Är gratis alltid gott?

Jag tycker mig vara en människa som uppskattar livets små glädjeämnen, jag gillar det som är gratis och ogillar slöseri. Men det finns gränser även för mig. När jag såg nedanstående bortskänkes-annons började jag titta mig runt i rummet efter dolda kameror.

En keps alltså. Inga måttangivelser och en rätt grynig bild. Gratis förvisso, men hur ser marknaden ut? Även om jag hade haft gångavstånd till Vendelsömalmsskolan hade jag inte övervägt att ta kontakt med annonsören. Vad är värdet på en begagnad keps liksom? Jag skulle gissa att 0 kr är ganska nära sanningen.

Gratis mat gillar jag om möjligt ännu mer än annat gratis. Jag plockar bär och har till och med bloggat om när jag plockat nässlor och maskrosor som väl får betraktas som rent ogräs. Men även här har jag en gräns, och detta hamnar nedanför den.

En påse pulverbearnaise och en skvätt torkad lök. Och så en portion müsli – ”någon jävla kråkmat från utlandet”, som Stefan Sauk uttryckt det.

Vem vaknar upp en morgon och kommer på att hon ska skänka bort sina matvaror (där minst två av tre är sånt jag antagligen inte hade tagit emot om jag så fått det gratis i affären? Att ringa en person på Södermalm (ja, jag var tvungen att kolla) och säga ”Hej, jag heter Micke och skulle gärna ta emot din pulverbea och torkade lök mixad med klumpförebyggande konserveringsmedel” är inte aktuellt. Varken idag eller andra dagar.

Imorgon är en annan dag (hette en riktigt kass låt), närmare bestämt midsommarafton. Vid denna tid på året brukar jag halvera bloggtakten. Så även i år. Nästa inlägg kommer på lördag, sedan siktar jag på måndag osv.

Alla dessa ”rådgivare”

Även om jag inte regelmässigt rabblar ekonomipoddarnas friskrivningsdrapor om att alla är ansvariga för sina egna beslut och inget ska ses som rekommendationer brukar jag inte ge råd i bloggen utan möjligen berätta hur jag eller andra har gjort varpå folk får bestämma vad de vill ta till sig.

Men jag retar ihjäl mig på alla människor som känner ett behov av att berätta hur allt är och funkar. Världen vore så oändligt mycket enklare om alla bara sa vad de vet och inte vad de tror eller hoppas. Fakta är fakta, medan subjektiva åsikter eller gissningar bör anges som just det.

Såg en Flashbacktråd där frågeställaren har 420000 kr att placera med en tidshorisont på tio år. Genast dyker det upp en ”hjälpande” medmänniska som inleder med att säga: ”Är absolut ingen expert.” Nej, det ska gudarna veta! Resten av rådet lyder nämligen:

”Men man brukar väl säga att man inte ska placera mer än 30 % av sitt kapital. Så investera 120-130k och sedan sätter du in i princip resterande på ett räntesparkonto exempelvis.”

Så det brukar ”man” säga? Var i all världen har han/hon hittat någon som gjort en så urbota korkad rekommendation?! Min fördom om flashbackianer säger mig att frågeställaren är under 25, men även med ena foten i pensionärslivet känns det helt galet att lägga 70 procent, nästan trehundratusen kronor, i räntepapper.

Det är lite som att fråga folk efter vägen. Ingen erkänner att de inte har en aning om var adressen du efterfrågar ligger. Alla kastar ur sig gissningar till höger och vänster, norr och söder. Att säga att man inte är expert kan tyckas ödmjukt, men i detta och många andra fall känns det som en falsk och spelad återhållsamhet för att rättfärdiga att man säger något alls när man helt uppenbart vet exakt ingenting, avrundat uppåt.

”Piloten är död. Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet istället? Är det det du menar?!”

Höjd moms – jippie!

Nu ska jag försvara Skatteverket.

Företaget Voi hyr ut så kallade elscootrar. Det är alltså fordon som ser ut som sparkcyklar, men drivs med el, körs både på trottoarer och på bilvägar och däremellan ligger de som farthinder för rullatorer, synskadade och andra.

Varför förklarar jag vad en elsparkcykel är, det fattar väl alla? Nej, inte Voi, de tror att de hyr ut taxibilar eller tåg. Jag ser ingen annan förklaring till varför de valt att betala 6 procent moms istället för 25, en momssats som ”enbart ska gälla för transporter där en person transporterar en annan”.

