Be på jobbet?!

MTR som driver Stockholms kollektivtrafik skickade ut ett internt brev där de berättade för sina anställda att de inte kan be på jobbet.

Notera att ordet ”betald” är understruket. Det man säger nej till är alltså att ägna betald arbetstid åt att be till Gud. Hur kan det ens vara uppe till diskussion? Präster, rabbiner, imamer och böneutropare kan få be på betald arbetstid, självklart inga andra.

”Vid obetald rast har ni möjlighet att lämna arbetsplatsen för att be, dock inte i våra lokaler.”

Återigen självklarheter. På obetald egentid gör man vad man vill, men lika självklart som att man inte kan röka i arbetsgivarens lokal kan man förvandla den till bönerum.

Men nej, det här var inte självklart, för lika givna var protesterna och – tyvärr – den obligatoriska pudeln. Med största sannolikhet landar detta i att man även fortsättningsvis kan kasta upp sina fötter på tågsätet och dra iväg en ”chant” eller vad det kan tänkas heta.

Helt i strid med religionsfriheten, som åtminstone tidigare innebar att människor skulle slippa utsättas för andras religion och religiösa uttryck. Om någon vill sätta sig i ett hörn och knäppa sina händer är det säkert inga problem på någon arbetsplats. Förutsatt att det är rast! Att det ens behöver sägas visar hur galet det blivit.

Skicka inte julkort

Dags för julhataren att tycka till igen. Den här veckan skickar de flesta sina julkort trots att portot chockhöjs nästan varje år. Vid årsskiftet är det dags igen – upp 22 procent! Den i övrigt låga inflationen är inget som bekymrar PostNord. Att de får leverera allt färre brev löser det genom att göra det ännu dyrare.

Julportot är visserligen en femtioöring billigare, men det är ändå väldigt dyrt. Till detta tillkommer kostnaden för kortet. Och till vilken nytta? Skicka hellre ett långt mejl som visar att du verkligen tänker på adressaten. Eller – ännu hellre – ring!

”God jul och gott nytt år! /Olle”

Är det allt du har att säga till en människa du inte haft kontakt med på ett helt år kan du lika gärna skita i det. Jag glömmer aldrig när mina föräldrar satt med långa listor över vilka som skickat dem julkort förra året och som de därför ansåg sig tvungna att skicka samma meningslösa hälsning tillbaka till. Som ett kedjebrev där inte ens de första vinner.

Jag drar mig för att använda ”Det är faktiskt 2019”-argumentet, men det är ju det. Vi har nu massor av enklare, billigare och inte minst bättre kommunikationsmöjligheter. Visst kan man behålla traditioner, men gör inte det med dåliga traditioner. Jag är alltså inte emot att människor umgås, men julkort är ju nästan motsatsen.

Bananer & äpplen

”Konst” som inte är konst utan – rent objekt – skit och trams har jag skrivit om förut och kommer säkert göra igen. Den här gången handlar det om en till väggen silvertejpad banan som sålts för hundratjugotusen dollar. Mm, det verkar ju som rimlig prissättning...

Nu har tydligen någon ätit upp bananen, men det är antagligen också en del av konstverket. Med risk för att jag också deltar i konsten ska jag ta på mig den hårda uppgiften att reda ut vad som gäller.

Konst kan uppröra. Det är dock inte ett krav. Det viktigaste med konst är att det har någon slags verkshöjd. Alla former av idioti är inte per automatik konst. Detta missförstånd beror nog på att marknadskrafterna upphör så fort det kommer till konst eftersom producenten ofta inte har sin utkomst ifrån vad han/hon producerar. I Sverige betyder det olika former av bidrag och stipendier.

En enig jury.

Inte heller köparen har alltid ”skin in the game” utan betalar med våra skattepengar. Som ett exempel någon i kommentarsfältet nyligen uppmärksammade mig på, en tre meter hög äppelskrutt i rostfritt stål till ett värde av 660000 kr, finansierad av Örebros skattebetalare. ”Det är bra att Vivallakullen nu blir ännu mer tillgänglig för alla, från barn till äldre”, säger samhällsbyggnadsnämndens ordförande.

