Rösta med fötterna, men inte andras

Jag är en stor vän av att rösta med fötterna, att stödja sånt man gillar och lämna företag man ogillar. Jag är Bahnhof-kund eftersom det är den enda internetleverantören som verkar bry sig om min integritet gentemot nyfikna myndigheter, och jag lämnade Comviq när de började samarbeta med kommunisten och manshataren ”Kakan” Hermansson.

Jag uppmanar alla att göra som jag. Stöd det ni gillar, undvik det ni ogillar. Den sura tanten i tobaksaffären förtjänar inte dina pengar, handlaren som offrar lunchen för att hjälpa dig gör det. Men denna uppmaning gäller bara dig själv. Vill andra stödja något du inte själv gillar kan du ödmjukt föreslå dem att tänka om, men där slutar dina befogenheter.

Att exempelvis blockera entrédörren till en restaurang för att du inte gillar att andra äter där är inte okej någonstans och trots att jag är vegetarian som inte handlat på McDonald's sedan 80-talet hade jag glatt agerat murbräcka ihop med den här dansken.

Vill du att folk ska äta veganskt, starta världens bästa veganhak och se till att priserna är så marknadskraftiga att även inbitna köttätare vill prova. Ingen – INGEN! - kommer sluta att gå på Donken för att det står några danska ”tøsedrenge” utanför och försöker hindra dem. Det resulterar bara i att jag för första gången sedan Scan-bilar sprängdes i luften på 90-talet skäms över att vara vegetarian.

Att handla blint

Läste nyligen (vet inte var) om en kille som Försäkringskassan bedömt som arbetsför medan de som jobbade på den dagverksamhet där han gick menade att det inte fanns en chans, så nu fick han ingen a-kassa utan var hänvisad till socialen, vilket saboterat hans ekonomi.

”Jaså, var det din bil? Osis...”

Detta ska inte min text handla om utan istället om svaret på reporterns fråga vad han önskade allra mest. Han svarade (fritt från mitt minne) att han drömde om att kunna gå in i en matbutik och plocka åt sig den mat han ville utan att titta på prislappar och hyllkanter.

En ganska beige dröm, om du frågar mig. Och själv skulle jag inte drömma om att handla utan att kolla priset först. Jag har inte råd att köpa allt jag pekar på, men skulle absolut ha råd att köpa den mat jag vill. Snackar vi märken kan jag köpa Felix eller Bob istället för Eldorado och Garant. Jag behöver inte vänta in extrapriser eller köpa de varor som är säsongsmässigt billiga.

Men varför inte göra det ändå, varför kasta bort pengar helt i onödan? Jag förstår att man vill slippa känslan av att pengarna inte ska räcka, men därifrån är det långt till att frivilligt bli en aningslös och lättmanipulerad konsument som rycker åt sig dyra varor som handlaren ställt på strategiska platser i butiken. Varför inte jämföra olika märken och olika butiker och försöka komma så billigt undan som det går förutsatt att det inte tar en massa extra tid? Jag fattar verkligen inte det.

Komfort är motsatsen till frihet

Från en kanal jag länkat till förut kommer här är ett halvtimmeslångt klipp om skillnaden mellan att bo permanent i en van respektive husbil:

De flesta av oss skulle inte välja något av det och ni behöver inte se filmen för att hänga med i inlägget, men anledningen att jag tar avstamp där är att den också handlar om att definiera ordet frihet. Bob, killen i filmen, har valt att bo i en van för att han räds komforten en husbil erbjuder. Jag tycker dock att resonemanget stämmer även för oss som är så konventionella att vi valt att bo i hus.

Det uppenbara argumentet är pengar. Komfort kostar pengar, och pengar förslavar. Det vanliga för människor i vår del av världen är att man höjer sin levnadsstandard lite till så fort utrymme finns. Ju mer pengar man har, desto högre lån tar man. Resultatet blir att man aldrig når friheten.

