Gamla ska helst bara dö

Få verksamheter tycker jag är så värda att försvara och uppmuntra som de som aktiverar äldre. De ger stora vinster, inte bara ifråga om livskvalitet för gamlingarna utan också strikt samhällsekonomiska. Friska gamlingar kostar mindre. Därför gör det mig beklämd när samhället, denna gång Skatteverket, gör vad de kan för att jävlas med dem som driver sådana rörelser.

Nu handlar det om Seniorsgym.se (jag får inte betalt, men se detta som reklam) som drivs av Arne och Marite. Han är pensionerad överläkare och hon personlig tränare som skrivit en bok om seniorträning. De verkar kort sagt veta vad de håller på med.

Gymmet går med vinst och de betalar skatt. Så långt allt väl, men Skatteverket har bestämt sig för att underkänna verksamheten som näringsverksamhet. Gymmet vann i förvaltningsdomstolen, men Skatteverket vill fortsätta upp till kammarrätten.

Så vad är deras problem? De anser att detta ska betraktas som hobbyverksamhet. Gymmet ligger ocentralt för att det inte ligger mitt i Örnsköldsvik (med vems mått, en del tycker att Stockholms innerstad är ocentralt) och Arne Järnbert är 74 år och då måste man vara för gammal för att driva affärsmässig verksamhet.

”Jag är Skatteverket.”

Undrar om t ex Sven Hagströmer, 75, håller med om att Arne är för gammal för att driva företag. Arne är ett år äldre än Donald Trump, som kommer vara äldre än så när hans första presidentperiod går ut. Skatteverket har inte gjort sig kända för att vara en av de myndigheterna som jävlas med folk för skojs skull. Det är ju inte Försäkringskassan liksom! Den här gången fattar jag dock inte vad de håller på med.

Morgonen efter Camp Fi

Nej, inte så, jag drack vatten under gårdagens bejublade event, fast antagligen inte tillräckligt för efter bara några kilometers löpning hem (ja, jag sparade ju in busspengarna på det sättet) började jag bli rejält trött. Tröttare än jag borde ha varit även om det slet att behöva springa sicksack på Stockholms gator.

Det var nämligen otroligt mycket folk ute. Redan efter ett par hundra meter sprang jag ihop med kungen som kom åkande häst & vagn med sin familj, ett tjugotal clownryttare och ännu fler gapiga MC-poliser. Kungen hälsade på mig, så jag antar att han läser bloggen. Jag hälsade inte tillbaka för jag känner inte honom, jag betalar bara hans lön.

Hemma ägnade jag ett par timmar åt att dricka vatten. Liter på liter, vilket får mig att dra slutsatsen att kroppen nog blev uttorkad under löprundan. Så vi lämnar den och går tillbaka till eventet. Ett trettiotal spar- och börsintresserade människor hade samlats under ledning av FruEfficient Badass som hade styrt upp allt på ett föredömligt sätt.

Här hade jag gärna slängt in en bild från eventet, men allt ska ju vara så hemligt att jag inte vet om jag ens kan nämna några deltagare. Jo, Cosmonomics måste vara okej eftersom hon inte heller är anonym, men en majoritet av både bloggare och kommentatorer är det, av skäl jag aldrig kommer förstå.

Från vänster: Utdelningsräven, Fantastiska Farbror Börsfisk... Nej, skojar lite bara.

Jag hann inte prata med alla, men det var väldigt trevligt. Och så här i efterhand slår det mig att för att ha ekonomi och finansiellt oberoende som gemensamma intressen pratades det väldigt lite börs, sparande och pengar. Däremot sjukvård, Stockholms landsting, politik, EU, löpning, barn, litteratur och emigration.

Ibland har jag funderat på att göra Mensas IQ-test eftersom jag i mina självsäkraste perioder upplever att jag är en smart jävel som dessutom brukar få bra resultat i mindre seriösa IQ-tester. När jag känner mig mindre stöddig kan jag inte förstå hur jag tänkte, men det är inte det som hindrat mig från att testa utan att jag inte skulle vilja gå med i Mensa även om jag skulle få. Dels känner jag lite som Groucho Marx, att om en förening har det tvivelaktiga omdömet att låta mig vara med vill jag inte vara det, men också för att Mensa verkar rätt trista och enkelspåriga människor.

Det har jag aldrig känt när jag träffat ekonomiintresserade, bloggare och andra. Det är trevligt varje gång med både flams och trams och djupa diskussioner om högt och lågt. Så var det även denna gång, så förutom värmeslaget på hemvägen var det jättetrevligt! Och det säger jag inte bara för att ni som valde att inte komma ska känna att ni gått miste om något, men det gjorde ni.

Litet lånetillägg

I förra veckan skrev jag om ”Advisafamiljen” som ”sparade” pengar huvudsakligen genom att sänka amorteringstakten. Deras stora fel var såklart att de köpt rena leksaker på kredit, och inte vilken kredit som helst utan sådana med ränta på minst 25 procent. Efter det känns nästan alla förändringar som en förbättring.

