Minimalism – slutmålet

Den tredje och sista delen. Läs gärna den första och andra där jag berättar om hur jag kom in på minimalism och hur jag gått vidare med den.

När är man färdig minimalist, och vad är målet med minimalism? Svaren är olika för alla. Man får varken diplom eller legitimation. Slutmålet är ett liv man trivs med. För många tror jag detta är lättare att uppnå med färre prylar.

En del knyter upp sin konsumtion kring miljö, global rättvisa eller världsfred. Jag tror inte att världen påverkas nämnvärt av hur jag lever mitt liv. Mina handlingar påverkar i första hand mig och jag upplever att mitt liv blir enklare och bättre av att ha färre ägodelar. Hur det påverkar konsumtionssamhället, bruttonationalprodukten eller ens de lokala butikerna skiter jag i.

Jag har tavlor på väggarna, sex par löparskor, böcker jag inte läst och troligen inte kommer att läsa. Tavlorna har mening, och den dag de inte har det hoppas jag att jag kommer att göra mig av med dem. Löparskorna använder jag. Jag skulle klara mig med ett par, men det vore inte lika kul och att jag alternerar mellan paren istället för att slita ut ett och ett gör dem inte en krona dyrare. Böckerna kämpar jag med, ingen är perfekt.

Jag kallar mig inte minimalist och kommer kanske aldrig göra det. Dels för att jag inte är intresserad av självpåtagna titlar, men också för att det då alltid kommer att komma någon och säga att inte är väl du minimalist som … [och här kan de säga vad som helst för det finns ju inga regler]. För mig handlar minimalism om strävandet efter ett liv utan onödiga saker.

Bortom begripligt

Låt oss – lite lagom förenklat – dela in mänskligheten i fyra grupper:

1. Köttätare som trivs utmärkt med sin kost.
2. Vegetarianer av olika slag, från strikt veganism till lakto-ovo.
3. Köttätare som säger sig vilja öka det vegetariska inslaget i maten.
4. Som grupp 3, men ärligt, inte bara något de säger för att få facebook-likes.

När jag första gången hörde talas om företaget Beyond Meat tänkte jag att det där kommer aldrig funka. De producerar köttlik färdigmat baserad på växtprotein, som sojakorv och vegoburgare. Definitivt inget för grupp 1, de stolta köttätarna. Knappast för grupp 2 heller. Jag ska inte tala för alla vegetarianer, men de flesta av oss vill inte ha mat som ska uppfattas som kött, och i de fall vi hamnar i gråzonen lagar vi ändå maten själva.

Då återstår de som säger att de vill äta mer grönt, men min känsla är att gruppen som bara snackar är betydligt större än den som faktiskt är villiga att göra det och dessutom tänker betala för det. En affärsidé som riktar sig till grupp 4 borde vara svår att tjäna pengar på.

"Alla i bandet kommer handla hos er!"

Det är den kanske också. Beyond Meat tjänar inga pengar, men den nyintroducerade aktien går lysande och värderas nu till fyra miljarder dollar. Antingen har jag fel, för varken första eller sista gången. Kanske kommer det att säljas fejkon (ja, det heter så... in the twilight zone) även utanför Södermalm och hipsterstråken i New York, eller också kommer det här falla ihop i samma stund som investerarna slutar ösa in mer pengar. Den som äter tofulever får se.

Minimalism – i praktiken

Dags för del två i min serie om minimalism. Läs gärna första delen först, den heter ju det.

Så nu har jag rensat ur mitt förråd, gett bort böcker, kastat glas och porslin jag aldrig kommer använda. Then what? Livet är ett pågående projekt, så jag fortsätter att kritiskt granska allt jag har. Den biten är kanske enklare för mig än för de flesta, eftersom jag har för avsikt att skaffa ett mindre boende inom en hyfsat snar framtid.

Så ingen större risk att gå för långt, men det är det väl inte för någon. För de flesta av oss är det lättare att göra för lite, behålla några förråd med saker vi tänker gå i genom – sen. Det finns massor av metoder och ”regler” för att komma vidare, som:

90-dagarsregeln: Om det som inte har använts på 90 dagar inte heller kommer att användas under följande 90 dagar – sälj, skänk, släng.

Project 333: Använd bara 33 klädesplagg under tre månader.

