Har Sverige polisbrist?

Sverige har ungefär en polis per 500 invånare, en siffra som legat ganska konstant de senaste åren, men i takt med befolkningsökningen har det blivit aningen mindre polistätt. I en europeisk jämförelse har vi ganska få poliser, men inte minst.

Gnällspikarna säger att vi har för få poliser, men stämmer det? Skulle samhället bli bättre med fler poliser eller finns det andra problem? Det skulle ju kunna vara så att kvaliteten på de poliser vi har är för dålig och/eller att de poliser som finns ägnar sig åt fel saker.

Jag tror på bägge alternativen. För att få in fler i polisutbildningen sänkte man begåvningskravet för några år sedan, från 4 till 3 på en niogradig skala. Jag vet inte vad det gör i antal IQ-poäng (varför använda den skalan när man kan hitta på en egen?), men en trea räknas som under normalintelligent. Behöver vi fler poliser eller bara fler poliser med minst medelmåttig intelligens?

Och prioriterar de rätt? Bara det sista året har vi bl a kunnat läsa om en 60-årig man som åtalades för att ha kissat vid vägkanten utanför Askersund, något som åtminstone alla män gjort sig skyldiga till, och en 91-åring som dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit nedsättande om muslimer på Facebook. Korkat – absolut! Men har polisen verkligen inget bättre för sig än att jaga senila idioter på Facebook?

I Malmö sägs polisen ha det riktigt stressigt. De behöver utöka personalstyrkan för att kunna ta itu med gängskjutningar och knarkhandel. Eller behöver Malmöpolisen fler poliser för att kunna starta en hel dansgrupp?

På börsen brukar man säga att man inte ska slänga bra pengar efter dåliga. Kanske gäller detsamma för poliser.

Den gnällige konsumenten

Den senaste tiden har jag handlat mer än vanligt eftersom jag har en lägenhet att renovera inför försäljning. Så det har blivit mycket bygg, färg och hushåll. Vi snackar Bauhaus, Clas Ohlson, Jula m fl. Jag handlar i butik, men för att slippa åka runt och leta kollar jag först på nätet, vem som är billigast och om varan finns i lager. Men jag undrar om butikerna någon gång försökt sätta sig in i kundens situation.

Först gäller det sökfunktionen på kedjornas webbsidor. En del kommer med förslag. Skriv ”färg” och du får upp allt från takfärg till färgkritor och ju mer du skriver, desto mer exakta blir förslagen. På andra sidor måste du skriva exakt rätt för att få upp något alls, eller också föreslår den något på måfå. ”Väggfärg” -> Vi tror att du menar ”wellpapp”. Lite som när Fredrik Lindström ville åka från Stockholm till Sölvesborg och SJ:s automatiska telefonsvarare uppfattade det som Örnsköldsvik-Jonsered.

När man väl hittat rätt vara kommer nästa märklighet, sorteringen. Jag skulle t ex köpa en enkel vit toasits och ville veta var den var billigast. Alla webbutiker kan sortera produkterna efter pris, men absolut ingen har det som standardval trots att det måste vara det överlägset vanligaste kundbehovet. ”Mest populär” är en möjlighet. Antar att det betyder den som säljer bäst. Det kan ju ingen kund vilja sortera på, men på många ställen är det standard.

Min personliga favorit är annars ”Sortera efter relevans”. Vad betyder det ens? Har jag skrivit ”wc-sits” i sökfältet är väl alla toaringar lika relevanta? Vad som däremot inte är relevant är webbutikens ”kundanpassade” rekommendation om jacuzzis. De kanske tänker att när jag ändå fräschar upp badrummet med en toalettsits för en hundring vill jag nog köpa en bubbelbalja för trettiotusen.

På hemsidan får jag också reda på var i butiken varan finns, men på samma lagerplats finns naturligtvis också alla andra varor i samma kategori. Därför är det ju bra att artikelnumret finns på hemsidan så att jag vet exakt vad jag ska ha. Eller rättare sagt, det hade varit bra ifall artikelnumret på nätet funnits någonstans på produkten eller åtminstone på hyllkanten. Vilket i stort sett aldrig händer.

