Släpp sargen, tänk nytt

En av de yrkesgrupper som just nu har svårast att få ihop ekonomin är artister. En för mig okänd sådan skrev en debattartikel i Aftonbladet där hon ber kulturministern om pengar eftersom hon inte tror att de 500 miljoner som redan delats ut till kulturutövare ska komma henne till del.

Att jag såg detta beror på att den gamle schlagerräven och moderaten Richard Herrey skrev om det på Twitter och möttes av oförstående kommentarer som tyckte att det var då ett jävla gnäll på artisterna nu, skaffa er ett riktigt jobb. Den bästa kommentaren i den riktningen tyckte jag kom i mitt kommentarsfält:

”Kan inte alla artister starta en var sin egen välgörenhetsfond? Som de kan söka medel ur vid behov. Man kan kalla den 'min egen buffert'-fonden.”

Jag håller med (tycker att alla borde skaffa en sådan) och har redan innan detta virus dök upp påpekat att man inte kan kräva att få vara kulturarbetare. Samtidigt förstår jag artisterna. Det är ett problem (som jag tror att vi till stor del kan tacka fackförbunden för) att de svenska skyddsnäten inte är anpassade för företagare. Så fort du driver en enskild firma som huvudsyssla kan du i princip gå ur a-kassan, för du kommer ändå inte få någon hjälp när du behöver det.

Men en bra sås reder sig själv. Nu är det kanske viktigare än någonsin med flera inkomstkällor, men också att inte stirra sig blind på sin plan A. Alla jobb som försvinner kommer inte att komma tillbaka och då gäller det att tänka nytt.

Detta behöver många träna på. Människor har sjukskrivits, rehabiliterats, arbetstränat och sjukskrivits igen och pga trasslig rygg eller trasig axel inte hittat någon varaktig lösning för att komma tillbaks till jobbet som trädgårdsmästare eller byggnadssnickare. Ibland har de inte ens vågat tänka tanken att det inte är det jobbet de ska tillbaka till.

När Buzzfeed och Huffington Post sparkade hundratals journalister skapades en ”learn to code”-mem i sociala medier. Från början var det kanske inte ens av illvilja. Här fanns massor av journalister vars tjänster inte efterfrågades samtidigt som det behövdes programmerare. Samma redskap (en dator), så här fanns en öppning. Men de permitterade journalisterna höll inte med och lyckades till och med få de som skrev ”learn to code” avstängda från Twitter.

Jag hoppas att de artister som nu inte klarar sin försörjning är bättre på att tänka utanför boxen. Det är nämligen ingen mänsklig rättighet att kunna livnära sig på musik. Den närmaste tiden kommer många människor få lära sig att det inte ens är en mänsklig rättighet att få leva.

Politiker passar på

Alla försöker väl göra det bästa möjliga av ”Coronasituationen” och för politiker är det att tillskansa sig mer makt. Staten kommer att roffa åt sig vår frihet när den kan, för att den kan. Och när världen är i kris kan den det. Ibland blir den till och med uppmanad till det. Vi minns väl alla när klimataktivistiska influencers önskade ”klimatdiktatur” eftersom de själva inte kunde sluta resa med flyg som om det vore en solcellsdriven lokalbuss. Klart politikerna nappar på sånt.

Här tolkar jag finansministern som att hon bl a vill bli delägare i hotellkedjor. Bara det handlar om ”större bolag så är det en möjlig väg” för att rädda arbetstillfällen. Som att staten någonsin kunnat göra det annat än konstgjort och tillfälligt.

Att det saknas mediciner och munskydd hänvisas nu av många till avregleringen av apoteksmonopolet för elva år sedan eftersom det var då medicinlagren avvecklades. Jag tycker själv att den avregleringen hade en hel del att önska, men faktum är att vårt grannland Finland inte heller har apoteksmonopol, men ändå ett medicinlager. Jag gissar att de som nu vill återinföra apoteksmonopolet motsatt sig tio av tio avregleringar och nu ser sin chans.

Den nyligen införda möjligheten till korttidspermittering har en liten, liiiten klausul om att möjligheten till statlig hjälp med lönekostnaderna kräver att företaget har ett kollektivavtal. ”Tack”, får man förmoda att Karl-Petter sa till sin gamla fackkompis Stefan när denne nu tvingar in allt fler företag i fackets klor.

Det är bara ett exempel. Jag tror att vi kommer att se (eller missa) massor av små förändringar i äganderätt, yttrandefrihet och andra medborgerliga friheter den närmaste tiden. Topp-100 i nyhetsflödet kommer ändå vara virusbaserat och när människor dör som flugor kommer ingen orka bevaka eller läsa om någon tillsynes oviktig förändring i en gammal lag, och skulle det till äventyrs hända kan politikerna alltid hänvisa till pandemin och hävda att förändringarna är nödvändiga och/eller oviktiga, men framförallt tillfälliga. Historien är full av tillfälliga förändringar som fortsatt i evighet.