Men här kommer ett fel jag tror att fler gör, även människor som inte är i behov av en förmyndare, nämligen att banka ihop lån i huslånet. Men är inte det smart? Jo, i teorin. Om man t ex vill ta ett billån så är de billigaste på runt 3 procent. Säg att snittet är 5 procent och snittet på huslånet är 1,5 procent (ja, jag gissar vilt, och för resonemanget spelar det inte så stor roll om jag har rätt). 1,5 är ju mindre än 5, alltså billigare.

Eller? Billånet ligger kanske på fem år medan huslånet återbetalas på 30. Om du väljer ”Advisa-lösningen”, att använda det frigjorda kapitalet till att köpa skit kommer du att betala mer pengar i ränta på bilen genom att låta lånet ätas upp av prisstegringen på ditt boende.

Om du istället väljer att investera mellanskillnaden för att på sikt döda en större del av bolånet i ett tidigare skede är det ett bra drag. Fast om du varit så smart kan du lika gärna löpa hela linan och välja det smartaste alternativet, att köpa en bil du har råd med utan att ta lån.

Bemötande på landet

Kommun efter kommun går på knäna. Bl a för att de upptäcker att det statliga bidrag de fått för att ta emot invandrare inte varade för evigt. Kanske missade de det finstilta, kanske trodde de att arbetslösa invandrare utan utbildning eller fullgott språk skulle ha blivit självförsörjande efter två år i en kommun utan arbetstillfällen. Kanske tänkte de inte alls.

Landsbygdskommuner har det i ärlighetens namn inte lätt i ett land där alla politiker säger att ”hela Sverige ska leva”, men ingen gör något för att förverkliga visionen. På landsbygden växer man upp tills man gått ut skolan och ska börja tjäna pengar. Då flyttar man till storstaden och sedan flyttar man tillbaka lagom till pensionen och vårdbehovet.

Samtidigt har jag egen erfarenhet av att bryta mönstret. På 90-talet flyttade jag till en avfolkningsort som hade sluppit att betala för min barnomsorg och skolgång. Nu hade de kunnat dra nytta av mina fyrtio år som nettoskattebetalare och med lite tur hade jag gjort som deras pensionärer, flyttat hem vid yrkeslivets slut. Kommunen borde ha gjort vågen.

Ändå gjorde kommunens personal ingenting för att få mig att känna mig välkommen, tvärtom. Först var det byggnadsnämnden som hävdade att strandskyddet omöjliggjorde det mesta av byggande på min tomt. Vid ett tillfälle sa bygginspektören att jag inte ens skulle få sätta upp en friggebod utan tillstånd. När den ansvarige byggledaren konfronterade honom med uppgiften backade han såklart eftersom inte ens en kommunal småpåve står över lagen, hur gärna han än vill.

Sedan var det miljönämnden. Jag ansökte om att få gräva ner en tvåkammarbrunn, och eftersom platsen låg strandnära med möjliga översvämningar behövdes en infiltrationsbädd. Så det anmäldes, men miljönämnden krävde att det först grävdes en provgrop. Ett hål i marken som sedan kunde fyllas igen efter inspektion.

Problemet var att jag i det här läget inte hade väg ända fram till tomtgränsen, så att få dit en grävmaskin bara för provgropen hade kostat tid och pengar. Entreprenören som skulle gräva ner brunnen (och eventuell grop) sa att jag måste ha drabbats av en vikarie för det enda gropen skulle visa var att det behövdes infiltration, vilket vi ju redan angett. Men nej, ”vikarien” var miljönämndens ordförande och när jag till slut krävde att få veta exakt vad denna provgrop skulle användas till backade även han. Det var alltså bara för att jävlas (med ”Stockholmsjäveln?”).

Sotaren var i alla fall inte diskriminerande. Han hatade alla lika mycket och så sent som för några år sedan fanns en Facebookgrupp till hans ära, ”Vi som drabbats av skorstensfejarmästare [NN]” eller något liknande. ”Drabbats” var ordet...

”Då var sotningen klar, skickar fakturan.”

Jag ska inte skriva memoarer. Min poäng är att kommuner borde drivas mer som företag. Tänk att du går in på ett hotell och möts av en vresig portier som ifrågasätter varför du valt att bo just där. Hissen är trasig, men på väg upp för trapporna ropar hotellchefen att du har tur för egentligen behöver de bara erbjuda repstege. En timme senare knackar han på din rumsdörr och berättar att de ändå lagat hissen, så nu höjer de priset. Retroaktivt, för felet var så lätt åtgärdat att den hade kunnat funka redan när du kom. Städerskan som kommer för att dammsuga kl 05.30 berättar att priset stigit igen eftersom hotellet nu är en ”Healthy diet”-kedja (=hotellfrukosten är struken).

Troligen är du inte kvar till den indragna frukosten. Jag bodde ändå i den ogästvänliga kommunen i åtta år och drev med näbbar och klor igenom såväl bygglov som avloppsbrunn, men när kommunalrådet gråter ut i media och ber staten om mer pengar känner jag ändå lite skadeglädje.

