Muteborg levererar

Kanske svårt för unga människor att tro på, men det fanns faktiskt en tid då Sverige ansågs vara nästan helt förskonat från korruption. Även om det nog ligger i människans natur att bry sig mer om sina egna pengar än om skattebetalarnas höll sig tjänstemännen till lagar och regler.

Den tiden är borta sedan länge och särskilt tydligt är det i Göteborg, som inte längre är känt för att alla där heter Glenn, spelar fotboll och snickrar till ordvitsar, jobbar på varvet och är ”goa gubbar” i största allmänhet. Nu är det istället Sveriges korruptionshuvudstad med öknamnet Muteborg.

Det senaste exemplet är det kommunala parkeringsbolagets vd Maria Stenström som anlitat en gammal kompis som konsult enligt ett avtal hon knappt kan redogöra för eftersom hon har en muntlig uppgörelse bakom den skrivna.

Att man inte kan jobba med muntliga avtal när det handlar om miljonbelopp av andras pengar borde stå klart för vem som helst. Maria Stenström var dessutom inblandad i en liknande skandal 2012. Men hon fick väl inget straff då utan kunde fortsätta som tidigare.

Det får hon såklart inte den här gången heller. Hon är ”arbetsbefriad året ut”, vilket betyder att Stenström kan kvittera ut sin jättelön i två månader utan att göra ett skit. Sedan har troligen hennes politikervänner plockat fram ett nytt toppjobb i något kommunalt bolag, det femte i ordningen sedan hon började som marknadschef på Göteborg Energi i slutet av 1900-talet.

Det är ju det som skiljer dem från oss. Att om vi gör något liknande får vi sparken, böter och möjligen fängelse. De gör avbön, säger ”Oj, vad tokigt det blev”och så är allt bra.

Jag gav upp kriget

Det har gått en dryg månad sedan jag berättade om kriget med mina chiliplantor. Bladlössen invaderade och den här gången räckte det inte att duscha bort dem med vatten. Inte såpvatten heller.

Det här hade räckt.

Ibland gör man rätt tipsade i kommentarsfältet om att spruta såpsprit på dem. Först tyckte jag att det verkade fungera, men efter någon vecka kom de tillbaka. Jag sprutade igen och de höll sig undan ett tag. Så höll det på tills jag slaktade de värst drabbade plantorna, gned in resten med blandningen, blad för blad, hela stammarna och avslutningsvis hällde jag spriten i jorden.

Efter det idkade jag nolltolerans. Så fort jag såg spår efter bladlöss kastade jag ut hela plantan. Till slut hade jag bara sex plantor kvar och då slutade bladlössen trakassera dem. Tills igår. Då fick jag nog, skördade den återstående frukten och skickade ut plantorna i skogen.

Från början tyckte jag kriget var lite kul. Bladlössen gjorde ju inget annat än att ge sig på de växter jag ändå inte betalat för. Jag ville se om det gick att nöta ut dessa små onda djävlar. Men det blev för jobbigt när jag har två lägenheter jag förtvivlat försöker hålla ordning i. Chilifrukterna får torkas och användas under en annars chililös vinter.

Gör en pensionsanalys! – sponsrat av Fundler

Ni som följt min blogg länge vet säkert att jag alltid varit skeptisk till ett organiserat pensionssparande. Klart att man ska spara pengar till ålderdomen, men jag har nogsamt undvikit att låsa in pengarna i en renodlad pensionslösning.

Men folk sitter trots mitt gapande med ett privat pensionssparande. Eller tjänstepension, det verkar svårt att undvika numera. Med tanke på att de flesta inte ens orkar sprätta upp det brandgula pensionskuvertet en gång om året är det antagligen många som inte har en aning om var de har sina pensionspengar sparande, och än mindre ifall de sitter bra där de sitter.

Inte minst är det avgiften som saboterar en bra avkastning. För pengar som sparas i decennier gör en tiondels procent i avgift skillnad, och i värsta fall handlar det om flera procent i årlig avgift. Där kommer Fundler in med pensionsförvaltning. Avgiften är så pass låg som 0,74 % plus fondavgifter på c:a 0,2 %, så totalt under 1 %.

Ett annat problem med pensionssparande jämfört med en aktiv fond- eller aktieportfölj är att det med fördel ska vara stor skillnad på placeringarna om man har 3 eller 30 år kvar till pensionering. Risknivån bör vara väsentligt högre om man är ung, men i bägge fallen är det viktigt att tänka på procenten.

Det Fundler gör är att analysera dina pensionsförsäkringar, försäkring för försäkring, identifiera förbättringsmöjligheter och hjälpa dig att genomföra förändringarna. I desktopmiljö (men den där flugan med att surfa på mobilen är väl ändå över snart). Det här kommer ta dig max en kvart, så det krävs inga stora vinster för att det ska vara väl investerad tid.

