Rasistaktieägare?

Rasism från aktieägarna anges som orsak till att Anotos vd Joonhee Won lämnar sitt jobb. Styrelseordförande Jörgen Durban förklarar:

”Joonhee är inte svensk, han är ju korean, och han har fått utstå ganska mycket från aktieägare som jag tror har med att han inte är svensk att göra.”

Jag varken kan eller vill försöka ta den bilden ifrån dem, även om svenskar i undersökningar visat sig vara ett av de minst rasistiska folkgrupper som finns och asiater knappast är den grupp som utsätts mest. Däremot tänkte jag lansera en alternativ teori.

Sedan Won tog över som vd i mars 2016 har aktien backat 92,5 procent. Detta under en period när börsen gått strålande. Kassan tar slut hela tiden och aktieägarna tvingas fylla på med nyemissioner, samtidigt som ledningens tidplaner och löften ständigt spricker. Hade jag varit aktieägare i Anoto under dessa fyra år hade jag haft ett och annat att säga om vd:n, vilket även organisationen Aktieägarna har haft.

Rasism mot Won har jag inte hört ett ord om förrän nu när problemet tydligen är så stort att det tvingar honom att lämna sitt uppdrag. Jag säger absolut inte att det är så, men det är inte helt galet att tro att det finns andra orsaker såväl bakom kritiken som beslutet.

Willys vs Lidl

Lidl är ju en lågprisbutik och jag gillar lågpris, men har aldrig tidigare haft någon bra butik att handla i. Men sedan min närmaste Willys lagt ner och det byggts en ny Lidl på gångavstånd har jag fått anledning att göra en djupare undersökning av skillnaderna. Det här är vad jag kommit fram till.

Fördel Willys

Willys vinner förberedelsepriset. På willys.se får jag reda på vilka varor som finns i butiken och priset på varje vara. På lidl.se får jag veta att butikskedjan säljer mat. Det närmaste information man kommer är formuleringar som: ”Du hittar mjölk, ost och yoghurt med smakupplevelser från hela världen hos oss.” Vad är kilopriset på snömos?

Men det är inte riktigt sant. Även Lidl redovisar veckans erbjudanden i kronor och ören. Dock uppdelat på elva rubriker och inte överskådligt alls. Vissa extrapriser gäller hela veckan, andra i två dagar. Och alla erbjudanden är för alla kunder, ingen kundklubb jämförbar med Willys Plus.

Utbudstävlingen – åtminstone när det gäller mat – vinner Willys nästan på walk over. Lidl har smör, spaghetti, vetemjöl osv. Men så fort du kommer det allra minsta utanför de vanligaste produkterna kan du aldrig vara säker innan du står i butiken (för hemsidan säger som sagt var mest att Lidl finns och att de säljer mat). Jag köper regelbundet bulgur, matvete och olika typer av ärtor, linser och bönor – på Willys, som säljer det. En del Icakunder och annat löst folk kritiserar Willys för sitt klena utbud, men i jämförelse med Lidl är de överlägsna.

Fördel Lidl

Finns det då någon anledning att gå in på Lidl? Jadå, på priset kan de konkurrera. Om du väl hittar en vara från din inköpslista är den ofta billigast på Lidl. Dock inte alltid, så jämför gärna med Willys hemsida innan du stoppar ner maten i korgen. Själv använder jag inte smartphone, men är själv utrustad med ett minne (det kan finnas ett samband), det går lika bra.

Lidl är, åtminstone i mina jämförelsebutiker, mycket generösare med kort-datum-reor. På Willys handlar jag t ex mjölk för 8,20 kr/liter. Mjölk går utmärkt att frysa, så tack vare Lidls frekventa prishalveringar snittar jag nog 5 kr/liter nu.

Apropå tillfälliga tillbud kan man ibland fynda kläder, skor och träningsutrustning på Lidl. Jag har inte gjort det själv, men vet löpare som varit nöjda med tights, löparvantar och annat från Lidl. Själv har jag köpt väggfärg där och den var helt okej. På Willys finns knappt ens enklare kontorsmateriel.

Sammanfattningsvis skulle jag tveklöst välja Willys om jag var tvungen att välja, men bäst är att köpa Willys Plusvaror och sånt som inte finns på Lidl, och sedan kompletteringshandla på Lidl. Gärna ofta för att inte missa fynden. Men det är mina subjektiva åsikter, som dessutom inte säger någonting om kött och fisk eftersom jag inte handlar det. Men gör en egen jämförelse om du har möjlighet, det kan löna sig.