Sålde pengar

Jag har sålt lite gamla mynt jag hade liggande, svenska mynt från 1800- och 1900-talen. I Sverige verkar det finnas samlare för nästan allting och det här är en värld jag har noll insyn i. Jag samlar i och för sig också på pengar, men inte på fysiska mynt, jag föredrar att ha dem på banken eller i värdepapper.

Men tydligen finns det myntklubbar och mer eller mindre professionella myntsamlare som snöat in på detta. Förutom samlarvärdet på själva mynten innehåller en del av dem guld och silver, och det har ju ett värde. Jag som sov mig igenom kemilektionerna har aldrig förstått hur man kan separera metallerna, men för att få loss silver verkar det i stort sett räcka med salpetersyra och lite koppar:

För 40 år sedan var detta förbjudet i Sverige, men nu får man göra vad man vill med sina egna mynt, även om de vore giltiga. Den här processen är dock ingenting jag skulle ge mig på själv, så jag föredrog att sälja mynten till andra.

På en fiffig hemsida räknar man med hjälp av dagskurserna på silver och guld om värdet på mynten till moderna kronor. Tyvärr var det inga guldmynt från 1800-talet jag hade, men sammanlagt fick jag ändå ihop ett par tusen. Vackert så. Med tanke på hur silverpriset rasat på sistone borde jag kanske ha väntat, men med ett bohag fullt av sopor jobbar jag inte så.

Välkomna till min värld

Jag hörde en elitidrottare säga att ”så här har vi det jämt”. Det hon menade var karantän under tävlingssäsong, att undvika folksamlingar för att inte bli sjuk och att ständigt vara uppmärksam på om någon i deras närhet skulle hosta.

Även jag känner att omvärlden den senaste tiden börjat leva som jag. Människor lägger upp bilder på nätet av sina hemmakontor som något exotiskt. Jag har jobbat från mitt hemmakontor i decennier och i möjligaste mån kört möten över Skype och telefon. Jag kan t o m ståta med ett riktigt skrivbord till skillnad från Placeras Jesper Norberg som tvingats inreda med sin strykbräda.

Halvvägs in i arbetsdagen har jag i ur och skur lagat mat vid min egen spis och har inte ätit ”dagens lunch” på flera år, men det är inte bara under kontorstid övriga svenskar är på väg ikapp min värld. Jag är sparsam, undviker onödig konsumtion, håller koll på ekonomi i allmänhet och samhället i stort.

Den senaste månaden har det blivit en grej att Melodifestivalen ställts in, liksom alla idrottsserier, mästerskap osv. Så även på medieområdet har min konsumtion normaliserats eftersom jag inte sett Melodifestivalen på över 30 år och hellre tillbringar en kväll med att rengöra kakelfogar med tandborste än framför tv:n tittandes på fotboll.

Ingen vet hur denna pandemiska verklighet ska utvecklas, men kanske blir en av dess effekter att jag kommer att framstå som nästan helt normal.

Frivillig hemtjänst

Nu är det mycket skräck, död och elände i samhället, men en märkbart positiv sak är spontan hjälpsamhet. Folk hjälper personer ur riskgrupper att handla och göra ärenden. Delvis i organiserade volontärgrupper, men ännu mer i privata initiativ. I min trappuppgång har det kommit upp anslag med människor som lämnar sitt telefonnummer och erbjuder sig att handla åt grannar som inte kan eller bör utsätta sig för risken.

Det har jag inte gjort, men har ändå handlat åt grannar den senaste veckan. Både mat och vin (ingen langning, mottagarna har åldern inne med 60 års marginal). Jag är inte den sällskapliga typen, men jag gillar att vi kan hjälpa varandra i svåra tider.

Men varför bara i svåra tider? Det kostar nästan ingenting att fråga grannar om man ska handla åt dem också när man ändå åker. Eller hjälpa till med något annat. Sedan jag flyttade till det här området har jag handlat, snickrat, skjutsat, sparkat igång någon dator, skottat snö och gått ut med hundar, men också fått hjälp att bära, lånat bilar och böcker.

För läsare på landsbygden kanske det är fullständigt självklart att bry sig om sina grannar, prata med dem, dra upp en bil med traktorn och låna verktyg och maskiner av varandra. För större städer skulle jag tro att det är ovanligt. ”Någon annan” får fixa, deras barn eller barnbarn, eller varför inte kommunen?

