Rabarberpaj

Jag har inte haft egen rabarber sedan mina föräldrar sålde sin villa 1987, men ingen som odlar rabarber tycks göra av med den för rabarber växer som ogräs och till skillnad från t ex äpplen och krusbär kräver rabarber tillagning. Och det är ju nästan ingen som orkar tillreda mat längre, de orkar ju knappt åka och handla själva.

Därför är tillgången till gratis rabarber närmast oändlig, så min frys är laddad och nu tänkte jag göra nytta av det i form av en snabbtillagad paj. Detta behövs:

pajdeg

vetemjöl, 5 dl

strösocker, ½ msk

bakpulver, 1 tsk

margarin/smör, 125 gram

fyllning

rabarber, 500 gram

strösocker, 1,5 dl

majsstärkelse/potatismjöl, 2 msk

Sätt ugnen på 200 grader. Häll samtliga ingredienser i degen i en bunke. Ta fram ett halvt kilo rabarber, färsk eller fryst, skuren i små bitar. Tjocka stjälkar delas med fördel mitt itu.

Bearbeta degen med degkrokar. Detta är en smulpaj, så degen kommer inte tas ihop utan ska vara smulig.

Smörj en form, häll ner rabarberna och strö över blandningen av socker och majsstärkelse eller potatismjöl (det sistnämnda för att det inte ska bli för blött).

Häll över smuldegen.

In i ugnen tills pajen börjar få färg för då kommer rabarberbitarna ha mjuknat. Det tar runt 20 minuter.

Servera med vaniljsås.

Den här pajen klarar alla att göra. Arbetsinsatsen är minimal och under förutsättning att man kommer ihåg att ta ut den ur ugnen i tid är det svårt att misslyckas.

En dokusåpahoras bekännelse

En fredagskväll för ett par veckor sedan hade Mariette hälsat på en väninna och tog bussen hem på nattkröken, somnade och missade sin hållplats, vilket resulterade i en taxiresa för 1400 kr. I hennes situation hade jag också önskat att busschauffören gjort henne uppmärksam på att bussen nått ändhållplatsen, men jag hade aldrig krävt pengar av transportbolaget och aldrig, aldrig, aldrig gråtit ut hos tidningen.

Eller hade jag det? Nu när det är lika mycket nyhetstorka på bloggen som hos kvällstidningarna tänkte jag avslöja att jag en gång ringt en skvallerredaktion för att tala ut om min kränkning. Häng med!

Han sa alltid så, Aschberg, på den tiden han inte var gammal och patetisk. Och han är faktiskt lite inblandad eftersom han var programledare för dokusåpan Baren i TV3 år 2001. Ett tiotal självupptagna människor drev en bar och röstade ut varandra längs vägen. För att något skulle hända bokade de artister till baren. Någon kom på att ta dit en ståuppkomiker och det blev tyvärr jag.

Jag hade bara varit professionell artist i några månader och tv är ju alltid tv, men det här var ett skitgig, det fattade jag. Enda anledningen att jag inte sa tvärnej var för att förfrågan kom från en förmedling jag ville ha andra, bättre uppdrag från.

Ersättningen var baserad ”på dörren”. Jag tror att jag skulle få fakturera 60-70 procent av entrékassan och eftersom marknadsföringen var obefintlig och detta var mitt i veckan på en ocharmig, avsides pub förstod jag att det skulle bli ett ekonomiskt bottennapp för en troligen rätt plågsam upplevelse.

Och så rätt jag fick! Publiken var liten. Längst fram satt deltagarna själva och de var som dokusåpadeltagare brukar vara – blasé, självupptagna, ointresserade. Då var ändå pajasen och nuvarande Expressenjournalisten Jens Liljestrand (trea från vänster i övre raden) utröstad efter att veckan innan ha kallat en överviktig kollega (längst ner till vänster) för ”ditt feta jävla äckel”.

