ut med andelar i den bankens fonder.

Men nu finns det en massa fristående fondbolag och nätmäklare som tillåter oss att välja fonder från olika leverantörer. Hur går det då, inte kan väl bankerna göra oss någon enda tjänst utan att ta betalt åtminstone i den ena änden? Jag såg en intressant Twittertråd om det.

Och nej då, klart att banken inte förmedlar andelar i andras fonder gratis bara för att dessa bolag gör detsamma med den egna bankens. Kunderna ska betala det också. När en av A-bankens kunder köper in sig i B-bankens Gris- och Skridskofond (ja, det är en lite udda nischfond) tar B-banken en avgift, och en del av de pengarna skickas till A-banken som tack för att deras kund valt B-bankens produkt. Det som förvånar mig är hur mycket det blir.

”Du betalar en förvaltningsavgift till fondbolaget. Fondbolaget skickar vidare en del av din avgift till Nordnet, som ersättning för att vi distribuerar deras fond och hjälper dig som sparar i fonden med administrativ hantering och kundservice. Vissa fonder har också köp- och säljavgifter, och då får Nordnet del av dem också. Ungefär 10 procent av Nordnets intäkter kommer från kunders sparande i fonder.”

Nordnet har åtta fonder varav hälften så kallade gratisfonder. Ändå kommer hela tio procent av deras intäkter från fondhandel. Låt det sjunka in och fundera över vad motsvarande siffra är hos Handelsbanken eller Swedbank, som inte har en massa daytraders som sitter och sprutar in aktiecourtage hela dagarna. Och med en så stor del av bankernas vinst som fondhandeln troligen utgör, om rådgivaren föreslår Gris- och Skridskofonden, är det för att den har bra avkastning för kunden eller för banken?

Är det för mycket begärt att bankerna börjar redovisa hur deras provisionsavtal ser ut? Inte för att det lär hända, men jag tycker att det vore rimligt.

Kundklubbar

Jag är medlem, VIP, pluskund och allt vad det heter i några butiker. Antagligen fler än de flesta i förhållande till hur få ställen jag handlar på. Förr hade jag konton på någon matbutik och bensinmack, men nu är jag bara med om jag kan välja betalsätt och slipper öronmärka pengar. Man får specialerbjudanden eller bonus och det kostar inget.

Plånboken i P1 tycker annorlunda. De tycker att det stör att bli tillfrågad ifall man är medlem. Jag ser inte det problemet, jag svarar nej om jag inte är eller vill bli det. Ett ännu mindre problem (men större för Plånboken) är intrånget i den personliga integriteten.

”Hur används exempelvis all data som företagen samlar in om våra köpvanor?”

Ja, t ex rabblar Willys mina vanligaste köp när jag loggar in på deras hemsida. Jag kan leva med det. Är det någon som inte kan det? Jag upplever inte att de säljer mina personuppgifter eller spammar min inkorg. Bara att de känner till min mörka hemlighet, att jag köper tomatkross.

Vi lever i ett samhälle där staten kräver att få veta vilka webbsidor vi surfar på, filmar oss med fler och fler övervakningskameror och betalar massor av pengar för att hålla koll på att vi inte skriver något i konflikt med deras högst odefinierade ”värdegrund”. En värld där Google lagrar våra sökningar och kortföretagen våra transaktioner. Facebook anser sig äga rättigheterna till våra semesterbilder. Banken vill veta varifrån våra pengar kommer... I det ljuset känns det rätt fjuttigt att Willys vet att jag handlar tomater. Eller till och med sparris!