Så när nu börsen rasar och folk dör som flugor, kan vi nu inte hjälpas åt att ta tillbaka samhället från politiker och myndigheter? Även när ordningen återställs, så att det kommer något bra ur detta och inte bara elände. Eller är jag för positiv nu?

”Ryssen kommer!”

Ska man tro svenska myndigheter finns inget viktigare för Putin och Ryssland än att destabilisera Sverige. I mer än två år har det varnats för ”ryska påverkansoperationer”, men hittills har jag inte hört ett enda trovärdigt exempel på det. Inte ens när jag frågat, för det gör jag ibland. Jag lider nämligen av defekten att jag vill veta varför saker är på ett visst sätt och jag förstår inte vad Ryssland skulle ha att vinna på ett instabilt Sverige.

Om Putin lägger all vaken tid på att lägga krokben för Sverige borde det ju gå att rabbla upp några attacker, men han är tydligen smartare än så. För mitt otränade öga verkar det snarare handla om svensk hybris. Svenska myndigheter beter sig som killen eller tjejen som sitter på krogen fem i tre och tycker sig ha svårt att värja sig för potentiella beundrare trots att nästan alla andra redan har gått hem. När ska det gå upp för Sverige att Ryssland inte skulle invadera även om det vore riskfritt – de vill inte ha oss!

Senast var det Säpo som i sin årsbok med tillhörande presskonferens fastslog att Kina, men framförallt Ryssland bedriver ”säkerhetshotande verksamhet för att påverka Sverige och nå säkerhetspolitiska mål”. Det finns många exempel, upprepar man i rapporten. Det märkliga är att man inte nämner ett enda av dem.

”Ser jag tillräckligt allvarlig ut förstår ingen att jag skämtar.”

Däremot berättar Säpo att ryssarna är i maskopi med våldsbejakande högerextremister. Vilka dessa är exemplifieras inte heller. Bara att ”det är en mix av olika ideologier” och handlar om radikalnationalism, rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, utanförskap, segregation, antifeminism, kvinnoförakt och avvikande åsikter i frågor som djurrättsaktivism, klimataktivism, HBTQ, jämställdhet och jämlikhet.

Det vore ärligare om Säpo sa: ”Ge oss obegränsade ekonomiska resurser och befogenheter för i princip alla människor är potentiella terrorister.” Om exakt all kritik mot någon svensk eller något svenskt fenomen är en rysk påverkansoperation förstår jag att de är rädda. Jag har själv, faktiskt även här på bloggen, någon gång kritiserat svenska politiker och myndigheter, så nu undrar jag bara en sak:

”Vlad, var fan är mina rubel?!”

Dags att köpa?

Fördelen med att vänta på ett börsras i flera år är att man är beredd när det väl kommer. Jag fattar att jag tackat nej till avkastning, men när jag tittar på den senaste månadens utveckling av portfölj och index är det ändå nästan så att jag skulle vilja citera Nigel Farage vid Storbritanniens EU-utträde: ”You're no laughing now, are you?”

Men hur intressant det än är att grotta in sig i historik vill jag vända blad. Jag har pengar vid sidlinjen och den stora frågan nu är inte vem som skrattar utan: När är det dags att tanka aktier? Det kan vi inte veta, men alla som investerar pengar på börsen ställer sig ändå frågan. Även de som alltid ligger fullinvesterade och månadsköper indexfonder funderar.

Jag tror att ekonomiska räddningspaket, skattelättnader, räntesänkningar eller vad politiker hittar på för att hjälpa börserna kan vara betydelsefullt på marginalen och i intradagshandeln, men i det långa loppet är det fundamenta i bolagen som styr. Detta är (i alla fall inte än) en sådan kris. Virus går inte att stimulera bort, företag som tappar sin marknad kommer inte visa blå siffror för att de får anstånd med arbetsgivaravgiften för anställda de inte behöver.

Alltså tror jag inte att börserna vänder upp på allvar förrän viruset är under kontroll i I-världen och då särskilt i USA. Inte utrotat eller löst med färdiga vaccin och mediciner, men med kurvor som planat ut. När man kan börja ana vändningen kommer riskviljan tillbaka på börsen och då stiger kurserna.

Varken USA eller Europa är där än. Är vi där om en vecka, en månad eller ett kvartal? Jag vet inte, men jag börjar tänka tanken. Covid-19 kommer att drabba resultaten i år, men börskurser handlar mer om framtid och potential än om faktiska siffror här och nu. Jag kommer inte att vara fullinvesterad vid nästa månadsskifte heller, men kanske har jag börjat köpa in mig igen. Hur gör ni?