Två av de deltagare som var kvar såg jag aldrig eftersom de hade valt att tillbringa kvällen på kontoret idkandes könsumgänge varför avsnittet sedan i stort sett handlade om detta och om när den kvinnliga deltagaren ringer sin pojkvän för att förvarna om att ”de antagligen klippt programmet så att det verkar som att jag och en kille hade ...”.

Det som däremot förvånade mig var efterspelet. Inte efterspelet till deras uppträdande alltså, utan mitt. När jag skulle gå var inte kassan färdigräknad, så vi skulle höras om ersättningen dagen därpå, men det var inte klart då heller. Några dagar senare röstades den ansvariga deltagaren ut och sedan visste ingen någonting. Det handlade om en dryg tusenlapp, så kanske en femhundring efter skatt och när jag ringt fem gånger började jag bli rätt sur på att inte ens få betalt för skiten.

Jag hade fyllt mitt ansvar gentemot bokaren och gjort jobbet, så nu fick jag den briljanta idén att jag kanske kunde få betalt i form av publicitet eller åtminstone glädjen av att få kasta skit. Aftonbladet hade en hel dokusåparedaktion, så jag ringde dit och förklarade läget. Att inte veta hur många som uppehåller sig i en bar bryter rimligen mot brandskyddsreglerna och hur konstigt det än låter idag var deltagare även i mindre dokusåpor medialt intressanta på den tiden.

Men nej, de nappade inte så jag slapp bli ”Artisten som inte fick betalt av Baren-stjärnorna”. Efter att ha rundat deltagarna och tagit kontakt med restaurangchefen på Gamla Stans Bryggerier fick jag betalt och ett par år senare gick de i konkurs. Slutet gott, allting gott.

Är gratis alltid gott?

Jag tycker mig vara en människa som uppskattar livets små glädjeämnen, jag gillar det som är gratis och ogillar slöseri. Men det finns gränser även för mig. När jag såg nedanstående bortskänkes-annons började jag titta mig runt i rummet efter dolda kameror.

En keps alltså. Inga måttangivelser och en rätt grynig bild. Gratis förvisso, men hur ser marknaden ut? Även om jag hade haft gångavstånd till Vendelsömalmsskolan hade jag inte övervägt att ta kontakt med annonsören. Vad är värdet på en begagnad keps liksom? Jag skulle gissa att 0 kr är ganska nära sanningen.

Gratis mat gillar jag om möjligt ännu mer än annat gratis. Jag plockar bär och har till och med bloggat om när jag plockat nässlor och maskrosor som väl får betraktas som rent ogräs. Men även här har jag en gräns, och detta hamnar nedanför den.

En påse pulverbearnaise och en skvätt torkad lök. Och så en portion müsli – ”någon jävla kråkmat från utlandet”, som Stefan Sauk uttryckt det.

Vem vaknar upp en morgon och kommer på att hon ska skänka bort sina matvaror (där minst två av tre är sånt jag antagligen inte hade tagit emot om jag så fått det gratis i affären? Att ringa en person på Södermalm (ja, jag var tvungen att kolla) och säga ”Hej, jag heter Micke och skulle gärna ta emot din pulverbea och torkade lök mixad med klumpförebyggande konserveringsmedel” är inte aktuellt. Varken idag eller andra dagar.

Imorgon är en annan dag (hette en riktigt kass låt), närmare bestämt midsommarafton. Vid denna tid på året brukar jag halvera bloggtakten. Så även i år. Nästa inlägg kommer på lördag, sedan siktar jag på måndag osv.

Alla dessa ”rådgivare”

Även om jag inte regelmässigt rabblar ekonomipoddarnas friskrivningsdrapor om att alla är ansvariga för sina egna beslut och inget ska ses som rekommendationer brukar jag inte ge råd i bloggen utan möjligen berätta hur jag eller andra har gjort varpå folk får bestämma vad de vill ta till sig.