”En obönhörlig trend”

Här är en nyhet jag känner att jag läst i olika varianter vartenda år sedan jag var liten: Var femte kommun krympte under 2010-talet.

Och som vanligt presenteras det som en ofrånkomlig utveckling. Unga som växt upp på landsbygden flyttar till större städer för där finns jobben och dessutom händer det mer där. ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”, som någon sa i en för övrigt ganska överskattad film.

Såväl politiker som andra människor accepterar urbaniseringen och då stämmer det ju. Inget händer i en by där ingen vill bo. Ingen startar företag där heller. Särskilt om varken internet, postgång eller kollektivtrafik fungerar. ”Befolkningstappen är en obönhörlig trend på lång sikt”, säger chefsekonomen på Sveriges Kommuner och Regioner (som själv bor i Stockholm).

Jag tycker i och för sig inte att det finns ett självändamål att varenda liten prick på kartan ska växa, men det är tråkigt för de som vill bo i dessa ”prickar” att mataffären, bensinmacken och vårdcentralen slår igen samtidigt som biblioteket och polisen reducerar sin öppettid till tisdagar 10.00-11.30. Det minskar attraktiviteten vilket minskar befolkningen vilket minskar skatteuttaget vilket ger försämrade samhällsfunktioner vilket sänker hela skiten.

Mall of Sandby-Gravhaga.

Här skulle jag vilja leverera tre punkter för en levande landsbygd, men jag har inga riktigt bra. Men okej, det har ju inte politikerna heller så jag kör ändå:

1. Sluta ge kommunbidrag till Malmö som ändå inte tycks vilja bli räddade utan kör på i gamla hjulspår alldeles oavsett. Skicka pengarna till Dorotea och Hagfors.
2. Fixa bredband och mobilmaster. Låt det kosta.
3. Se till att det blir lite häftigt att bo i hålor. Det är en uppmaning till såväl politiker som företag och privatpersoner på landsbygden. Sluta be om ursäkt för er existens, sätt er ort på kartan genom att fundera över vad som är bra med den, eller kan bli. Kommer ni inte på något kan ni lika gärna gräva ner den, men jag vägrar att tro att det är så illa.

600 miljoner i fallskärm

Jag är en varm förespråkare av höga löner. Jag tycker alltid det är tramsigt när journalister jämför vd:ns lön med hur många industriarbetare man hade fått för samma pengar. Det är inte jämförbart. Vd:n kanske har grundat företaget och tagit stora privatekonomiska risker, dessutom jobbat nästan jämt i decennier och på det sättet vigt sitt liv åt företaget. Vad det är värt jämfört med anställda som jobbar 40 timmar i veckan så länge de vill är omöjligt att avgöra.

Men det är så länge de jobbar, varför de ska få betalt för att sluta har jag aldrig förstått. Visst, de kan få sparken på dagen utan större anledning än att styrelsen vill byta inriktning på ledarskapet, men de har ju för tusan en lön som borde räcka för en buffert och är de bra får de ett nytt jobb. Var de inte bra ska de inte få betalt som att de var det.

Boeings vd Dennis Muilenburg fick sparken i december och fick då 600 Mkr som tack för... vadå? Han hade då innehaft vd-posten i fyra år och tjänat drygt 20 miljoner dollar per år, inklusive bonus. Jag kan inte för mitt liv begripa varför han ska få nästan lika mycket i fallskärm som han totalt tjänat på att jobba i fyra år.

Svaret är, som vanligt, att det står i kontraktet, men styrelsen har ju godkänt det. Visserligen när de anställde Muilenburg och trodde att han skulle bli en bra vd, inte att företaget skulle gå åt skogen. Men oavsett det vore det väl bättre att ge nästa vd en bra lön och en bra bonus om det går bra istället för en smärre statsbudget den dag han eller hon får sparken?

Vad är så bra med trådlöst?

Apple Airpods måste man tydligen ha nuförtiden. Jag vet inte hur det gick till när alla unisont förstod att hörlurar måste vara trådlösa. Jag använder själv hörlurar. Ofta i rörelse, men i alla lägen har jag ljudkällan med mig, så jag blir inte direkt låst av ett par decimeter långa sladdar.

”De sa att dessa är hitech.”

Okej, stoppar jag sladdarna i fickan tenderar de att trassla ihop sig, men det finns värre exempel. Som trådlös mus till datorn. Jag hade det ett tag pga ungdomligt oförstånd, men efter att ha förlorat en pokerhand när batterierna gav upp gick jag tillbaka till sladd. Och varför inte, musen, skrivbordet och datorn är ju ändå på samma plats. Nyttan av trådlöst tangentbord tänker jag inte ens kommentera.