Låt Fundler göra en pensionsanalys om du är det minsta nyfiken. Du fyller i en fullmakt och låter dem kolla och visa dig vilka förbättringsmöjligheter som finns bland 36000 fonder. Du binder dig inte och kan förkasta alla förslag om de känns fel, men det kan ju inte vara fel att ta reda på vad som går att göra. Att inte göra något alls är en av de största riskerna med pensionen, en risk förvånansvärt många tar varenda dag.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Fundler, men åsikterna är mina. Dock inte denna:

Riskinformation: Historisk utveckling är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Hos Fundler investeras dina pengar i fonder som är utvalda med omsorg för att du ska få så hög avkastning som möjligt utan att ta onödiga risker. Om investeringen sker i värdepapper som handlas i annan valuta än svenska kronor tillkommer en valutarisk.  

Förbrukningsartiklar till överpris

Tydligen har kommuner börjat ta betalt för förbrukningsvaror av gamlingarna på äldreboende, t ex i Landskrona och Gislaved. Och inte dåligt betalt! På kvällstidningssvenska handlar hela kostnaden om toapapper, men även om det omfattar lite mer är det för dyrt med 100-120 kr/månad.

Numera specar inte riksnormen för försörjningsstöd (existensminimum) upp förbrukningsvar och hygienkostnader. Räknar jag bakåt från när man gjorde det skulle kostnaden för en ensamstående vuxen ligga på 270 kr. Men det är genomsnittligt och innefattar allt! Jag tror knappast att pensionärerna får deodoranter, krämer och grejer för den nya avgiften.

Om vi börjar med toapapper köper jag en hel bal för under hundringen, 64 rullar. Skulle tro att det går åt ungefär en i månaden för mig. Avrundar jag uppåt blir det 2 kr. En fast tvål kostar en dryg femma, men även den räcker många månader. Schampo går det inte åt så mycket för mig, men det gäller faktiskt även för de flesta över 80. Räknar de in vad gamlingarna förbrukar i form av disk- och tvättmedel blir summan garanterat tvåsiffrig, men hundra spänn? Inkluderat blöjor kanske, men för en åldring på hemmet är det för böveln en del av vården!

”Vakna, fru Olsson! Här är din kateterfaktura.”

Jag drar tre slutsatser av utvecklingen:

1. För en person på äldreboende, som kanske duschar två gånger i veckan är dessa kommuners nya avgift skamligt hög.
2. Kostnaden är dessutom garanterat täckt av de många gånger svindyra avgifterna för mat och boende.
3. Nästa gång ansvariga politiker går på toa hoppas jag att de får svår diarré och först efter det upptäcker att toapappret är slut.

Om det ser ut som en scam...

Det sägs att internetbluffar av typen Nigeriabrev och pyramidspel utformas medvetet idiotiskt för att snabbt sålla fram de allra dummaste som skulle kunna låta sig luras. Så att man inte bränner energi på människor som ställer kritiska frågor för att sedan ändå dra sig ur. Jag tror att jag såg ett sånt exempel häromdagen:

”Vi lär dig hur man investerar.”

Idiot-kund: ”Vad bra! Jag fattar ingenting av det (heller).”

”Börja tjäna pengar på investeringar idag.”

Idiot-kund: ”Vilken tur! Det är ju precis idag jag behöver pengar eftersom livet på något konstigt vis sett till att jag aldrig har några. Men det går nog inte för man behöver säkert ha ett stort kapital för att komma igång.”

”Minimum insättning krävs.”

Idiot-kund: ”Det här måste vara min turdag! Minimum är precis den summa jag har i plånboken.”

Klickar man sig vidare till deras hemsida får man bl a veta följande:

”Bryt den onda cirkeln. Börja tjäna mer än du spenderar.”

Jag skulle ödmjuk av livet vilja påstå att det enda vettiga sättet att komma ur den onda cirkeln är att sluta spendera mer än du tjänar, inte att rätta matsäck efter mun. Men jodå, här jobbar vi baklänges och får reda på att man kan ”tjäna över 46000 kr i månaden”. Varför just det beloppet (eller rättare sagt ”över” det beloppet) får vi inte veta. Inte heller vad man ska göra, vari själva jobbet består. Inte närmare än så här:

”Vem som helst kan ta sig in på den här lukrativa marknaden och börja tjäna pengar på att investera i aktier, råvaror och valutor online.”

