Jag sålde ett hus vid seklets början. Jag var nöjd över att färgen, skogsgrönt med bruna knutar, smälte fint in i den lummiga omgivningen. Det första de nya ägarna gjorde var att måla om det rött med vita knutar, som hundratusentals andra trähus. Kontrasten till skogstomten var inget problem. Ett femtiotal träd sågades ner, marken grävdes upp och jämnades till varpå en gräsmatta anlades.
Jag överdriver, men inte mycket.
Av allt som gick att göra med huset
och tomten var detta nog det sista jag hade valt själv, och även om
jag inte hade gillat färgen på huset hade jag väntat några år
med det eftersom det i princip var nymålat. Att måla ett nymålat
hus är ju som att elda upp pengar, fast på ett tidsödande
sätt.
Om andra förvärvar mina bostäder, bilar eller andra egendomar har jag inga problem med om de förvandlar dem till (i mitt tycke) det sämre. De har betalat både för rätten att ha och rätten att förstöra. Har jag lagt ner mycket tid på något som jag säljer och som köparen fördärvar kan jag tycka att det är lite synd, men jag kommer inte hemsöka dem efter min död. Valet var ju deras.
Om andra förvärvar mina bostäder, bilar eller andra egendomar har jag inga problem med om de förvandlar dem till (i mitt tycke) det sämre. De har betalat både för rätten att ha och rätten att förstöra. Har jag lagt ner mycket tid på något som jag säljer och som köparen fördärvar kan jag tycka att det är lite synd, men jag kommer inte hemsöka dem efter min död. Valet var ju deras.
Jag har hört andra som blir rasande om
köparen inte för deras vision framåt. Någon gång kan jag förstå
det. Om Grace Braeger, som jag skrev om nyligen,
efter 60 års ägande av sin Chevrolet Bel Air -57:a hade sett att
den nya ägaren börjat köra folkrace med den kan jag fatta om det
svidit till i ögonvrån, men de flesta saker är ju faktiskt bara
just saker.
Nej det enda man kan göra är väl att förundras över hur många som av någon anledning känner ett behov av att förstöra det som fungerar. T.ex. att varenda jävel som köper en lägenhet som det verkar känner något slags inre tvång att riva ut och ersätta hela inredningen i köket, om den så är 2 år gammal.
SvaraRaderaJag och min sambo bor i en lägenhet (BR) i ett hus byggt -52 sedan 15 år. I samband med att vi flyttade in gjordes stambyte, då vi förvisso passade på att modernisera badrummet lite så det blev plats för tvättmaskin vilket är extremt skönt att ha egen om man som jag idrottar mycket.
Köket gjorde vi inte ett skit med, där finns platsbyggda skåp från -52 som går upp till taket, inklusive ett med skafferiventil - synnerligen användbart. Vi har senare moderniserat det försiktigt genom att måla om stommarna, sätta nytt kakel, byta ut spisen och diskbänken (som var slitna) samt sätta in diskmaskin. Men inte f-n byter man ut såna kanonskåp. Ett antal liknande lägenheter i huset har bytt ägare under åren - samtliga (utom möjligen en) har fått sina originalkök utrivna och i minst ett fall har det dessutom bytts två eller möjligen tre gånger under våra femton år i huset.
Respekt för folks rätt att göra som de vill med sin egendom (även om det egentligen inte är riktig så enkelt när det gäller bostadsrätter...) men man kan som sagt inte låta bli att undra ibland...
Håller med om undrandet och skåpen (även om jag rev ut platsbyggda skåp från 60-talet när jag flyttade in här, men det fanns fler skäl till det). Skulle gissa att kök och badrum i snitt görs om vart tionde år vare sig det behövs eller inte.
RaderaJag är en sån som gillar funktion över form. Bryr mig inte om att något ser gammalt ut men jag vill att det ska vara bekvämt.
RaderaJag köpte en ny lägenhet tidigare i år och valde då att byta kök. Dåvarande kök var original sedan husets bygge -91. Kan tyckas onödigt men överskåpen var ovanligt grunda och underskåpen ja.. vanliga skåp. En fin grej med modernare kök är draglådorna som gör att man på ett mycket bättre sätt kan nyttja all tillgänglig plats, framförallt då köket som i mitt fall är relativt litet.
Osäker på vad jag vill komma fram till här men jag tycker det kan finnas ett acceptabelt mellanläge mellan "är det inte obrukbart så duger det" och "måste totalrenovera allt vid flytt oavsett när det gjordes senast för sakens skull".
Jag spenderar mycket tid i köket och orkar inte bli irriterad på dålig förvaring hela tiden, vill gärna trivas i mitt hem och inte nöja mig bara för att något fungerar.
Köpte en tvättmaskin av samma anledning. Det är bekvämt och skänder mig glädje att ha en egen, trots att det finns två fina maskiner att nyttja gratis i källaren. Det är värt det för mig att spendera lite pengar för att slippa knyta upp mitt tvättande till ett schema varje gång.
För mig är det olika från fall till fall. Ett kök måste vara bekvämt och praktiskt, där vinner absolut funktion. En vardagsrumsmöbel får gärna vara vacker.
RaderaI tvättmaskinsfrågan tillhör jag minoriteten. Jag tycker att gemensam tvättstuga är en av de största fördelarna med flerfamiljshus, kanske den allra största. Skulle inte drömma om att köpa tvättmaskin till lägenheten.