En större bostad kostar mer i drift. Den kostar att värma upp, den kostar att renovera och den kostar att underhålla. En friggebod målar man på några timmar för ett par hundralappar. En treplansvilla tar hela semestern och/eller tömmer plånboken. Men storleken har en aspekt till. Ju större du bor desto fler ägodelar skaffar du. Nej, det är inte ett självklart samband, men – handen på hjärtat – hur många känner du som det inte stämmer på?

Den stora poängen är att prylar skapar ett beroende. Alla som har/haft ett beroende vet att det begränsar. Behöver man belåna sig eller välja bort annan konsumtion minskar det såklart ens frihet, men även om man har gott om pengar betyder en ägodel ett beroende, alltså minskad frihet.

Ett exempel i videon är wc: ”You're addicted to a flush toilet. You can't poop in a bucket or dig a cat hole because you are addicted to a flush toilet.” Bara så att ingen minimalist ska tro sig stå över detta. Vi är alla beroende konsumenter med begränsad frihet. Vi väljer själva hur begränsad, inte genom att skaffa oss råd att köpa komfort utan genom att avstå.

Lotterivinnare ska alltid resa

Läsaren Niclas gjorde mig uppmärksam på att de som vinner pengar på Triss eller liknande ofta besvarar frågan om vad de ska göra med pengarna att de vill ut och resa. Inget fel med det, men jag håller med Niclas om att det vore kul om någon enda sa att de ska köpa aktier i Atlas Copco. Eller något annat som kan förränta sig under längre tid än två veckor.

Själv har jag slagits av att svaret lika ofta är: Ingenting. Nej, vi ska ge bort lite till barnbarnen. Möjligen resa... till Askersund. Men vad fan liksom! Och de är ofta jättegamla. Ni har haft 75 år på er att fundera över vad ni ska använda pengarna till, men när ni väl vinner har ni ändå ingen aning!

Fast det där med hur man hanterar en plötslig vinst är individuellt. Här kan ni se hur 24-årige Dan Colman reagerade när han vann drygt 15 miljoner dollar i en pokerturnering. Jag tänker att det borde vara tillräckligt med pengar för att kosta på sig ett litet leende.

Min favoritvinnare alla kategorier skulle visserligen använda en del av vinsten till att resa, och till Frankrike av alla platser, men kylan och en försvarlig gnutta torr humor kan man inte klaga på.

”Är det billigare med matlåda?”

Det finns vettiga anledningar att inte ta med matlåda till jobbet. Det är t ex svårt att argumentera mot:

”Den lilla tid jag har hemma vill jag fokusera på min familj, inte att laga mat för en hel vecka.”

”På mitt jobb tappar man hela den sociala biten om man inte går med ut och äter lunch.”

”Jag vet att det går att äta billigare, men för mig är dagens lunch på kvarterskrogen värd varenda krona.”

Däremot har jag aldrig hört någon ifrågasätta att det är billigare att göra egna matlådor än att äta restauranglunch. Förrän nu.

Hämtad från denna Flashbacktråd.

Att han med lunch tycks mena fyra nyanser av smörgås ska nog inte tolkas som att han är norrman utan bara ung. Att han tycker att en normal lunch kostar 40-50 kr framkommer senare i tråden, referensramen är en baguette & läsk på en baguetteria (vad fan är det?!) som han tydligen köper för 45 kr.

Huruvida Jonteboj är typisk för svensk ungdom vet jag inte, men han är nog uppriktig när han tänker att det kan vara billigare att handla färdigt för då slipper han köpa ”alla ingredienser”. Och visst, köper han två kilo ost eller en stor förpackning påläggskött går han inte plus första dagen, men han behöver ju inte slänga allt och börja om på nytt nästa dag.

Men mest tror jag att det handlar om att bekräfta sina egna val som rationella. Troligen är det även därför han fastslår att köpt mat är ”mycket godare”, och det finns fler som han i den där tråden. När någon gjort ett räkneexempel där det diffar 18400 kr om året att äta på lunchrestaurang mot att göra egna matlådor kommer motargumentet:

”Du måste ju räkna med el och bränslekostnader också med att göra matlådor. Folk kanske åker en bit för att storhandla.”

