Men om det nu är ett svenskt fenomen, och inte bara en smart PR-cup, vet jag inte om vi ska vara stolta över att vi hittat på ett makabert ord för att städa. För det är ju vad det handlar om, att ta hand om sin egen skit. Vi julstädar inför julen, vi flyttstädar inför flytten och vi döstädar inför det där vi inte pratar om.
”Har du kommit för att städa?”
Fast egentligen tycker jag att vi ska göra det hela tiden, pö om pö. För att det är trevligt med ordning och reda, det spar tid och energi. Just döstädning kan man kanske komma undan, men egentligen tror jag ingen vill ösa det jobbet på någon annan, så då kan vi lika gärna göra det. Lite som att vi väntar med att fixa klart vårt hem tills vi ska lämna det. Inte förrän det är dags att sälja bostaden får vi tummen ur att sätta upp den där listen som borde ha satts dit för tio år sedan.
”Det där kan jag göra sen”, tänker jag ofta. Jag borde skriva en bok om det, ”The art of sen”, men det kan jag också göra sen. Det enda jag egentligen vet om ”sen” är att jag kommer ha himla mycket att göra då.
Fast döstädning har jag läst att man
kan börja med vid 50 eller 65 och eftersom jag har galet lång tid
till dessa åldrar borde jag vänta om jag vill följa ”reglerna”,
men jag är inne i en period när jag med viss framgång lyckas få
saker gjorda, så därför river jag tag i gamla pärmar med texter,
frågar mig själv om jag verkligen ska spara skolkatalogen från
1986 eller munspelet jag aldrig lärde mig spela på. Det ger lite
pengar, men mest ger det struktur och ordning och fan vet om jag inte
har större behov av det än pengar just nu.