Samma här, och diskbänken hamnar inte vid knäna
RaderaOckså en viktig poäng! Verkar som att de räknade med att de som diskar var kortare på 60-talet (vilket de antagligen var också).
RaderaOm man nu blir rasande över att ny ägare gör "fel", varför sålde man då? Att någon blir rasande som du skriver, låter minst sagt underligt. Vill man att en viss egendom skall användas/se ut på ett visst sätt måste man avtala att det ska gälla för framtida ägare. Det kommer rimligtvis även påverka köpesumman.
SvaraRaderaKanske inte "Bröderna Dalton-rasande" så att de hoppar och tuggar fradga, men irriterade över att den nya ägaren inte behandlar grejerna varsamt eller gör märkliga val. Och visst, rent logiskt förstår nog alla att den som äger måste få göra vad den vill med sin egendom. Själv struntar jag helt i vad de gör.
RaderaIntressant! Hade du något exempel på där någon fått sveda över köparens hantering av föremålet? Har själv inte upplevt detta vad jag kan minnas.
SvaraRaderaFramförallt har det varit hus och bilar. Läste nyligen en lång rant på Twitter över en köpare som raserat en trädgård som det tagit många år att bygga upp. De nya ägarna hade skövlat en massa ovanliga och svårodlade grödor och den gamla ägarens syster berättade att hon som själv bor i närheten tagit omvägar för att inte behöva se tomten och bli förbannad.
RaderaDet tar 10-15 år att etablera en trädgård och då kan jag tycka att det är ganska okänsligt att kapa ner den på en eftermiddag. Men har man sålt till någon motbjudande, fast högstbjudande, får man stå sitt kast.
RaderaMen många människor är knepiga. De kan beundra en ljuvlig trädgård eller ett fantastiskt hus för att sedan åka hem till sin fyrkantiga låda och ödsliga trädgård med en buske symmetriskt i varje hörn. Jag förstår inte deras tankegång. /nils
Den sista gruppen tror jag saknar tålamod, kunskaper och/eller intresse av att lära sig.
RaderaJag har förståelse för att man kan ha synpunkter på hur någon hanterar eller fördärvar det man ägt och skapat. Tänk om du själv eller någon du känner har lagt ner många timmar på att sy och brodera en dopklänning som någon nära döpts i, och när de säljs används som trasa för att torka avloppet med. På samma sätt när man kämpat länge med en trädgård eller vårdat en träbåt.
SvaraRaderaJag kan själv ha synpunkter på att man rev Sagerska huset och smällde upp ett rosa bankkontor där istället, och då har jag varken byggt eller ägt Sagerska huset.
Vill man, kan man förstås villkora försäljningen med fortsatt omvårdande skötsel men då får man nog acceptera att köparna inte blir lika sugna.
Vaska hus verkar vara ett överklassnöje.
https://www.expressen.se/kvallsposten/finansman-rev-1700-talshus-bygget-stoppas-skandal/
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1jrVx/kopte-lyxvilla-for-84-miljoner--och-rev-den
https://www.expressen.se/dinapengar/spotify-vd-har-rivit-sin-65-miljonersvilla/
/Surgubben
Jag har aldrig broderat en dopklänning, men när jag sålt en egendom har jag inga åsikter. Om risken att den används som trasa är stor får man låta bli att sälja eller ta så bra betalt att man kan leva med det.
RaderaKlart att det är ett överklassnöje att riva hus som kostat 65 miljoner eller mer att köpa. De flesta av oss skulle varken ha råd att köpa eller riva det.
Personligen är jag inte intresserad av renoveringsobjekt för det verkar så jäkla besvärligt med hantverkare. Jag håller på att måla väggar, dörrar och fönster i lägenheten som jag ägnat en massa tid åt att skrapa efter en superful målning från förra ägaren sida. Det är en pain in the ass.
SvaraRaderaKöksbänkarna behöver slipas och jag har köpt en slipmaskin till det och lite annat. Nu måste bara sliplusten infinna sig. Köket är lite dåligt planerat enligt min mening och jag har rivit ner ett skåp där kylskåpet var inbyggt och köpt ett nytt kylskåp. Skåpluckorna får jag dock leva med. Eventuellt byter jag handtag, vilket antagligen skulle förändra utseendet till avsevärt bättre. Kaklen matchar inte de nymålade väggarna men uppenbarligen kan man klistra på en plast som gör att den fula nyansen försvinner. Kostnad: upp till 1000 kr. Ligger på att göra listan när övriga grejer är avbockade. Så för mindre än 10 000 kr har jag fått ett betydligt snyggare kök inklusive en frys där det ryms matlådor.
Jag gissar att du lär få vänta på den där sliplusten. Åtminstone har jag aldrig känt sådan.
RaderaBeträffande kakel skulle jag överväga att byta ut det. Det går ofta inte åt så mycket kakel till ett kök och det är lätt att själv riva bort det gamla. Sedan ringer man någon som sätter kakel hela dagarna (helst en polack) som fixar det på någon timme. Det blir dyrare än att klistra upp plast på de gamla, men tror inte att den skillnaden behöver bli så stor.
Den kommer nog att infinna sig efter att övrigt är klart. Bänkskiva är äckligt klibbig och ett konstant irritationsmoment.
RaderaBeträffande kakel så testar jag först den billigare varianten för att jag inte har för avsikt att behålla lägenheten på längre sikt, dvs mer än några år.
Förvissa dig om att den är tillräckligt mycket billigare bara, för mitt minne är att både kakel och kakling är rätt prisvärt.
Radera