På vilket sätt området blir mer tillgängligt av att man ställer överbetalt skrot på platsen berättar hon däremot inte. Men om den konstnärliga nivån skulle bestämmas av hur upprörda folk blir vore det här konst i världsklass. Låt Örebropartiets Markus Allard utveckla det:

Jämför! - sponsrat av Financer.com

Jag gillar jämförelsesajter. Ofta kan man inte köpa siffrorna rakt av utan måste ändå dubbelkolla, men genom att använda en jämförelsesajt behöver man inte börja från noll och göra allt jobb själv utan får snabbt en översikt av alternativen. En del grejer är svåra att jämföra, löparskor och datorer kan jag hålla på och dutta med i flera veckor.

För finansiella tjänster är det lättare, där kvittar det nästan vem som levererar. Ett lån eller sparkonto blir inte bättre i den ena banken än i den andra, förutsatt att villkoren är desamma. På Financer.com kan man jämföra sms-lån. Hoppas och tror att ytterst få läsare av denna blogg har den böjelsen, men annat är desto vettigare. Som sidan där man jämför kreditkort. Där är det å andra sidan mycket att jämföra: ränta, möjligheten att samla bonus, valutaväxlingspåslag vid utlandsresor, och lite olika villkor som rabatter och vilka försäkringar som ingår.

Sen gillar jag kalkylatorer. Visst, man kan använda Excel eller en vanlig miniräknare, men jag är en lat människa när det kommer till att uppfinna hjul som andra redan uppfunnit. Ränta-på-ränta-kalkylatorn kommer jag att bokmärka. Precis så enkel som jag vill ha den. Möjligen kunde jag tänka mig att skippa stapel- och pajdiagrammen. Jag har alltid tyckt att siffror gör sig bäst i sifferform.

Det viktigaste är att inte lämna något åt slumpen. Ta inte första bästa lån eller bank för det kan mycket väl visa sig vara första tredjen bästa, vilket några år senare innebär en himla massa pengar som hade kunnat hamna i din ficka, men som istället ramlade över i någon annans.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Financer.com, men åsikterna är mina.

Banker i balans

Nu ska jag tala i egen sak, men jag kan ju ha rätt för det. Jag har ofta sagt att det är av ondo att vara bankkund och av godo att äga banker. Det förstnämnda är hur som helst svårt att undvika, man måste ha bankkonton. Men det andra kan man göra något åt, man kan köpa bankaktier.

Det är normalt en bra affär. Banker tjänar nästan alltid pengar, oavsett konjunktur och börsklimat. För som sagt, alla måste ha bankkonton och de flesta måste ha bankkort och bolån. Året runt, hela livet. Och skulle bankerna mot förmodan gå riktigt dåligt kommer staten hjälpa dem eftersom den inte har råd att låta en bank gå i konkurs, åtminstone ingen av de större bankerna.

Om vi tittar på hur aktierna rört sig för de fyra storbankerna, Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank, kan vi se att det bara är Swedbank som inte slagit index under 2000-talet, och det pga en katastrofal utveckling i år. För ett år sedan hade den i princip bara fått stryk av Handelsbanken.

Det senaste året har Swedbank gått riktigt dåligt, men de övriga tre har även de fått ordentligt med stryk av index. SEB såg okej ut innan SVT:s Uppdrag Granskning kokade soppa på en spik för då tog aktien hissen ner till SHB/Nordea-nivå.

Kanske blir det tufft ett tag till, särskilt om inte räntan går upp, men jag tror verkligen inte att det kan fortsätta i all evighet. Och i veckan ställde sig Affärsvärlden frågan om inte bankerna pressats klart snart. Det vet jag såklart inte, men det skulle inte förvåna mig. Vad säger ni andra – flipp eller flopp?

Kommunicera!

Ekonomifrågor skiljer sig inte från annat. Vill man att någon ska förstå hur man tänker måste man berätta det. Oavsett om det är en ren förhandling eller om man har olika syn på pengar i sitt förhållande. Ända ser man ständigt och jämt människor föreslå alla andra lösningar än kommunikation. Den här hittade jag på nätet:

”Falsk faktura och vet inte hur jag ska gå tillväga”.

