”Vi slänger en tredjedel av maten”

Hur mycket mat som slängs verkar det finnas tusen svar på. Dels för att man inte vet, allt är uppskattningar, men också beroende på hur man räknar. Pratar man om hur mycket ”vi” slänger tycker jag att man bara bör räkna den mat som slängs i hushållen, men man kan antagligen argumentera för att räkna in det som kastas av detaljister och grossister. Grödor som plöjs ner i jorden istället för att skördas för att de kostar för mycket att ta upp är inte ens en gråzon i min värld.

Centerpartisten och taxiaktivisten Fredrick Federley hävdar att ”vi slänger en tredjedel av maten”, en siffra som brukar användas om man buntar ihop hela I-världen. Att den skulle gälla Sverige, ett land som stora delar av året är ett kylskåp är jag skeptisk till.

För mycket slängs hursomhelst, det är jag säker på. Och jag brukar hålla mig för god för tjockisskämt, men att Federley skulle slänga en tredjedel av maten märks inte alls. Men det är ju valrörelse, då är alla siffror tillåtna.

Och som vanligt hos extrema federalister är lösningen på negativa EU-effekter och dåliga regler ännu mer EU. Lustigt att det bara gäller medlemskap i stora unioner som EU och Nato. Jag har aldrig hört någon som druckit för mycket böja upp huvudet ur toastolen och mellan två kaskadspyor stöna: ”Fan, jag måste nog dricka mer.”

Jag är annars enig med Federley (och det är banne mig inte ofta!) om att EU:s jordbrukspolitik är helt uppåt väggarna, men för mig är det ännu ett skäl till att lämna EU. Som om det skulle behövas.

Studentbudget

Studenttider. Jag vet inte när de första studentfesterna går av stapeln, men det är väl ungefär nu. Jag behöver inte bry mig. Lyckligtvis, för billigt är det inte. Bara studentmössan går att pressa upp i runt en tusenlapp om du ska ha en egen design med broderat namn. Då är kvaliteten visserligen så bra att den ska hålla hela livet, men här kommer en hemlis: Har du inte tänkt börja sjunga i kör är studentdagen den allra sista gången du kommer använda denna knasluva. Köp därför marknadens billigaste. I år kostar den 49 kr.

Sedan är det studentflaksåkandet (som för övrigt är grymt överskattat och dessutom borde förbjudas av säkerhetsskäl). Någon av klassens 30 elever måste väl känna någon som kan få loss en lastbil och låta er åka runt och spela Markoolio (varför alltid Markoolio?!) i en halvtimme för en femhundring?

Kläder behöver man, både till fester och studentdagen, men köp något billigt! Om ett par år med dålig mathållning kommer du aldrig mer kunna få på dig den där balklänningen, och kostymens gräsfläckar går aldrig bort. Handla på H&M, Dressmann eller ännu hellre Myrorna.

Studentmiddag med släkten – varför det? Studenten vill inte fira detta med tant Beata, som i sin tur bara kommer för att få en billig fylla. Är det tvungen, så bjud på hemgjord potatissallad serverad i tiolitershink och billigaste bag-in-box-vinet.

Men självklart kan vi inte saker göras med vett i ”Landet Lagom”. Snittet var 5300 kr redan för två år sedan och studenterna har ångest eftersom de absolut inte kan välja bort något med risk för att inte vara exakt som alla andra.

”För vi har tagit studenten, fyfan vad vi är black!”

”Stopp – vi hjälper dig framåt!”

Många tidningar har uppmärksammats i den här bloggen, men aldrig Flamman. Nu är det dags! Låt mig presentera Sveriges mest avundsjuka och förvirrade ledarskribent, Tor Gasslander (starkt i den knivhårda konkurrensen med Aftonbladets Anders Lindberg).

Första meningen i hans ledare är ett önskemål om arbetstidsförkortning. I nästa mening kallar han Oskar & Maribel Lindbergs bok Ut ur ekorrhjulet (som jag recenserat här) ”djupt problematisk”. Vad är då problemet? Boken handlar ju om en familj som genomfört den arbetstidsförkortning Gasslander själv önskar.

Men nej, de har tydligen gjort det på fel sätt. Genom att ha ”ett par miljoner i aktiekapital”, och man kan riktigt se hur avundsjukan lyser. Borde man inte istället fråga sig varifrån dessa pengar kom. Har herr och fru Lindberg ryckt handväskor från fattigpensionärer, sålt kidnappade barnslavar eller stulit tandguld från krematorier?

Nej, de har jobbat ihop pengarna på hederligt arbete och sedan investerat dem på börsen, alltså i andras arbete. Sparat genom att ifrågasätta och begränsa sin konsumtion, dra ner på sitt bilanvändande och lära sig att uppskatta ett lite enklare liv på behörigt avstånd från den köphysteri tidningar som Flamman en gång i tiden själva kritiserade. Men det var då, numera sitter tydligen statarna och kapitalet i samma båt och jag förstår inte varför eller hur det gick till.

Från en tid när vänstern var emot EU.

