Corona – världens sämsta ursäkt

Bonnier News varslade nyligen 50 säljare eftersom de inte säljer nog med annonser i koncernens tidningar. Orsak: corona. Det faktum att allt färre läser papperstidningar och att bolagets annonsintäkter minskat i flera år har inget med saken att göra. Nej, det är Covid-19 som är ”the big bov”.

Tidningens trovärdighet gick åt andra hållet.

Redan i februari började företag skylla leveransförseningar på coronapandemin. Inte bara leveranser och inte bara företag med import från Asien som i det läget var den enda drabbade regionen. För flygbolag och hotell kan det möjligen stämma, men nästan alla andra företag som drabbas har andra problem. I Bonniers fall är det ”en strukturell förändring inom print”. Det säger de själva, ändå drar de coronakortet.

Carl Armfelt på TIN Fonder opponerade sig nyligen i en intervju när det påstods att ingen kunde förutse corona. Han menade tvärtom att virus kommer då och då och får marknaden att skaka till. Vi har haft SARS-CoV 2003, ett annat coronavirus, svininfluensan, HIV... Och är det inte virus är det något annat som hindrar expansioner och leveranser, som oljekriser.

Nu menar inte jag att Covid-19 gick att förutse och tror inte att Armfelt heller gjorde det, men bra, stabila företag (och människor) tog höjd för att något som innebär problem någon gång kommer att inträffa och jag tyckte att det var lite befriande att någon sa ifrån. Jag börjar nämligen tröttna på att allt från dåligt uppförande till svikna löften och rena lögner regelmässigt skylls på ett virus skapat på andra sidan jorden. Så lämpligt då.

Sälj cykeln!

Någon gång om året rensar min bostadsrättsförening i cykelförråden. Resultatet brukar bli att några tiotal cyklar utan ägare kastas. Till nästa rensning har det fyllts på och processen upprepas. Jag vet inte varför man inte kan sälja dem och ta betalt, men det står ju varje ägare fritt att göra det själv, och min känsla är att även villagarage och förråd innehåller cyklar som blivit över.

Oavsett om de är urvuxna, trasiga eller bara fått en lat ägare som numera helst tar bilen är det ju bättre att avyttra cyklar som inte används. Det finns pengar att tjäna! Även gamla oväxlade damcyklar med rost och bucklor går att få 500-1000 kronor för. Ja, jag har provat själv.

Jag förstår om man inte vill lägga tre helger i garaget för de pengarna, men oftast behöver cykeln betydligt mindre kärlek än så. I bästa fall räcker det att pumpa däcken, men även om man tvingas byta en slang kan det bli väldigt bra timlön.

”Grötrimmare på köpet!”

Dessutom vinner man utrymmet. Hur många har inte fullproppade källarförråd och bilen stående utomhus eftersom garaget är fullt med bråte? Ganska exakt nu är den bästa tiden på året för att sälja cyklar och detta års olust inför att trängas i kollektivtrafiken lär inte göra dem mer svårsålda.

Hitta bästa motargumentet

Den främsta vinsten med att tänka igenom och utvärdera köp innan man gör dem är att man hinner överväga om det verkligen finns skäl att handla. Att det finns pengar är inte ett skäl till konsumtion. Men vrid gärna ett halvt varv till på det och försök hitta det allra viktigaste argumentet mot köpet.

”Jag är skeptisk.”

Jag köper aktier och andra värdepapper. Annars är jag på väg in i ”konsumtionsnirvana” och vill helst inte köpa någonting alls. De flesta har åtminstone en akilleshäl, det kan vara dyr mat, streamingtjänster eller kläder. Eller telefoner. Där tror jag att Charlie Söderberg levererade det bästa motargumentet i sin podd:

”Jag fattar inte att folk kan lägga tolvtusen om året på mobiltelefoner. Det är ju ändå samma jävla idioter som ringer!”

Det är svårt att argumentera emot det. Jag fattar att den senaste modellen har funktioner som inte funnits tidigare, men behöver du dem? Kommer du ens använda dem? Annars är också det ett motargument eftersom fler finesser innebär fler finesser som kan gå sönder.