Jag fattar att det här är I-landsproblem, men jag tänker att det antagligen finns människor som får betalt för att tänka på just sådana här saker. Som varje dag går till sitt kontor på någon av ovannämnda eller andra butikskedjor för att fixa sånt här. Undrar vad de gör hela dagarna.

”Han måste fuska”

Jag tror att det började med Ingvar Kamprads död, när en Ung Vänster-broiler och tillika f d Ikea-anställd skrev: “Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Resonemanget gick ut på att Kamprad byggt sin förmögenhet på att utnyttja andra människor. Det var då jag förstod att det finns människor som utgår ifrån att alla som byggt upp något måste ha tagit genvägar eller fått sin framgång på andras bekostnad.

Det är möjligt att framgångsrika personer trampat på några ömma tår på väg upp, för det gör även vi andra. Men att förutsätta att alla som kommit någon vart måste ha fuskat känns märkligt. Min första fundering är om de inte själva har lyckats med någonting under hela sitt liv. För när man gör det och analyserar det kommer i alla fall jag oftast fram till att jag slitit rätt hårt för framgången.

Löpare som slitit utan framgång.

Jag kommer ständigt tillbaka till Stenmark-citatet: "Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag." Nu tror jag ingen skulle få för sig att påstå att Stenmark blev bäst i världen för att han hade tur, men när någon lyckas omvandla sin affärsidé till en miljardindustri gör man det.

Årets nobelpristagare i kemi, med det vansinnigt roliga namnet John B. Goodenough, lider av dyslexi och finansierade sina universitetsstudier genom att hjälpa rika skolkamrater med sina studier. Undrar om han också fick höra att han hade tur eller utnyttjade de elever han var läxhjälp åt. Det här är extremfallen, världsmästare och prisvinnare som kanske hade tagit sig fram alldeles oavsett. Men det här kan drabba oss alla så fort vi träffar någon som lyckats sämre på någon enda punkt i livet, vilket såklart är dagligen.

Om jag tar mig själv som exempel (inte för att jag skulle vara särskilt framgångsrik utan för att jag är den person jag har mest koll på) är det t ex inte tur att jag har pengar, att jag är normalviktig eller styr min egen vardag. Jag började som fattig, småfet löneslav, men jag har stretat på, tränat och gjort uppoffringar. Varje gång en prestation viftas bort som lättköpt pissar man på hårt slit.

Hur mycket ska vi jamsa med Kina?

Länder ska generellt få sköta sina inre angelägenheter, men det måste vara tillåtet att ha åsikter, för såväl privatpersoner, regeringschefer och företag. Och det har vi, åtminstone när någon diktator i Matóbo utrotar en konkurrerande klan.

Sitter diktatorn i Kina är det en annan sak. Förutom att det är en kärnvapennation är det världens största marknad med nästan en och en halv miljard konsumenter. Jag tänker inte fördjupa mig i fallet Hong Kong, men reaktionerna på protesterna tycker jag är intressanta. När ett sketet dataspel retar upp Kina behöver de bara harkla sig lite för att Google ska lyda.

Och de är inte ensamma. Tidigare har bl a Apple agerat på liknande sätt. NBA, det amerikanska basketförbundet, har också bugat och bockat för kineserna. Eftersom basket är stort i Kina och eftersom huvudsponsorn Nike vill sälja skor till kineserna.

Jag fattar, pengar är en stark drivkraft. Men stå då åtminstone för era mjuka ryggradar! Att som Google dra en vals om att spelet bryter mot någon gammal policy de inte brytt sig om tidigare blir bara fånigt. Flera av de här företagen har dessutom haft en hög svansföring i politiska frågor tidigare, men så fort det riskerar att kosta något kryper de till korset.