Men jag retar ihjäl mig på alla människor som känner ett behov av att berätta hur allt är och funkar. Världen vore så oändligt mycket enklare om alla bara sa vad de vet och inte vad de tror eller hoppas. Fakta är fakta, medan subjektiva åsikter eller gissningar bör anges som just det.

Såg en Flashbacktråd där frågeställaren har 420000 kr att placera med en tidshorisont på tio år. Genast dyker det upp en ”hjälpande” medmänniska som inleder med att säga: ”Är absolut ingen expert.” Nej, det ska gudarna veta! Resten av rådet lyder nämligen:

”Men man brukar väl säga att man inte ska placera mer än 30 % av sitt kapital. Så investera 120-130k och sedan sätter du in i princip resterande på ett räntesparkonto exempelvis.”

Så det brukar ”man” säga? Var i all världen har han/hon hittat någon som gjort en så urbota korkad rekommendation?! Min fördom om flashbackianer säger mig att frågeställaren är under 25, men även med ena foten i pensionärslivet känns det helt galet att lägga 70 procent, nästan trehundratusen kronor, i räntepapper.

Det är lite som att fråga folk efter vägen. Ingen erkänner att de inte har en aning om var adressen du efterfrågar ligger. Alla kastar ur sig gissningar till höger och vänster, norr och söder. Att säga att man inte är expert kan tyckas ödmjukt, men i detta och många andra fall känns det som en falsk och spelad återhållsamhet för att rättfärdiga att man säger något alls när man helt uppenbart vet exakt ingenting, avrundat uppåt.

”Piloten är död. Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet istället? Är det det du menar?!”

Höjd moms – jippie!

Nu ska jag försvara Skatteverket.

Företaget Voi hyr ut så kallade elscootrar. Det är alltså fordon som ser ut som sparkcyklar, men drivs med el, körs både på trottoarer och på bilvägar och däremellan ligger de som farthinder för rullatorer, synskadade och andra.

Varför förklarar jag vad en elsparkcykel är, det fattar väl alla? Nej, inte Voi, de tror att de hyr ut taxibilar eller tåg. Jag ser ingen annan förklaring till varför de valt att betala 6 procent moms istället för 25, en momssats som ”enbart ska gälla för transporter där en person transporterar en annan”.

Detta eftersom de anser att dessa helvetesmaskiner är miljövänliga, en faktor som överhuvudtaget inte påverkar momsen. För övrigt ser jag inte det miljövänliga. Elsparkcyklar ersätter självklart varken tåg eller bussar. I första hand är de leksaker för barn och hipsters, i bästa fall används de istället för cykel eller promenad, bägge mer miljövänliga. Och nyttigare.

Och det redan utan att ta hänsyn till att livslängden för Vois elsparkcyklar enligt dem själva är 2-3 månader, men enligt andra bara en dryg månad. Dessa maskiner är alltså en symbol för slit- och slängsamhället. Visserligen är jag ingen förespråkare av moms, men ska vi ha moms ska elsparkcyklar definitivt ha den högsta satsen. Gärna en miljöskatt också.

Bard tweets matter

Jag är sällan överens med Alexander Bard och har ibland svårt att ta honom på allvar eftersom han varit medlem i Folkpartiet (två gånger), Centern, Medborgerlig Samling och Piratpartiet, samt sympatiserat med några till. Vidare har han hunnit avverka 3-4 religioner. Det är fint att man kan byta åsikt, men att göra det en gång i kvarten känns oseriöst. Men han är alltid kul att lyssna på eftersom han har tänkt. Jag gillar när människor gör det.