Undrar om man ändå inte känner i maggropen att det argumentet är en aning svagt. Sen saknar jag ändå extremisterna på den andra sidan. En av de mer ”extrema” i tråden säger att det nog går att komma ner under tjugolappen per matlåda. Jag är rätt säker på att jag skulle snitta på en tia.

Ärtsoppa, 1,35 kr/portion

Och för mig har det alltid varit självklart att ta med matlåda till de arbetsplatser jag haft. För att jag tvärtemot trådskaparen tycker att hemlagad mat är godare (men det kräver såklart träning, och den får man genom att – jajamensan! - laga mat), att det är skönt att slippa ut och flänga på stan, men också för att det är billigare. Jag skulle antagligen spara runt tjugotusen om året, skattade pengar, på medhavd lunch. Det är mer än min totala matkostnad i över två år.

Köpa först, betala sen – eller inte

Vad gör man om man har låga inkomster, saknar ett stort sparande, men ändå vill äga sitt eget hus? I Sverige är sedan många år det givna svaret att man tar ett stort lån och skuldsätter sig för 30 år eller längre.

Men måste man det? Möt Johnny, som hyrde en lägenhet i en av världens dyraste städer, hade låg inkomst från ett jobb han trivdes väldigt bra med, men samtidigt en vilja att få äga sitt boende:

Lyckligtvis ville ingen bank låna ut pengar till honom, så han slapp sätta sitt liv i pant. Istället letade han upp tomtmark han hade råd med, byggde ett litet hus och fyllde det med begagnade möbler. En fördel med den långa process som blev följden av att han hela tiden måste invänta byggpengar var att han hann känna in vad han behövde och hitta de där riktigt billiga grejerna, som tjugodollarsdiskbänken.

”När du bestämmer dig för att bygga ett hus utan lån märker du att det finns sätt att få tag i grejer som inte nödvändigtvis innefattar pengar. Istället för att automatiskt gå på Home Depot och köpa allt du behöver tänker du 'Var annars kan jag få tag på det där? Kan jag ersätta det med fynd från skroten?'”

Jag har själv inga planer på att skaffa mig ett lån på nästa bostad, jag har aldrig tagit lån och ska inte börja nu. Jag tänker köpa ett hus jag har råd med, inte ett hus banken har råd att låta mig bo i mot att jag säljer min själ. Kanske betyder det att jag får köpa en tomt och bygga det där huset själv. I alla lägen betyder det ett mer anspråkslöst boende än om jag skulle ta hjälp av en bank.

Eller? Kan man egentligen ha högre anspråk än att ha full kontroll över sitt eget liv?

Ännu mindre PPM

Så har ännu en av mina PPM-fonder plockats bort, Spiltan Globalfond Investmentbolag. Till slut ska det inte finnas några val, jag utgår ifrån att det är målet. Eller hur ska man annars tolka det faktum att PPM-systemet har allt färre fonder samtidigt som tillgängligheten minskar?

Mina pengar i fonden flyttas över till AP7 Såfa, ”icke-valet” som jag inte valt, men som sväljer allt mer av pengarna i takt med att fonderna kastas ur systemet. Det som hänt i Spiltan-fallet är att det nya regelverket kräver tre års sammanhållen avkastningshistorik. Spiltan har funnits sedan innan Palme gick på bio, men fonden är för ny. Varför ska inte jag själv få göra bedömningen om var jag vill placera mina egna pengar?

Jag gissar att politikerna stressats över att vi valt att utnyttja den valfrihet de gett oss. Politiker skyr inte valfrihet så länge vi har den goda smaken att inte använda oss av den, men om vi börjar göra fria val kanske vi får för oss att vi ska få göra det även på andra områden och då vet man inte var det slutar.

Eller är jag cynisk nu? Ett pensionssystem måste ju få justeras då och då. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att det hela tiden justeras åt samma håll – mindre handlingsfrihet för den enskilde pensionsspararen. Man kan bli konspiratorisk för mindre.