Komfort är motsatsen till frihet

Från en kanal jag länkat till förut kommer här är ett halvtimmeslångt klipp om skillnaden mellan att bo permanent i en van respektive husbil:

De flesta av oss skulle inte välja något av det och ni behöver inte se filmen för att hänga med i inlägget, men anledningen att jag tar avstamp där är att den också handlar om att definiera ordet frihet. Bob, killen i filmen, har valt att bo i en van för att han räds komforten en husbil erbjuder. Jag tycker dock att resonemanget stämmer även för oss som är så konventionella att vi valt att bo i hus.

Det uppenbara argumentet är pengar. Komfort kostar pengar, och pengar förslavar. Det vanliga för människor i vår del av världen är att man höjer sin levnadsstandard lite till så fort utrymme finns. Ju mer pengar man har, desto högre lån tar man. Resultatet blir att man aldrig når friheten.

En större bostad kostar mer i drift. Den kostar att värma upp, den kostar att renovera och den kostar att underhålla. En friggebod målar man på några timmar för ett par hundralappar. En treplansvilla tar hela semestern och/eller tömmer plånboken. Men storleken har en aspekt till. Ju större du bor desto fler ägodelar skaffar du. Nej, det är inte ett självklart samband, men – handen på hjärtat – hur många känner du som det inte stämmer på?

Den stora poängen är att prylar skapar ett beroende. Alla som har/haft ett beroende vet att det begränsar. Behöver man belåna sig eller välja bort annan konsumtion minskar det såklart ens frihet, men även om man har gott om pengar betyder en ägodel ett beroende, alltså minskad frihet.

Ett exempel i videon är wc: ”You're addicted to a flush toilet. You can't poop in a bucket or dig a cat hole because you are addicted to a flush toilet.” Bara så att ingen minimalist ska tro sig stå över detta. Vi är alla beroende konsumenter med begränsad frihet. Vi väljer själva hur begränsad, inte genom att skaffa oss råd att köpa komfort utan genom att avstå.

Lotterivinnare ska alltid resa

Läsaren Niclas gjorde mig uppmärksam på att de som vinner pengar på Triss eller liknande ofta besvarar frågan om vad de ska göra med pengarna att de vill ut och resa. Inget fel med det, men jag håller med Niclas om att det vore kul om någon enda sa att de ska köpa aktier i Atlas Copco. Eller något annat som kan förränta sig under längre tid än två veckor.

Själv har jag slagits av att svaret lika ofta är: Ingenting. Nej, vi ska ge bort lite till barnbarnen. Möjligen resa... till Askersund. Men vad fan liksom! Och de är ofta jättegamla. Ni har haft 75 år på er att fundera över vad ni ska använda pengarna till, men när ni väl vinner har ni ändå ingen aning!

Fast det där med hur man hanterar en plötslig vinst är individuellt. Här kan ni se hur 24-årige Dan Colman reagerade när han vann drygt 15 miljoner dollar i en pokerturnering. Jag tänker att det borde vara tillräckligt med pengar för att kosta på sig ett litet leende.

Min favoritvinnare alla kategorier skulle visserligen använda en del av vinsten till att resa, och till Frankrike av alla platser, men kylan och en försvarlig gnutta torr humor kan man inte klaga på.

”Är det billigare med matlåda?”

Det finns vettiga anledningar att inte ta med matlåda till jobbet. Det är t ex svårt att argumentera mot:

”Den lilla tid jag har hemma vill jag fokusera på min familj, inte att laga mat för en hel vecka.”

”På mitt jobb tappar man hela den sociala biten om man inte går med ut och äter lunch.”

”Jag vet att det går att äta billigare, men för mig är dagens lunch på kvarterskrogen värd varenda krona.”

Däremot har jag aldrig hört någon ifrågasätta att det är billigare att göra egna matlådor än att äta restauranglunch. Förrän nu.

Hämtad från denna Flashbacktråd.

Att han med lunch tycks mena fyra nyanser av smörgås ska nog inte tolkas som att han är norrman utan bara ung. Att han tycker att en normal lunch kostar 40-50 kr framkommer senare i tråden, referensramen är en baguette & läsk på en baguetteria (vad fan är det?!) som han tydligen köper för 45 kr.

Huruvida Jonteboj är typisk för svensk ungdom vet jag inte, men han är nog uppriktig när han tänker att det kan vara billigare att handla färdigt för då slipper han köpa ”alla ingredienser”. Och visst, köper han två kilo ost eller en stor förpackning påläggskött går han inte plus första dagen, men han behöver ju inte slänga allt och börja om på nytt nästa dag.