Detta eftersom de anser att dessa helvetesmaskiner är miljövänliga, en faktor som överhuvudtaget inte påverkar momsen. För övrigt ser jag inte det miljövänliga. Elsparkcyklar ersätter självklart varken tåg eller bussar. I första hand är de leksaker för barn och hipsters, i bästa fall används de istället för cykel eller promenad, bägge mer miljövänliga. Och nyttigare.

Och det redan utan att ta hänsyn till att livslängden för Vois elsparkcyklar enligt dem själva är 2-3 månader, men enligt andra bara en dryg månad. Dessa maskiner är alltså en symbol för slit- och slängsamhället. Visserligen är jag ingen förespråkare av moms, men ska vi ha moms ska elsparkcyklar definitivt ha den högsta satsen. Gärna en miljöskatt också.

Bard tweets matter

Jag är sällan överens med Alexander Bard och har ibland svårt att ta honom på allvar eftersom han varit medlem i Folkpartiet (två gånger), Centern, Medborgerlig Samling och Piratpartiet, samt sympatiserat med några till. Vidare har han hunnit avverka 3-4 religioner. Det är fint att man kan byta åsikt, men att göra det en gång i kvarten känns oseriöst. Men han är alltid kul att lyssna på eftersom han har tänkt. Jag gillar när människor gör det.

Jag förstår att det väckte reaktioner. Inte minst i Sverige där några punkter tappats bort i Black Lives Matter-debatten:

• George Floyd var en multikriminell narkoman. När han greps efter att ha kört bil hög som ett höghus på fentanyl och metamfetamin och försökt handla cigaretter för förfalskade pengar var hans avsikt att köra hem igen. Denne ”hedersknyffel” som Expressens konstredaktör Therese Bohman vill resa en staty till minne av har tidigare bl a riktat ett vapen mot en gravid kvinnas mage och hotat att döda hennes barn.
• Poliserna som dödade honom vid gripandet hade olika etniska bakgrunder och den vite polis som nu misstänks har en icke-vit fru.
• Varje år dödas fler vita än svarta amerikaner av polis, både i absoluta tal och i förhållande till sin andel av befolkningen.
• Av alla mord i USA är den klart minsta andelen, uppdelat på etnicitet, svarta som mördas av vita.

I den mån Alexander Bard var rädd för att missförstås (jag tvivlar) gjorde han misstaget att tro att detta är allmänt kända fakta, när verkligheten är att en stor grupp människor hämtar sin samhällsinformation från mycket selektiva källor, exempelvis SVT.

Det jag reagerade på är att nästan ingen försökte ta debatten med Bard. Jag läste igenom de första c:a 150 kommentarerna han fått. De flesta var negativa, men ingen försökte bemöta det han skrev. Istället var det förslag på att Bard borde skjutas i huvudet, låsas in tillsammans med andra vita män med fel åsikter och framförallt deplattformeras. TV4 borde sparka honom från uppdraget att programleda Talang. Något de direkt sa inte skulle hända, men som skedde bara några timmar senare.

”Vi går 180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Bard har en svart bror och har åtminstone tidigare förespråkat helt oreglerad invandring. Det låter inte särskilt rasistiskt i mina öron, och vad säger han egentligen? Att svarta kan studera, jobba och tjäna egna pengar. Inte att alla svarta lever på bidrag.

Jag känner människor jag försöker påverka att ta bra ekonomiska beslut, börja spara, sluta tänka kortsiktigt osv. För att jag ser potentialen. Andra med lika usel ekonomi pratar jag inte pengar med överhuvudtaget eftersom jag gett upp för länge sen. De kan vara jättetrevliga personer som är rationella i andra sammanhang, men helt oförmögna att tänka vettigt kring pengar. Det är inte Alexander Bard som gett upp om svarta, han säger tvärtom att de borde kasta av sig offerkoftorna.

Och nej, jag tycker inte att George Floyd förtjänade att dö, att människor ska dömas ut pga andras beteende eller att människors värde baseras på ras. Behöver det ens sägas? Tydligen är det lika oklart som att man inte får sympati av att krossa skyltfönster och skrika att människor med fel hudfärg ska hålla käften.

Är det bara jag som tänker fel?

Irritationen dagar då min depå får stryk av börsindex är vida högre än glädjen då förhållandet är det motsatta. Jag vet inte om det är en fråga om ifall glaset är halvfullt eller halvtomt eller om alla resonerar som jag, men det vore intressant att höra i kommentarsfältet.