Hon har alltså fått en räkning för en avlivad katt som hon aldrig ägt och väljer att tackla problemet genom att skriva om det på internet. I hopp om att den som skickat räkningen ska känna igen sig och ta kontakt? Troligen inte, men jag hittar ingen annan förklaring heller. Vidare berättar hon att hon redan har ”knepig ekonomi”. Tänk, det förvånar mig däremot inte alls.

Och så har vi klassikern:

”Hur ska jag få min chef att förstå att han måste höja min lön om jag ska kunna vara kvar på företaget?”

Köp en tidningsannons i chefens favorittidning vetja! Eller knacka på hans dörr och berätta att du vill vara kvar, men inte till nuvarande prislapp. Jag fattar att det inte är världens roligaste samtal att ta, men den chef som erbjuder en löneförhöjning utöver vad fackliga avtal kräver till någon som inte bett om det är inte född än. Jag tror för övrigt att det skulle bli en rätt dålig chef.

”Men hallå, kan vi prata civiliserat om detta?!”

På det privata planet har vi denna:

”Mina vänner vill bara gå på dyra ställen och jag har inte råd.”

Återigen, utan att berätta är det omöjligt att veta. Jag snackar gärna ekonomi, men har ändå ingen aning om hur mina vänners privatekonomi ser ut. Skulle någon föreslå en utekväll på ett ställe jag tycker är för dyrt skulle jag inte ha några problem att säga det. Det behöver ju inte ens betyda att jag inte har råd, bara att jag inte tycker att det är värt kostnaden.

Om det bara vore på Lyxfällan sånt här kom upp vore det en sak, men alla de här exemplen har jag sett flera gånger om, på nätet, bland vänner eller ”hört på stan”. Aldrig tidigare har vi haft så många olika kontaktvägar och aldrig förr har vi kommunicerat så lite.

Nya sidor – varför?

Jag är en teknisk bakåtsträvare av rang. När Skype släpper sin tredje version på ett år är min grundtanke alltid: Kan jag komma undan? Just i det fallet är valet lätt eftersom den nya versionen nästan alltid är lite sämre än den tidigare, lite långsammare med lite färre och sämre funktioner.

Men jag erkänner att det antagligen också blir lite bättre ibland. Vad jag däremot inte förstår är varför man i tid och otid ska ändra layout på webbsidor. Förra veckan ändrade både SEB och Avanza utseendet på sina sidor. Eller, rättare sagt, Avanza hade gjort det för länge sedan, men haft den gamla versionen kvar parallellt. Till nu.

”Ett tecken på att det är dags att skjutsa ut dessa sidor till alla våra kunder”. Ja, så kan man ju också uttrycka sig när man egentligen menar: ”Nu har vi lurat med så många på tåget att det är dags att tvinga även dig.”

SEB lanserade sin nya version med följande ord: ”I vårt löpande arbete med att modernisera internetbanken har vi byggt om kontosidorna. Berätta vad du tycker.” Bara det att just den funktionen inte fungerade. ”Det går inte använda den här funktionen just nu. Försök gärna om en stund igen.”

Jag kunde såklart inte låta bli att håna dem lite på Twitter och fick i vanlig ordning svar på allt annat än det jag skrev. Så jag passade på att fråga om det verkligen var sant att deras kunder – som de påstår – efterfrågat nytt utseende på internetbanken. Jag fick svaret att många kunder ”önskar ett nytt utseende & nya funktioner”.

På min direkta fråga om någon verkligen specificerat att de ville ha ett nytt utseende på sajten – inte nya funktioner, det är nämligen en annan fråga – fick jag inget svar och det är min starka tro att ingen kund någonsin efterfrågat ny layout, det gör det ju bara svårare att hitta. Och varje gång jag har sådana här diskussioner känner jag mig som Michael Douglas när han ställer vägarbetarna mot väggen i Falling Down. Jag vet att de blåser mig. Jag vill bara, för en gångs skull, höra dem säga det. ”What's wrong with the street?”

”Two days ago your webpage was fine. Are you telling me the site fell apart in two days?”