Ja, verkligen vem som helst. ”Du behöver ingen tidigare erfarenhet och du kan få utbildning helt gratis.” Jag tänker så här. Varför ge mig utbildning och ”över 46000 kr i månaden” för ett lagligt jobb som vem som helst kan göra? Om en deal verkar vara för bra så är den antagligen det.

Jag kan bara komma på ett undantag – min lägenhet. Rena vrakpriset som synes! Visning på söndag och därefter på tisdag, så dyk upp om du behöver en bostad. Eller sprid ordet till någon som gör det.

Äntligen lugna gatan?

Ibland blir jag chockad av nyheter, inte för att det som hänt har hänt utan för att det inte hänt tidigare. T ex när Bengt Feldreich dog i förra veckan var jag säker på att det hade hänt för många år sedan. Och när Storstockholms Lokaltrafik dagen därpå avbröt samarbetet med Lugna gatan kunde jag svära på att deras skattefinansierade misshandel avslutats för tjugo år sedan.

Det där var ju en taktik man körde när jag var ung, att få bort de värsta busarna från Stockholms gator genom att betala dem för att leka trygghetsvärdar. Ofta utgick de ifrån Fryshuset som var en samlingsplats för drägg i alla grupperingar, från invandrarkickers till skinheads

Under namn som Non Fighting Generation och Guardian Angels fick de med samhällets goda minne gå runt i matchande jackor och skrämma skiten ur ungdomar på stan. En som jag tror var inblandad i någon av organisationerna var ”Kungen av Kungsan”, Paolo Roberto. Ni vet, skådisen.

Jag kan inte klandra försöket. Visst låter det lite galet att understödja de stökigaste ungarna i hopp om att de ska växa med ansvaret, men hade det funkat skulle upphovsmännen geniförklarats. Fast nu gjorde det ju inte det! Lugna Gatan bildades tydligen 1995. Redan då borde det ha varit uppenbart för socialtjänst, politiker, polisen och alla andra att detta funkade lika dåligt som värstingresorna till Västindien hade gjort.

Jag gjorde några sökningar och upptäckte att nästan det enda som skrivits om dessa organisationer de senaste tjugo åren är just att deras anställda dömts för misshandel eller narkotikabrott. Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om detta som både jag och SL måste ha missat.

”Uppdrag granskning kan nu avslöja att flera av Lugna gatans trygghetsvärdar begått grova våldsbrott och att flera utreds för brott – samtidigt som de jobbar”.

Men även om SL nu slutat att jobba ihop med Lugna gatan kan jag ge mig tusan på att de kommer att finnas kvar i skattefinansierade projekt i många år framöver. Nej, usch! Tacka vet jag Fasaner på stan.

Är det här nåt?

The Late Show med David Letterman hade ett stående inslag som hette ”Is this anything?”. Det kunde vara en jonglör eller buktalare som uppträdde i några sekunder varefter Letterman och hans sidekick Paul Shaffer ställde sig frågan: ”Is this anything?” Vanligtvis var svaret nej.

I samband med att jag rensat ut min mammas lägenhet har jag många gånger ställt mig frågan, ”Är det här nåt?” (ja, det kändes logiskt att ta den på svenska). En del ska sparas eller ges bort, en del ska säljas, en del slängas. Men väldigt mycket hamnar i kategorin ”Kan det här vara värt något?”. Det är sånt som saknar värde för mig, men kanske kan vara intressant för någon annan.

Exempelvis uppläggningsfat i keramik (det övergår mitt förstånd varför man inte skulle ställa kastrullen på bordet) och elektriska husgeråd som i och för sig är gamla, men som ändå funkar som de ska. Då gör jag en sökning på den information jag hittar. En av grejerna jag mycket väl hade kunnat kasta hittade jag en identisk kopia av på en auktion hos Bukowskis med fyrsiffriga bud.

Märkligast var nog ändå parfymen. Mamma hade halvfulla flaskor ”eau de toilette” och andra franska begrepp som säger mig rätt lite. Jag frågade kvinnor i släkt och vänkrets, men ingen ville ha dem. Eftersom det var exklusiva märken som t o m jag förstod hade kostat en del (troligen presenter, kan inte tänka mig att hon själv lagt de pengarna) gjorde jag ändå en sökning. Jodå, skvättar av begagnad parfym visade sig betinga ett värde.

Ganska okomplicerat drog jag snabbt ihop ett par tusenlappar i lukta-gott-branschen, men det här är en balansgång. När man ska tömma ett bohag kan man inte utreda varenda grej på väg till containern och har man inte obegränsat med utrymme är det heller inte möjligt. Även om jag efter drygt ett decennium som hobbyförsäljare av begagnad skit tycker att jag skaffat ett hum om vad saker kan vara värda blir jag ständigt förvånad.