Trådlöst nätverk är en annan sak. Mitt eget nätverksuttag sitter i hallen och det är fult och opraktiskt med nätverkskabel genom hela lägenheten. Trådlösa borrmaskiner och sticksågar förstår jag också. Med kort sladd är man helt beroende av eluttag och skarvsladdar, med lång sladd riskerar man att såga av den.

Men hörlurar... Tillhör du dem som fått ditt liv revolutionerat av att slippa sladdar från öronen? Eller tillhör du gruppen som bara blivit 1500-3000 kr fattigare utan större nytta? Berätta oavsett, jag vill verkligen veta om jag missat något stort.

Kunskapsförakt

StockholmDirekt gör en uppmärksammad artikelserie om kulturkrockar där den här texten diskuterats friskt.

Det handlar alltså om ett syskonpar som mobbades på högstadiet för att de brydde sig, ställde frågor till lärare eller ”googlade på något akademiskt”. Johan anser att mobbingen var rasistisk, att den berodde på att de är svenskar. Jag kan såklart inte avgöra om Johans klasskamrater var rasister, men trots att jag gick i en ganska pluggig klass på högstadiet, med få invandrare, fanns sådana tendenser även då, för 30 år sedan.

Jag gillade inte högstadiet något vidare, men såg ingen poäng i att sitta av tiden utan försökte maximera mitt betyg och kunskapsintag. Jag blev inte mobbad för det, men de av oss som likt Johan ”ställde en intresserad fråga på lektionen” fick definitivt höra hur fånigt det var att bry sig.

Varför anses det föraktligt att vilja komma någonvart och varför tar inte skolan tag i det? Rektorn i det här fallet verkar mest rädd för att hamna utanför åsiktskorridoren. Det är nolltolerans och värdegrund likt en papegoja, men en stor del av undervisningen blir ju meningslös om den gängse uppfattningen är att det är häftigt att undvika kunskaper.

Det vore illa nog om detta bara gällde skolan, men visst har det väl läckt över till vuxenvärlden? Ord som pretentiös, ambitiös och seriös har en negativ klang. Det är sånt som karriärister och strebers håller på med, två andra negg-ord. Kanske inte konstigt i ett samhälle med rektorer som likt denna eftersträvar ”en tydligare handlingsplan på politisk nivå för hur vi ska få ett solidariskt samhälle som står upp för alla människors lika värde” istället för att faktiskt göra sitt jobb och se till att hennes elever inte får stryk om de försöker lära sig något.

1. Minimera 2. Flytta

Jag såg ett tv-inslag om ett äldre par som kämpat med att bli av med grejer i samband med sin flytt till ett mindre boende.

Jag känner igen mig, förutom att jag inte har några barn och barnbarn som kan ta över släktklenoderna. Det är svårt att sälja möbler och saker som genererat minnen och ännu svårare att kasta bort dem. Jag har de senaste månaderna skickat iväg saker som känts som att pissa på förfädernas gravar. Ingen bra känsla, men jag varken kan eller vill spara allt.

Samtidigt tycker jag inte att det är schysst att pracka på andra ett halvt bohag bara för att man själv vill bo mer minimalistiskt. Företaget som nämns i videon, som hjälper pensionärer att flytta, ger följande tips till de vuxna barnen:

”Your parents may want to give you items, including some you may not be happy to receive. Take them anyway. Store the items in your basement if you must, but accept them graciously. Knowing that cherished objects are with family can bring comfort and peace of mind to your parents.”

Bara nej! Ska barnen fylla sina förråd med sånt de inte vill ha, flytta med dem ett par gånger för att till slut tvinga sina egna barn att ta emot dem? Det tar ju aldrig slut! Folk måste lära sig att ta hand om sin egen skit. För det är heller inte vettigt att som paret i filmen efter flytten ha kvar ett helt rum med flyttkartonger. Min gissning är att lådorna förutom att fylla återstoden av deras liv med onödigheter kommer att finnas kvar till barnen och barnbarnen.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv och lärt mig att en flytt är ett utmärkt tillfälle att göra sig av med saker som inte längre skänker glädje. Blir de med till det nya hemmet är risken stor att de överlever ett varv till. Jag vill därför bryta den kedjan innan jag packar och sakerna letat sig ner i flyttkartonger. NU!