Det där med att man redan har en liknande är ofta en relevant anledning att inte handla vare sig det är en mobiltelefon, tröja, väska, surfplatta, akvariefisk, stekspade, krukväxt, lampa … Fast bäst anledning brukar nog vara att man inte behöver det, åtminstone inte så mycket som det kostar.

Men om du åtminstone kan presentera dig själv ett motargument till varför du bör avstå ett köp och fortfarande tycker att det är en god idé – köp då, om du verkligen vill.

Potatisomelett

Omelett går att göra på många sätt. Faktiskt även utan ägg, men nu ska jag inte krångla till det. Eller jo, lite. Spanjorerna gör en lite matigare variant med potatis. Tortilla de patatas på utrikiska.

Eftersom potatis har längre tillagningstid än ägg är det enklast att börja i den änden. Jag sköljer och tärnar två små potatisar (skalar i stort sett aldrig potatis) ihop med en gul lök, lägger allt i stekpannan och låter det fräsa i tio minuter.

Under tiden vispar jag ihop tre ägg och två deciliter mjölk, samt kryddar med salt och peppar både i bunken och i stekpannan.

När färgen på potatisen känns rätt ser jag till att det finns tillräckligt med olja i pannan, slår över äggstanningen och drar ner temperaturen från hög till låg/medel. Man kan vända omeletten i pannan när den stelnat, men det går nog bättre i teflonpanna än i en traktörpanna i gjutjärn.

Efter ungefär en kvart är den klar. Skär i tårtbitar och garnera med tomat, en liten dillkvist, oliver eller något annat du hittar. Tänk kreativt, men undvik banan, det tror jag skulle skära sig.

Färdig måltid lämplig som lunch på verandan eller som nyttigare alternativ till smörgåsar på nattkröken.

Vänstersväng i diket

Tydligen har Sandra ”Framtidsfeministen” Bourbon intervjuats om att hon vill bli ekonomiskt oberoende för att kunna ”bestämma själv vad jag ska göra på dagarna och få livet att gå ihop”.

Med det viktiga förbehållet att jag inte läst intervjun ser jag inte nyhetsvärdet eftersom det antagligen redan fanns tio sådana intervjuer ute, men denna i min värld mycket rimliga målsättning fortsätter tydligen att sälja och beröra. En som blev berörd den här gången var Vänsterpartiets pressekreterare Jonas Wikström.

Några reflektioner kring tweeten med tillhörande diskussion:

Att Vänsterpartiet inte tycker att vi ska vara fria att göra vad vi vill med våra egna pengar är inget nytt, men nu ska vi tydligen inte få göra vad vi vill med vår egen tid heller. Det här är ett parti som vill minska arbetsveckan med minst 25 procent, men om man tar tag i det själv, jobbar 100 procent eller ännu mer i unga år för att sedan gå ner på 0 är det tydligen förkastligt.

För övrigt framgår det inte av citatet att Sandra inte vill jobba, bara att hon vill vara fri att välja. Jag har inte träffat någon FIRE-person som slutat arbeta eller ens haft den ambitionen. Möjligen tjänar alla inte lika mycket pengar längre, men jag tror inte att det är Vänsterpartiets officiella linje att fördöma låginkomsttagare.

Är lönearbete enda sättet att bidra till samhället? Jag är inget stort fan av nyss nämnda parti, men har alltid högaktat dem för att de haft en friare syn på dessa frågor istället för att stirra sig blinda på profiten. Jag får nog ompröva det.

En av anledningarna till att jag inte gillar V är att de tycks sakna grundläggande kunskaper om pengar. Wikström är pressekreterare för ett riksdagsparti. Han lever alltså på skattepengar och hur mycket han än skattar kommer inte staten gå med vinst på honom så att den kan omfördela pengar till sjukvård, pensioner och andra minusposter. Ändå har han mage att peka finger åt självförsörjande människor för att de inte kommer bidra tillräckligt. Men så kasta första stenen – i huvudet på dig själv!

Eller kasta den på din förre partiledare (jag pratar alltså bildligt nu, jag är en kategorisk motståndare till stening). När Lars Ohly lämnade riksdagen var han arbetslös i tre år. Under den tiden sökte han enligt egen utsago femton jobb, alltså bara fem per år. Hade inte Tino Sanandaji erbjudit Ohly att läsa in hans Massutmaning som ljudbok så att Ohly snabbt som ögat skaffade ett annat jobb för att slippa tror jag att han fortfarande hade levt på bidrag.