Men mest tror jag att det handlar om att bekräfta sina egna val som rationella. Troligen är det även därför han fastslår att köpt mat är ”mycket godare”, och det finns fler som han i den där tråden. När någon gjort ett räkneexempel där det diffar 18400 kr om året att äta på lunchrestaurang mot att göra egna matlådor kommer motargumentet:

”Du måste ju räkna med el och bränslekostnader också med att göra matlådor. Folk kanske åker en bit för att storhandla.”

Undrar om man ändå inte känner i maggropen att det argumentet är en aning svagt. Sen saknar jag ändå extremisterna på den andra sidan. En av de mer ”extrema” i tråden säger att det nog går att komma ner under tjugolappen per matlåda. Jag är rätt säker på att jag skulle snitta på en tia.

Ärtsoppa, 1,35 kr/portion

Och för mig har det alltid varit självklart att ta med matlåda till de arbetsplatser jag haft. För att jag tvärtemot trådskaparen tycker att hemlagad mat är godare (men det kräver såklart träning, och den får man genom att – jajamensan! - laga mat), att det är skönt att slippa ut och flänga på stan, men också för att det är billigare. Jag skulle antagligen spara runt tjugotusen om året, skattade pengar, på medhavd lunch. Det är mer än min totala matkostnad i över två år.

Köpa först, betala sen – eller inte

Vad gör man om man har låga inkomster, saknar ett stort sparande, men ändå vill äga sitt eget hus? I Sverige är sedan många år det givna svaret att man tar ett stort lån och skuldsätter sig för 30 år eller längre.

Men måste man det? Möt Johnny, som hyrde en lägenhet i en av världens dyraste städer, hade låg inkomst från ett jobb han trivdes väldigt bra med, men samtidigt en vilja att få äga sitt boende:

Lyckligtvis ville ingen bank låna ut pengar till honom, så han slapp sätta sitt liv i pant. Istället letade han upp tomtmark han hade råd med, byggde ett litet hus och fyllde det med begagnade möbler. En fördel med den långa process som blev följden av att han hela tiden måste invänta byggpengar var att han hann känna in vad han behövde och hitta de där riktigt billiga grejerna, som tjugodollarsdiskbänken.

”När du bestämmer dig för att bygga ett hus utan lån märker du att det finns sätt att få tag i grejer som inte nödvändigtvis innefattar pengar. Istället för att automatiskt gå på Home Depot och köpa allt du behöver tänker du 'Var annars kan jag få tag på det där? Kan jag ersätta det med fynd från skroten?'”

Jag har själv inga planer på att skaffa mig ett lån på nästa bostad, jag har aldrig tagit lån och ska inte börja nu. Jag tänker köpa ett hus jag har råd med, inte ett hus banken har råd att låta mig bo i mot att jag säljer min själ. Kanske betyder det att jag får köpa en tomt och bygga det där huset själv. I alla lägen betyder det ett mer anspråkslöst boende än om jag skulle ta hjälp av en bank.

Eller? Kan man egentligen ha högre anspråk än att ha full kontroll över sitt eget liv?

Ännu mindre PPM

Så har ännu en av mina PPM-fonder plockats bort, Spiltan Globalfond Investmentbolag. Till slut ska det inte finnas några val, jag utgår ifrån att det är målet. Eller hur ska man annars tolka det faktum att PPM-systemet har allt färre fonder samtidigt som tillgängligheten minskar?

Mina pengar i fonden flyttas över till AP7 Såfa, ”icke-valet” som jag inte valt, men som sväljer allt mer av pengarna i takt med att fonderna kastas ur systemet. Det som hänt i Spiltan-fallet är att det nya regelverket kräver tre års sammanhållen avkastningshistorik. Spiltan har funnits sedan innan Palme gick på bio, men fonden är för ny. Varför ska inte jag själv få göra bedömningen om var jag vill placera mina egna pengar?

Jag gissar att politikerna stressats över att vi valt att utnyttja den valfrihet de gett oss. Politiker skyr inte valfrihet så länge vi har den goda smaken att inte använda oss av den, men om vi börjar göra fria val kanske vi får för oss att vi ska få göra det även på andra områden och då vet man inte var det slutar.