One in – one out: När något anskaffas måste något annat ut. Används ofta för kläder, men går att applicera på andra områden.

Jag är själv inte mycket för regler utan försöker att lugnt och metodiskt beta av ett område åt gången samtidigt som jag håller koll på helheten, men som alltid går det att hitta extremister. De som slänger allt de äger och flyttar in i en hydda tillverkad av kobajs, men det kommer ju inte att hända förrän man vill att det ska hända. Det är inte så att Minimalistpolisen knackar på dörren och börjar kasta dina saker. Ta en sak i taget och se hur det går.

Eller – om du inte är nöjd med tempot – fyll tio flyttkartonger med grejer du inte vet om du behöver, ta undan dem i en månad eller ett kvartal och se om du saknar något. Om inte, vill du verkligen ta tillbaka dessa saker in i ditt liv?

Mystiken tätnar. Bara en del kvar nu, då jag kommer till slutet på minimalismen och hela civilisationen, eller också funderar över varför jag inte kan få till lika bra cliffhangers som i Professor Drövels Hemlighet.

Facebookdemonstranter

Den fjärde oktober 1983 hölls den första stora demonstrationen mot löntagarfonder, initierad av 4 oktober-rörelsen. Om alla haft deras namnfantasi hade de flesta rockband hetat Två Gitarrer, Trummor & Bas. Men organisera kunde de. Demonstrationen samlade uppemot hundratusen svenskar i Stockholm, och då ska man tänka på att klart färre bodde där då.

Dagens demonstranter lämnar ogärna datorn. Det verkar hyfsat lätt att samla hundratusen i en Facebookgrupp, men när man sedan anordnar en demonstration eller ett torgmöte kommer fjorton personer, resten ”gillar”. Det senaste exemplet kom inte ens så långt. Jag tänker på Bensinupproret, som ansökte om demonstrationstillstånd, fick avslag och då går det ju inte.

Jag ska inte håna dem, men ordet uppror förpliktigar. Tror ni att Gustav Vasa ansökte om demonstrationstillstånd när han samlade dalkarlarna för att störta Kristian II? Sökte Mahatma Gandhi tillstånd i kampen för indisk självständighet? Ansöker Gula Västarna i Frankrike om demonstrationstillstånd för att varje vecka låta sig misshandlas av Macrons polislakejer?

Jag tvivlar. Men det är väl där vi är nu. Vi knyter näven hårt i fickan, vi ansluter oss till en Facebookgrupp, vi hytter med näven digitalt och virtuellt, eller ”gillar” åtminstone när andra gör det. Kanske sjunker bensinpriset ändå så småningom, kanske inte. Löntagarfonderna togs i alla fall bort, men proteströrelsen är bortglömd och idag är fjärde oktober synonymt med Kanelbullens dag.

 *gilla*

Minimalism – intro

Jag har nämnt minimalismen, men aldrig gått på djupet. Det kommer jag inte göra nu heller, men jag ska försöka gräva lite under ytan. Det finns flera mer eller mindre krångliga definitioner av minimalism, som denna skriven av Minimalisterna, två självgoda amerikaner som gjort en karriär av detta. För mig handlar det om att undvika onödiga saker.

En osthyvel är bra, tre osthyvlar är mer än jag kommer behöva under hela livet. En ostexpert kanske har behov av tio olika medan en osthatare inte behöver någon. Jag kan försöka motivera fem osthyvlar med att peka på ostfanatiker som har det dubbla. Ingen har rätt att kritisera mina fem hyvlar förutsatt att jag inte snott dem, men jag vet att det är för många. Ni fattar, för allt går ju att förklara med ost.

För mig började det med att jag fick ett mindre källarförråd när jag flyttade. Det blev proppfullt och det är meningslöst att ha en massa saker som det tar så lång tid att få fram eller ens hitta att det är enklare att köpa nytt. Det är motsatsen till ”bra att ha”-saker. Så jag började sälja och kasta bort. Plötsligt förstod jag uttrycket ”less is more”.