Varför hörde vi aldrig Jonas Wikströms kraftiga fördömande av Lars Ohlys dekadenta, slapphänta och omoraliska leverne? Inte kan han väl tycka att det är värre att leva på sitt eget sparade kapital än på statens? Jodå, det kan han säkert.

Förvärvar och fördärvar

Jag bryr mig om mina ägodelar så länge jag har dem, men inte efter det. Det har kommit till min kännedom att alla inte är som jag och även om det händer ganska ofta tycker jag ändå att det är intressant. Ett exempel:

Jag sålde ett hus vid seklets början. Jag var nöjd över att färgen, skogsgrönt med bruna knutar, smälte fint in i den lummiga omgivningen. Det första de nya ägarna gjorde var att måla om det rött med vita knutar, som hundratusentals andra trähus. Kontrasten till skogstomten var inget problem. Ett femtiotal träd sågades ner, marken grävdes upp och jämnades till varpå en gräsmatta anlades.

Jag överdriver, men inte mycket.

Av allt som gick att göra med huset och tomten var detta nog det sista jag hade valt själv, och även om jag inte hade gillat färgen på huset hade jag väntat några år med det eftersom det i princip var nymålat. Att måla ett nymålat hus är ju som att elda upp pengar, fast på ett tidsödande sätt.

Om andra förvärvar mina bostäder, bilar eller andra egendomar har jag inga problem med om de förvandlar dem till (i mitt tycke) det sämre. De har betalat både för rätten att ha och rätten att förstöra. Har jag lagt ner mycket tid på något som jag säljer och som köparen fördärvar kan jag tycka att det är lite synd, men jag kommer inte hemsöka dem efter min död. Valet var ju deras.

Jag har hört andra som blir rasande om köparen inte för deras vision framåt. Någon gång kan jag förstå det. Om Grace Braeger, som jag skrev om nyligen, efter 60 års ägande av sin Chevrolet Bel Air -57:a hade sett att den nya ägaren börjat köra folkrace med den kan jag fatta om det svidit till i ögonvrån, men de flesta saker är ju faktiskt bara just saker.

Självhushållning – recension

Idag tänkte jag recensera tung litteratur. Bokstavligen tung, jag lånade John Seymours tegelsten Självhushållning på två kilo under en löprunda och sprang hem med den i ryggsäcken.

Innehållet är däremot inte tungt, men fullmatat. Den här boken visar olika aspekter av självhushållning, både i allmänna ordalag, hur man kan tänka och räkna kring självhushåll, kretslopp och balans i livet, och genom handfasta råd.

De handfasta råden är ibland nästan i handfastaste laget genom detaljerade beskrivningar av hur man bygger en kompost eller gjuter en tegelpanna, eller i detalj hur man på effektivast sätt odlar upp en gård på fem hektar.

John Seymour blev 90 år innan han gick hädan och sveptes i ullen av sina egna får. Han kunde det här och boken har getts ut i nya utgåvor både före och efter hans död. Jag lånade den som sagt på biblioteket, men tänker man odla sina egna grödor, ysta sin egen ost av mjölk från sina egna kor eller getter och stycka sina egna grisar med egentillverkade verktyg borde man nog ha den hemma som ett ständigt användbart uppslagsverk.

För så pass bra är den. Här står inte bara vilka grönsaker man kan odla utan varifrån de härstammar, hur man odlar dem, vilken jord som funkar bäst, hur man sköter om plantorna, vilka skadedjur man ska akta sig för och hur man gör det, hur frukterna ska skördas och vad man sedan gör av dem. Det här är inte ”från ax till limpa” utan mer ”från Big bang till evigheten”.

Jag hade gärna sett den som obligatorisk läsning i grundskolan. En regering som menar allvar med att vi bör ta hand om vår planet hade tryckt in den i läroplanen ögonaböj. Åtminstone tror jag det. Om vi någon gång i framtiden får en sådan regering märker vi om jag hade rätt.