Visserligen ger Gasslander en välförtjänt känga till Fredrik Reinfeldt för att denne tycker att folk ska jobba till 75. Men när Oskar och Maribel valde att inte följa Reinfeldts plan är tydligen det också fel. Sedan skriver han de vanliga flosklerna för att befästa sin offerroll och antyder att människor med sämre ekonomi jobbar och pendlar mer än rika, vilket faktiskt inte stämmer hur man än räknar.

Men jag vill inte vara lika spretig utan stannar kvar på det här med arbetstiden och hur vi väljer att leva, för jag kan på riktigt inte förstå vad Oskar och Maribel i Gasslanders tycke gjorde fel när de hoppade av sina jobb som kapitalets slavar. De bor nu i en landsbygdskommun och handlar med hjälp av en lådcykel. Flamman borde göra vågen, men svaret anas längst ner i artikeln:

”Ett samhälle där vi jobbar mindre är kanske en dröm, men inte ouppnåeligt. Det är på tiden att vi kräver det.”

Självklart är det där skon klämmer! Gärna mindre arbete, men inte genom egna initiativ utan genom att ”kräva det”. Det djupt problematiska med den kommunism Flamman representerar är att de inte förstår att de tidigare arbetstidsförkortningarna kom sig av ett ekonomiskt utrymme framdrivet ur industrialismen.

I dagens pyramidspelssamhälle finns inte det utrymmet. Om man inte kliver åt sidan och väljer en annan väg, men gör man det får man smäll på fingrarna av Flamman som därigenom, utan att begripa det själva, gör gemensam sak med den storfinans och politiska adel de fortfarande kritiserar i teorin.

Vänskapsminimalism

Vänner väljer man, till skillnad från släkt som man har vare sig man vill eller inte. Det är vanligt att man har färre vänner med åren, vilket skulle kunna förklaras med att man tappar vänner längs vägen. Folk flyttar, skaffar nya intressen, man glider isär.

Men blir man inte mer kräsen också? Jag har aldrig sett ett egenvärde i att ha många vänner. Det är inte min mening att låta snobbig, men en del vänner är jag hellre utan. Det är inte så att de måste dela alla mina åsikter och intressen, men det måste finnas någon slags ömsesidig respekt.

Och så ska man kunna lita på vänner, men jag behöver inte kunna lita på alla vänner i alla lägen. En del vänner skulle jag kunna låna ut ett kreditkort till, men långt ifrån alla. De flesta skulle jag inte låna ut pengar till, i alla fall inte mer än jag har råd att förlora. Jag skulle inte kunna ha vänner som blåser mig på pengar, men det är onödigt att ens ge dem möjligheten.

Sen finns det ju vänner man skulle kunna ringa i en akutsituation mitt i natten. Inte heller många, skulle man dra sin vänskapsgräns där blev telefonboken luftig. Å andra sidan, är det hela världen då? Dåliga vänner kostar energi, tid och eventuellt pengar.

Hur tänker ni, resonerar jag rätt eller kommer det här sluta med att min enda sociala kontakt på äldre dagar blir besök från hemtjänsten?

Konkurrent med storebror

Tänk dig att du startar ett företag i en konkurrensutsatt bransch. Du jobbar med verksamheten på dagarna, på kvällarna sköter du bokföringen och helgerna läggs på marknadsföring. Genom hårt arbete lyckas du ta en marknadsandel tillräckligt stor för att räcka åt dig och dina anställda.

Plötsligt dyker det upp en ny konkurrent, men till skillnad från dig har de ett färdigt distributionsnät, en hel avdelning som jobbar med pappers- och annat kringarbete. Dessutom behöver de inte gå med vinst, bara de sysselsätter en massa människor. Hur ska du kunna konkurrera med dem? Det kan du inte.

För skulle du lyckas kommer konkurrenten helt enkelt förbjuda dig. Konkurrenten är nämligen samhället – stat & kommun – och de gör som de vill. Antingen startar de sin verksamhet och slår ut konkurrensen, eller också finns de redan och hindrar effektivt andra från att komma igång. Och detta händer hela tiden.

Hur lätt är det t ex att starta ett företag som håller på med städning och hemtjänst ifall kommunen redan kör eget? I det fallet råkar det vara kommunen som betalar kalaset också, så då ska du slåss mot en konkurrent som dessutom är kund. Eller starta ett tvätteri och försök tävla mot ett företag vars medarbetare sitter i fängelse och tjänar 13 kr i timmen.

Sveriges Radio brukar ståta med att utan dem hade det inte funnits lokal nyhetsbevakning överallt. Hur de nu kan veta det. Lokala webbsajter dyker upp ibland, men låser de en nyhet kan de en kvart senare få se en rewrite på sitt material, utan källhänvisning, på Sveriges Radios hemsida, en sajt med mångdubbelt större webbtrafik, det garanterar SR:s miljardbudget.

Jag kan räkna upp flera exempel, men jag tror poängen har gått fram. Jag tycker att det är bra när de kommunala soptunnorna töms av kommunanställda som inte klarar sig på en fri marknad. De kan ha en bakgrund av missbruksproblem eller sviktande hälsa som gör dem mindre konkurrenskraftiga. Men det gäller att inte dra det för långt. All kommunal ”idealism” är inte av godo.