Jag förstår att det väckte reaktioner. Inte minst i Sverige där några punkter tappats bort i Black Lives Matter-debatten:

• George Floyd var en multikriminell narkoman. När han greps efter att ha kört bil hög som ett höghus på fentanyl och metamfetamin och försökt handla cigaretter för förfalskade pengar var hans avsikt att köra hem igen. Denne ”hedersknyffel” som Expressens konstredaktör Therese Bohman vill resa en staty till minne av har tidigare bl a riktat ett vapen mot en gravid kvinnas mage och hotat att döda hennes barn.
• Poliserna som dödade honom vid gripandet hade olika etniska bakgrunder och den vite polis som nu misstänks har en icke-vit fru.
• Varje år dödas fler vita än svarta amerikaner av polis, både i absoluta tal och i förhållande till sin andel av befolkningen.
• Av alla mord i USA är den klart minsta andelen, uppdelat på etnicitet, svarta som mördas av vita.

I den mån Alexander Bard var rädd för att missförstås (jag tvivlar) gjorde han misstaget att tro att detta är allmänt kända fakta, när verkligheten är att en stor grupp människor hämtar sin samhällsinformation från mycket selektiva källor, exempelvis SVT.

Det jag reagerade på är att nästan ingen försökte ta debatten med Bard. Jag läste igenom de första c:a 150 kommentarerna han fått. De flesta var negativa, men ingen försökte bemöta det han skrev. Istället var det förslag på att Bard borde skjutas i huvudet, låsas in tillsammans med andra vita män med fel åsikter och framförallt deplattformeras. TV4 borde sparka honom från uppdraget att programleda Talang. Något de direkt sa inte skulle hända, men som skedde bara några timmar senare.

”Vi går 180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Bard har en svart bror och har åtminstone tidigare förespråkat helt oreglerad invandring. Det låter inte särskilt rasistiskt i mina öron, och vad säger han egentligen? Att svarta kan studera, jobba och tjäna egna pengar. Inte att alla svarta lever på bidrag.

Jag känner människor jag försöker påverka att ta bra ekonomiska beslut, börja spara, sluta tänka kortsiktigt osv. För att jag ser potentialen. Andra med lika usel ekonomi pratar jag inte pengar med överhuvudtaget eftersom jag gett upp för länge sen. De kan vara jättetrevliga personer som är rationella i andra sammanhang, men helt oförmögna att tänka vettigt kring pengar. Det är inte Alexander Bard som gett upp om svarta, han säger tvärtom att de borde kasta av sig offerkoftorna.

Och nej, jag tycker inte att George Floyd förtjänade att dö, att människor ska dömas ut pga andras beteende eller att människors värde baseras på ras. Behöver det ens sägas? Tydligen är det lika oklart som att man inte får sympati av att krossa skyltfönster och skrika att människor med fel hudfärg ska hålla käften.

Är det bara jag som tänker fel?

Irritationen dagar då min depå får stryk av börsindex är vida högre än glädjen då förhållandet är det motsatta. Jag vet inte om det är en fråga om ifall glaset är halvfullt eller halvtomt eller om alla resonerar som jag, men det vore intressant att höra i kommentarsfältet.

Allra värst är det när index går upp medan jag går ner. Säg att index går +0,1 % och jag -0,1 %. Det retar mig antagligen mer än om börsen går upp 0,9 % och min portfölj 0,5 % trots att det är värre.

Sedan är jag inte helt okänslig för vilka papper det handlar om och ifall det finns rationella skäl som kommer att ordna upp sig på sikt. Att min investering i silverfonden AuAG Silver Bullet A är mer volatil än en genomsnittlig tråkaktie är inom kalkylen. Jag får inte sömnsvårigheter om den går ner 3 % på en dag eftersom jag vet att den ändå kan sluta uppåt på en vecka.

Rent logiskt (ja, jag försöker jobba med logik) förstår jag också att enskilda börsdagar kvittar i det långa loppet och att det inte går att ”vinna” jämt. Efter över 30 års börshandel vet jag att mina exempel ovan är synvillor. Det faktum att jag vet, men ändå reagerar som jag gör irriterar mig också. Ni ser, det går fan inte att vinna detta.