Dyrare storpack säljer stort

Min matbutik säljer den här veckan 250-gramsburkar med champinjoner för 9,90 kr. De verkade sälja bra, jag såg själv flera kunder plocka åt sig en eller flera lådor bara under den korta tid jag var där.

Det faktum att lösviktschampinjonerna bredvid precis som vanligt kostade 36,90 kr/kg verkade inte hindra någon. Är det för att det går snabbare att ställa en burk i vagnen än att hämta en påse och plocka själv? Knappast. Lösvikt blir dessutom ännu billigare om man räknar bort plastburken och har fördelen av att man får välja egna svampar och granska dem från alla håll innan köp medan färdiga kartonger blir mer av ”grisen i säcken”.

Jag tror snarare att det handlar om att butiken genom att ”erbjuda” burkar med ”extrapris” lurar kunder att det är en bra deal. Många orkar inte räkna ut att tillbudet är 7 procent dyrare än det ordinarie utbudet.

Kanske inte så konstigt, det är ju egentligen vad all reklam går ut på, att antyda att här är en bra affär, så bara köp! Vi tänker inte ”Vänta här nu, ger den här krämen verkligen håret 18 procent mer lyster?”. De har ju gjort ”oberoende tester” i producentens labb och där kunnat fastslå att produkten är bättre än ”en ledande konkurrent”.

Jag fortsätter nog ändå att plocka ner svamparna i engångspåse. Ännu bättre vore såklart att plocka dem i skogen.

Pantade konsumenter

Det går åt lika mycket energi att återvinna tjugo aluminiumburkar som det gör för att utvinna en burk ur bauxit i naturen. Jag köper väldigt sällan burkar eller flaskor med pant, men jag skulle absolut gå tillbaka med dem till butiken även om det inte vore pant på dem.

Tyvärr är det inte alla som tänker så. Ungefär var femte burk pantas inte. Tittar man i diket längs gång- och cykelbanor är jag förvånad ätt inte den siffran är ännu högre. Det ligger ju driver med skit där och inte minst aluminiumburkar.

Panten i Sverige ligger på 0,60-2 kr. Aluminiumburkspanten ligger på 1 kr. En enda blick i en skog eller dikesren är bevis nog för mig att den siffran är för låg. Höj till det tiodubbla så kanske till och med energidryckskonsumenterna fattar att det inte är okej att slänga burkarna vartsomhelst. Bryggerierna skulle gnälla en stund, men låt dem göra det då.

Och vad sägs om att smälla på med lite böter också? Nedskräpning kan ge en bot på 800 kr, men hur många får en sådan? Jag är helt övertygad om att polisen skulle kunna skriva ut böter tills de får ont i fingrarna, exempelvis på stora musik- och sportevenemang, men det gör de inte.

I en perfekt värld skulle det såklart inte behövas. Inte en enda aluminiumburk, glas- eller plastflaska borde hamna i naturen, men antingen sitter man och hoppas att det ska ske ett mirakel, att alla kampanjer plötsligt ska tränga in i folks hjärnor, eller också straffar man på det enda sättet som funkar – genom att se till att det kostar att göra fel.

Guldförvaltare lämnar skutan

Många av oss intresserade av ädelmetaller har lyssnat på förvaltaren Eric Strands profetior om marknadsutvecklingen. Jag har alltid upplevt honom som duktig och påläst. Frisyren hade jag däremot inte velat ha även om jag hade haft möjligheten.

Men nu ska vi inte snacka hår, snarare ryggrad. En ny avgiftsmodell hos arbetsgivaren Pacific Fonder gav en dubbling av förvaltningsavgifterna på de fonder han förvaltade, vilket ledde till att han hastigt och lustigt lämnade jobbet.

”Dessvärre har nu bolaget bestämt sig för att höja förvaltningsavgifterna på mina fonder från och med 1 juni 2019, vilket är något jag inte kan acceptera eftersom det blir en dubblering av den fasta förvaltningsavgiften för investerare i fonderna. Detta överensstämmer inte med min grundläggande syn och det var inte på dessa premisser som jag startade fonderna.”

På sin hemsida skriver han:

”Då jag sagt att jag investerat privat fullt ut i mina fonder - meddelar jag också nu när avgifterna höjs och förvaltaren (jag) byts ut att jag - idag 1/6 - säljer allt i de fonder jag förvaltat (Pacific Precious & Pacific Multi Asset)”.

Att han säger att han inte vet vad han ska göra nu tyder på att uppbrottet skedde rätt plötsligt. Layouten på hemsidan likaså. Vart tredje ord mer versal begynnelsebokstav, och centrerad text trodde jag bara analfabetiska modebloggare höll på med.

Men så är det heller inte hemsidor som är Strands expertis. När det gäller guld är det få som slår honom på fingrarna och det faktum att han verkar stå på småspararnas sida talar ännu mer till hans fördel. Jag vet ingenting om bakgrunden utöver det han säger själv, men det skulle förvåna mig om inte uppsägningen kostar honom en hel del pengar. Det är inte lätt att ta ett sånt beslut. Heder, kudos och hatten av!