Nässlor

I inlägget om gratis mat skrev jag att jag verkligen vill testa att konsumera fler vilda växter, så jag tog mig i kragen och plockade nässlor, som jag även testat förut för många år sedan.

Jag är nöjd med att ha lyckats komma ut innan de börjat brännas allt för mycket, men antingen letade jag för dåligt eller också växer det dåligt med nässlor häromkring. Efter en och en halv timme hade jag kollat på alla ställen jag trodde på. Mycket blev det inte.

Vad gör man då av dem. Förra gången gjorde jag nässelsoppa och minns den inte som någon fantastiskt kulinarisk upplevelse. Man kan ju stuva nässlor, men tusan vet om det inte blir bättre att använda spenat till det.

Enligt internet kan man torka det till ett pulver som går att använda till det mesta. Det kostar 300 kr/kilot i hälsokostbutikerna, så då blir det ju sparad krona att göra det själv. Första steget efter rensning och sköljning är att breda ut nässlorna på tidningar och låta dem torka. Perfekt, då får jag nytta av lokaltidningarna också. Jag har inte hittat något annat användningsområde för dem eftersom jag inte har någon vedspis. Jag gillar välskrivna texter, så läsning är inte ett alternativ.

Efter två dagar tyckte jag att nässlorna hade torkat klart. Kanske hade jag kunnat vänta ytterligare, men de är lättorkade. Nu brändes de inte längre, men eftersom de var rätt bräckliga var jag försiktig när jag flyttade dem från tidningen till hushållsassistenten.

En minut senare var djungeln förvandlad till samma åtråvärda pulver man kan köpa för 300 kr. Fast i mitt fall blev det 27 gram. Den som är snabb i huvudräkning inser att värdet på gatan (”Psst! Vill du tjacka pulver?”) är 8 kr. Räknar jag snällt ger det mig en timlön på 4 kr.

Men en erfarenhet rikare, det räknas också. Fast ska jag göra om det krävs att jag slipper leta nässlor. Bor jag i ett område med god tillgång (det kanske jag redan gör) så att jag kan få ihop fem gånger så mycket på samma tid må det vara hänt även jag fattar att det strikt ekonomiskt vore vettigare att köpa färdigt.

Pulvret äter man helst utan upphettning för att inte tappa i näringsvärde. Strö det på filen eller gröten, eller blanda med vätska och drick som smoothie eller juice. Nässlor innehåller 70 olika näringsämnen och är den mineralrikaste grönsaken vi har. En tesked nässelpulver ger dagsbehovet av kalium, kalk, fosfor och järn, men det innehåller också koppar, kisel, magnesium, mangan och en massa grejer jag aldrig hört talas om.

Vidare ska nässelpulvret, som är väldigt basiskt, göra kroppen mindre sur och har en renande effekt på kroppen och tarmarna. Det är som vanligt när man kollar på nätet vad bra mat är bra för. Nässlor sägs bota precis allt, från trötthet och värk till blodbrist och riktiga sjukdomar. Fast allt detta gäller ju även för placebo. Nåväl, det är ett annat inlägg. Ut och plocka nässlor nu ;-)!

”Kan vi göra det här svart?”

Rent praktiskt är det knappast illegalt att som privatperson handla svarta tjänster av t ex målare eller städföretag eftersom det är omöjligt för kunden att veta ifall företagaren har för avsikt att ta upp inkomsten för beskattning, oavsett om man får ett kvitto eller inte. Men i ett teoretiskt resonemang är det en gråzon varför jag vill betona att jag inte uppmanar någon att handla svart. Dessutom utgår jag ifrån att alla läsare precis som jag aldrig skulle kunna tänka sig att medverka till skattefusk.

I mindre nogräknade grupperingar har jag däremot hört talas om personer som gärna skulle vilja föreslå en uppgörelse där det inte är hugget i sten att företagaren gör rätt för sig, men inte vetat hur de ska formulera sig. Givetvis vill de inte veta av fusk, de vill bara utmana hantverkares rättspatos. Så hur går de lättast tillväga, hur skulle de – hypotetiskt! – kunna inleda diskussionen?

”Innan du räknar ut priset vill jag vara tydlig med att jag inte kommer efterfråga något kvitto. Du får göra vad du vill med den informationen.”

”Jag kan inte hindra dig från att betala skatt, men jag vill inte uppmuntra till det.”

”Jag behöver inget kvitto, jag kommer alltid ihåg vad jag har köpt.”

”Svart eller vitt spelar ingen roll, när jag gör affärer diskriminerar jag ingen.”

Känner du också människor som till skillnad från mig, dig själv och alla andra läsare ibland handlar svart och hur brukar de i så fall formulera sig?

Och nej – innan någon ens ställer frågan – jag jobbar inte svart. Huruvida det beror på att jag aldrig anlitas av privatpersoner eller på min höga moral ska jag låta vara osagt eftersom frågan av detta skäl aldrig aktualiserats.