Allra värst är det när index går upp medan jag går ner. Säg att index går +0,1 % och jag -0,1 %. Det retar mig antagligen mer än om börsen går upp 0,9 % och min portfölj 0,5 % trots att det är värre.

Sedan är jag inte helt okänslig för vilka papper det handlar om och ifall det finns rationella skäl som kommer att ordna upp sig på sikt. Att min investering i silverfonden AuAG Silver Bullet A är mer volatil än en genomsnittlig tråkaktie är inom kalkylen. Jag får inte sömnsvårigheter om den går ner 3 % på en dag eftersom jag vet att den ändå kan sluta uppåt på en vecka.

Rent logiskt (ja, jag försöker jobba med logik) förstår jag också att enskilda börsdagar kvittar i det långa loppet och att det inte går att ”vinna” jämt. Efter över 30 års börshandel vet jag att mina exempel ovan är synvillor. Det faktum att jag vet, men ändå reagerar som jag gör irriterar mig också. Ni ser, det går fan inte att vinna detta.

Rikedom problem?

Sandro Scocco är inte bara bror till en av Sveriges drygaste artister utan också gammal LO-ekonom. Numera sitter han på tankesmedjan Arena Idé som samlar både sossar och vänsterpartister. Kanske är det därför han skrivit en debattartikel tillsammans med Lars Fredrik Andersson där de går till angrepp mot rikedom.

Det är i och för sig inte första gången Scocco och Andersson skriver ihop och de landar sällan i vettiga slutsatser. Nu är det alltså rikedom som är problemet. Inte fattigdom.

”En anledning till att rika blivit ännu rikare är att löntagare konsekvent försvagats de senaste trettio åren världen över. Det är därför oklokt att ytterligare försämra löntagares ställning. Men det saknas inte förslag i den riktningen.”

För det första vill jag se bevis för att löntagares ställning försvagats. För det andra vill jag se bevis för sambandet. Scocco och Andersson gör tankefelet att pengar är en konstant. De låtsas att om en får mer får en annan automatiskt mindre. Det säger de inte rakt ut eftersom de självklart inte tror det på riktigt, men det antyds.

Jag ska erkänna att jag inte läst hela rapporten på 78 sidor som de refererar till, men det skulle inte förvåna mig om de räknat med det för de flesta orkar ju bara läsa rubrikerna. Men allt går att bevisa med statistik. Ett sätt att ”försämra löntagares ställning” är att öka konkurrensen om jobben genom att importera människor samtidigt som man håller nere antalet arbetstillfällen genom att höja skattetrycket. Denna taktik har hejats på av herrar Scocco och Andersson som istället hittar problemet här:

”Ska den onda spiralen brytas måste politiker ta till sig de överväldigande bevisen att rika redan har mer pengar än de kan använda till produktiva investeringar. Ännu fler skuldsedlar i de rikas kassaskåp kommer inte gynna någon. Tvärtom måste skuldsedlarna i de rikas kassaskåp bli färre.”

Så politiker – inte marknaden! – ska minska fattigas skuldsättning och rikas rikedom. De skriver inte hur, men åtminstone vet inte jag något annat sätt än mer av samma – ännu mer politisk inblandning i våra liv genom tvångsmässiga omfördelningar av kapital, alltså att straffa de som skapar arbetstillfällen. Det har aldrig någonsin funkat, men kanske nästa gång.

Rågbröd

Jag brukar varken köpa eller göra grovt bröd, men nu tyckte jag att det var dags att experimentera med ett lite grövre rågbröd. Detta användes:

2 dl vatten
2 dl mjölk
25 g jäst
1 ½ tsk salt
50 g smör
¾ dl sesamfrön
3 dl rågmjöl
6,5 dl vetemjöl

100 gram russin
havregryn

Blanda och värm mjölk och vatten fingervarmt. Lös upp jästen i vätskan, tillsätt salt, smör, frön och rågmjöl. Rör ihop.

Tillsätt vetemjölet och knåda ihop till en deg som får jäsa under bakduk i en timme.

Häll ner russinen, knåda och dela degen i fyra delar. Forma varje del till en långsmal limpa som du placerar i en långplåt. Låt längderna jäsa under duken i en halvtimme medan du värmer upp ugnen till 200 grader.

Pensla bröden med vatten och garnera med havregryn.

Grädda i 15-20 minuter (eller ännu hellre tills färgen tyder på att de är färdiga). Ät!