För många möten

Vi har alla haft den där kollegan som alltid hittar skäl till att boka möten, som vill träffas och ”stämma av” allt möjligt med alla möjliga, kanske för att förankra besluten med ”gubbarna på golvet” eller visa handlingskraft inför sina chefer. Jag försökte komma undan för det mesta, men det är inte heller kul att vara medarbetaren som alltid ifrågasätter nyttan. Så då satt man där och hinkade kaffe och lät tankarna fara iväg någon annanstans.

Förr var telefonmöten väldigt krångliga. Så fort mer än två personer skulle prata måste man i förväg beställa gruppsamtal hos Televerket. Högtalartelefoner fanns inte heller. Japp, jag pratar om en tid innan Skype.

Poängen med ny teknik är väl att vi ska slippa träffas i tid och otid för att diskutera allt ”IRL”? Min personliga favorit är e-post. Man skriver vad man vill till en grupp, var och en läser när de har tid, tar tag i de bitar som rör dem och återkopplar när allt är klart.

En fördel till med detta är att det förhindrar agendafria möten. När man måste speca upp i text vad det är som ska avhandlas funkar inte ”Tänkte bara stämma av att ingen har några problem med de nya rutinerna” som ju ibland är den verkliga anledningen till att slå ihjäl två timmar av kollegornas arbetstid. Jag tycker fortfarande att de bästa mötena är de inställda.

Väska med pengar

Så har det hänt igen. Privatpersoner hittar en väska full med pengar, denna gång i Kiruna.

Med tanke på att kontanter knappt finns och att man nästan inte kan sätta in några tusen på sitt eget konto utan att utsättas för förhör på banken tänker man sig ju att det bara ska vara kriminella som går runt med en hockeytrunk med sedlar, men märkligt nog verkar det ofta vara vita pengar, och även den här gången.

Men hur går det till, hur slarvar man bort en väska med pengar? Förra året sa en som hittade 84000 kr att ”det är skillnad på mitt och ditt”. Den gången tillhörde pengarna en välgörenhetsorganisation och man kan väl förmoda att de också gjorde den distinktionen. För inte hade de väl gått ifrån väskan om det varit deras egna, privata pengar? Pajasar!

Enligt polisen är ”skälig hittelön” 10 procent, men jag undrar om den icke namngivna välgörenhetsorganisationen släppte till 8400 kr. Åtminstone framgår det inte.

Själv ger jag mig tusan på att skulle jag lämna in en hög med pengar jag hittat skulle det vara afrikanska knarkpengar och så blev det inte ett öre. Eller också skulle polisen sätta dit mig som medskyldig, förutom att jag skulle ha ett mordlystet knarksyndikat efter mig.

Skulle jag hitta en plånbok skulle jag tveklöst lämna den till polisen. Det har jag förresten gjort en gång, men någon hittelön såg jag inte till. Men om jag hittade en resväska med pengar skulle jag fundera ett varv först.

Har vi färre saker?

Läste att amerikanska hushåll i snitt har trehundratusen prylar. Jag vet inte om det stämmer eller hur det ser ut i Sverige, men man kan lätt konstatera att det är en himla massa.

Nu funderar jag så här. Under min livstid har den tekniska utvecklingen förändrat våra liv. Vi har fått datorer, mobiltelefoner och internet. Allt detta sammantaget borde väl leda till färre ägodelar? Ta musik som exempel. Där har vi gått från vinylskivor och kassettband till CD, till USB-minnen och vidare till streamingtjänster. Färre prylar, väl?

Men hur anpassade är vi? En del har köpt tillbaka sina skivspelare och börjat lyssna på LP-skivor igen. Själv har jag kvar mina cd-skivor och jag lyssnar ändå aldrig på musik. Jag har en kompis som bränner både filmer och musik på skiva istället för att lägga dem på hårddiskar eller streama.

”Var är USB-porten?”

Bil behöver man inte heller längre. Uber pressar taxipriset, bilpoolerna blir fler och elcyklar sänker behovet ytterligare. Men nog har vi bil trots att många inte ens har plats med bilen i garaget, där är det ju fullt med prylar vi inte längre använder. Kan det vara så att den tekniska utvecklingen är överflödig när inte evolutionen hänger med och utvecklar människan i samma takt?