En dokusåpahoras bekännelse

En fredagskväll för ett par veckor sedan hade Mariette hälsat på en väninna och tog bussen hem på nattkröken, somnade och missade sin hållplats, vilket resulterade i en taxiresa för 1400 kr. I hennes situation hade jag också önskat att busschauffören gjort henne uppmärksam på att bussen nått ändhållplatsen, men jag hade aldrig krävt pengar av transportbolaget och aldrig, aldrig, aldrig gråtit ut hos tidningen.

Eller hade jag det? Nu när det är lika mycket nyhetstorka på bloggen som hos kvällstidningarna tänkte jag avslöja att jag en gång ringt en skvallerredaktion för att tala ut om min kränkning. Häng med!

Han sa alltid så, Aschberg, på den tiden han inte var gammal och patetisk. Och han är faktiskt lite inblandad eftersom han var programledare för dokusåpan Baren i TV3 år 2001. Ett tiotal självupptagna människor drev en bar och röstade ut varandra längs vägen. För att något skulle hända bokade de artister till baren. Någon kom på att ta dit en ståuppkomiker och det blev tyvärr jag.

Jag hade bara varit professionell artist i några månader och tv är ju alltid tv, men det här var ett skitgig, det fattade jag. Enda anledningen att jag inte sa tvärnej var för att förfrågan kom från en förmedling jag ville ha andra, bättre uppdrag från.

Ersättningen var baserad ”på dörren”. Jag tror att jag skulle få fakturera 60-70 procent av entrékassan och eftersom marknadsföringen var obefintlig och detta var mitt i veckan på en ocharmig, avsides pub förstod jag att det skulle bli ett ekonomiskt bottennapp för en troligen rätt plågsam upplevelse.

Och så rätt jag fick! Publiken var liten. Längst fram satt deltagarna själva och de var som dokusåpadeltagare brukar vara – blasé, självupptagna, ointresserade. Då var ändå pajasen och nuvarande Expressenjournalisten Jens Liljestrand (trea från vänster i övre raden) utröstad efter att veckan innan ha kallat en överviktig kollega (längst ner till vänster) för ”ditt feta jävla äckel”.

Två av de deltagare som var kvar såg jag aldrig eftersom de hade valt att tillbringa kvällen på kontoret idkandes könsumgänge varför avsnittet sedan i stort sett handlade om detta och om när den kvinnliga deltagaren ringer sin pojkvän för att förvarna om att ”de antagligen klippt programmet så att det verkar som att jag och en kille hade ...”.

Det som däremot förvånade mig var efterspelet. Inte efterspelet till deras uppträdande alltså, utan mitt. När jag skulle gå var inte kassan färdigräknad, så vi skulle höras om ersättningen dagen därpå, men det var inte klart då heller. Några dagar senare röstades den ansvariga deltagaren ut och sedan visste ingen någonting. Det handlade om en dryg tusenlapp, så kanske en femhundring efter skatt och när jag ringt fem gånger började jag bli rätt sur på att inte ens få betalt för skiten.

Jag hade fyllt mitt ansvar gentemot bokaren och gjort jobbet, så nu fick jag den briljanta idén att jag kanske kunde få betalt i form av publicitet eller åtminstone glädjen av att få kasta skit. Aftonbladet hade en hel dokusåparedaktion, så jag ringde dit och förklarade läget. Att inte veta hur många som uppehåller sig i en bar bryter rimligen mot brandskyddsreglerna och hur konstigt det än låter idag var deltagare även i mindre dokusåpor medialt intressanta på den tiden.

Men nej, de nappade inte så jag slapp bli ”Artisten som inte fick betalt av Baren-stjärnorna”. Efter att ha rundat deltagarna och tagit kontakt med restaurangchefen på Gamla Stans Bryggerier fick jag betalt och ett par år senare gick de i konkurs. Slutet gott, allting gott.