Eller är jag cynisk nu? Ett pensionssystem måste ju få justeras då och då. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att det hela tiden justeras åt samma håll – mindre handlingsfrihet för den enskilde pensionsspararen. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

Billigaste löparskorna någonsin

Jag brukar köpa löparskor i engelska nätbutiker. Det kan bli knepigt med storlekar, men det finns tabeller som jämför storleken på olika modeller och det går också att mejla tillverkaren. Någon gång har jag hamnat lite fel, men aldrig så illa att jag behövt skicka tillbaka skorna. Enda gången det hände slet skorna för hårt på mina knän, och det vet man inte bara genom att sätta dem på sig innan köpet.

För det är nästa invändning, från människor som jobbar i fysiska butiker, att hos dem får man provspringa med skorna på löpband. Jag har köpt skor på det sättet också, men fem minuter löpband säger ändå ingenting om hur skorna känns på en flera timmar lång asfaltsrunda när fötterna svällt några millimeter och benen är trötta.

Kjell Erik Ståhl – trött legend

Den enda säkerställda skillnaden mellan nät- och fysiska butiker är priset. På Löplabbet kostar herrmodellerna just nu 769-2949 kr. De flesta ligger på 1200-1600. På nätet har jag aldrig betalt över 800 kr. Brexit har pressat ner pundet och gjort det ännu billigare, men jag misstänker att det kommer ändra sig.

Jag väljer gärna förra (eller förrförra) årets modell. En löparsko blir inte ett dugg sämre av att det kommit en ny färg. Tvärtom har jag flera exempel på skor där konsensus är att andra generationen är sämre än första, eller femte sämre än fjärde.

Men man kan ju inte välja bara på pris. En sko ska ha rätt dämpning och vikt. Många löpare fastnar för ett eller två märken för att de ”känns” rätt. När jag köper skor jämför jag pris och vikt, räknar om vikten till min egen storlek så att jag kan jämföra med den nuvarande skoparken, läser recensioner och frågar ibland löpare jag känner om skons egenskaper.

Dessa skor tog mig genom två maror – sörjer dem än.

Nu har jag garanterat tröttat ut åtminstone alla läsare som inte springer, så jag ska snabbspola. Vid senaste skoköpet tänkte jag som vanligt börja med att skumma av nätet för att hitta 20-25 modeller att jämföra. Jag började med att filtrera skorna på första sajten och sorterade dem därefter efter pris, billigast först.

Då hittar jag en sko med drygt 80 procents rabatt! Anledningen förutom att den var lite äldre var att den bara fanns i en hopplös storlek – min hopplösa storlek (ja, jag har båtfötter). Vikten och dämpningen var den rätta för mitt syfte (långpass). Såg ett par längre recensioner som lät väldigt positiva och tänkte att hur fel kan det bli?

Så istället för de vanliga tio timmarnas jämförelser slog jag till på en sko efter tjugo minuter. Trots att SEB gav mig växelkursen från Helvetet landade skorna inklusive frakt på 408 kr. Passade perfekt och efter några mils användning är jag fortfarande helnöjd.

Nu ska vi ha kul ihop i 150 mil!

Gamlingar med cab

I Sverige är det trevligt att åka cab när det är riktigt varmt ute, alltså ungefär tre dagar om året. Men det är aldrig nödvändigt. Jag har inte ens AC, men kan lika gärna veva ner rutan (japp, jag vevar).

I sommar har jag slagits av mängden cabbar på gatorna. Vi får väl se om statistiken backar upp bilden, men det känns som att framförallt mängden gråhåriga cabförare har ökat dramatiskt. Har varenda pensionärsgubbe köpt cab? Är de inte rädda för lågkonjunktur? Har de verkligen sparat ihop kapital till dessa leksaker? Jag menar inte att leksakerna inte är fullt funktionsdugliga, men eftersom jag nästan aldrig ser cabbar i snöslasket tror jag att de flesta cabköpare köpt dessa bilar vid sidan av ordinarie bruksbil – som en leksak, alltså.

Och utbudet finns där. Vartenda struntmärke gör en taklös variant av sina bilmodeller. Vem tusan köper en Peugeot cab?! Det är ju lika logiskt som att köpa en Ferrari med dragkrok och takräcke. Om jag fick för mig att köpa cab skulle jag åtminstone satsa på något vräkigt.

Nej, jag är verkligen inte bitter. Om någon efter ett långt arbetsliv har skaffat sig möjligheten att köpa en bil för några hundratusen bara för att åka på sightseeing några gånger på sommaren för att därefter ställa in den i garaget i nio månader är jag den förste att applådera beslutet att realisera drömmen.

Om de verkligen vill och om de verkligen har råd, alltså. Själv ser jag inte alls tjusningen, men det är ju fint att folk är olika.