Senare hörde jag talas om Minimalisterna ovan, The 100 Things Challenge och andra som tänkt i de här banorna. Många har bra saker att säga, men ingen av dem lever liv jag vill ha. Kanske är det ett viktig tillägg till min förklaring om onödiga saker, att göra aktiva val. Det handlar inte om att minst prylar vinner, det handlar om att utforma sitt liv så att det passar en själv. För någon innebär det hundra ägodelar, för någon annan hundratusen.

Trots att minimalism inte behöver betyda pyttelite grejer är det ironiskt att ämnet inte ens ska gå att slutföra i ett blogginlägg. Jag tror att det här får bli en serie på minst tre inlägg. Troligen inte på raken, men inom kort, så häng med!

Låt barnen tjäna pengar – sponsrat av DelikatessKungen

Jag har tjatat om att tidigt lära barn och unga vikten av att tjäna sina egna pengar, genom att t ex ge dem chansen att jobba extra hemma. Nästa steg är att komma ut på arbetsmarknaden genom att skaffa sig sommarjobb. Det var kanske inte så himla inspirerande arbetsuppgifter på de där jobben jag hade under högstadiet, men jag tjänade pengar och fick lära mig hur arbetsplatser fungerar. Och lyda order – bara en sån sak!

När det är dags för skolresor, gymnastikläger och ishockeyturneringar – låt barnen tjäna ihop till dem själva! Det är här DelikatessKungen kommer in. Ja, jag är jävig. Inte bara för att jag får betalt för att säga detta utan för att de anlitat mig som skribent även tidigare. Men det har å andra sidan gjort att jag fått se hur det funkar. Jag har intervjuat föräldrar om deras erfarenheter av försäljningen och jag har smakat på företagets delikatesser. Jag tror på idén för att den fungerar. Så här går det till:

Skolklasser, idrottsklubbar, scouter och andra grupper av ungdomar säljer DelikatessKungens produkter mot provision och tjänar pengar till sin resa, cup eller träningsläger. Beställningar tas upp av grannar, lokala företag eller bland politiker i kommunhusets lunchrum (särskilt effektivt så här i valtider då politiker går med på vad som helst från röstberättigade eller deras barn). När försäljningen av cheddarost, salamikorv, olivolja och annat är klar får gruppen leverera varorna, ta betalt av kunderna och – nu kommer det! – behålla sin del av vinsten.

Det man lär sig är att hårt arbete lönar sig och att ännu hårdare arbete lönar sig ännu mer. Framgångsrika grupper har dragit in tiotusentals kronor på den här försäljningen, pengar som går direkt till en resa föräldrarna slipper betala. Fast den största vinsten för föräldrarna är nog att deras barn kan växa upp till självförsörjande vuxna istället för till skrikande kravmaskiner.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med DelikatessKungen, men åsikterna är mina.

”Vi slänger en tredjedel av maten”

Hur mycket mat som slängs verkar det finnas tusen svar på. Dels för att man inte vet, allt är uppskattningar, men också beroende på hur man räknar. Pratar man om hur mycket ”vi” slänger tycker jag att man bara bör räkna den mat som slängs i hushållen, men man kan antagligen argumentera för att räkna in det som kastas av detaljister och grossister. Grödor som plöjs ner i jorden istället för att skördas för att de kostar för mycket att ta upp är inte ens en gråzon i min värld.

Centerpartisten och taxiaktivisten Fredrick Federley hävdar att ”vi slänger en tredjedel av maten”, en siffra som brukar användas om man buntar ihop hela I-världen. Att den skulle gälla Sverige, ett land som stora delar av året är ett kylskåp är jag skeptisk till.

För mycket slängs hursomhelst, det är jag säker på. Och jag brukar hålla mig för god för tjockisskämt, men att Federley skulle slänga en tredjedel av maten märks inte alls. Men det är ju valrörelse, då är alla siffror tillåtna.

Och som vanligt hos extrema federalister är lösningen på negativa EU-effekter och dåliga regler ännu mer EU. Lustigt att det bara gäller medlemskap i stora unioner som EU och Nato. Jag har aldrig hört någon som druckit för mycket böja upp huvudet ur toastolen och mellan två kaskadspyor stöna: ”Fan, jag måste nog dricka mer.”

Jag är annars enig med Federley (och det är banne mig inte ofta!) om att EU:s jordbrukspolitik är helt uppåt väggarna, men för mig är det ännu ett skäl till att lämna EU. Som om det skulle behövas.