Mina sommarraketer

Jag får ibland kritik för att jag pratar för lite om mina börsinnehav. Så nu tänkte jag göra som de flesta, redovisa några riktigt bra innehav och affärer.

2020 har ju varit ett stökigt börsår, men trots att jag varit långt ifrån fullinvesterad och ganska defensivt placerad har jag klarat den senaste uppgången bra. Vi börjar med den danska äggkartongstillverkaren Bröderna Hartmann.

Tänk att en så till synes tråkig bransch som äggkartonger kan röra sig på det här viset. Corona-effekt sägs det, men jag förstår det inte så jag vet inte vad jag ska säga. Mer än tack till Kvalitetsaktiepodden som gav mig idén.

Detsamma kan möjligen sägas om fönstertillverkaren Inwido, men den har jag varit sugen på i flera år. Det var dock först i våras som stjärnorna stod rätt och jag vågade ta klivet. Sedan stod den och stampade i någon månad innan aktien tog fart. Corona där med? Några husägare kanske bytt ut sina fönster i karantän, men jag tror lika lite på den effekten som att det skulle bero på all fönsterkross vid sommarens BLM-demonstrationer. Det är ett välskött bolag med populära produkter och sånt brukar löna sig.

Och så klev jag in i Eric Strands silverfond AuAg Silver Bullet A. Hur mycket det handlade om silverpriset och hur mycket om sympati för Eric när han hoppade av Pacific efter att de pissat sina kunder i ansiktet med groteska avgiftshöjningar ska jag låta vara osagt, men bra blev det, även om det visade sig att man får vara beredd på att det svänger.

Vi avslutar med en ännu ädlare metall. Det sägs både här och där att det är värdelöst att investera i guld eftersom man inte får någon avkastning där. Jag ska be att få opponera mig.

Och med det sagt är det bäst att tillägga att jag även har sämre placeringar. Inte minst kontanter på sparkonto, men det finns ännu värre exempel. Ibland vinner man, ibland förlorar man.

Banker med hybris

SEB spärrade kontot för en 75-åring när denne försökte föra över 5000 kr till sin son. Exakt vad han gjorde framgår inte, det vore alltför långt från Expressens stil att skriva en begriplig artikel med relevanta fakta. Klart är dock att internetbanken låste sig och att SEB:s kundtjänst sa till mannen att besöka sitt bankkontor för att få tillbaka makten över sina konton.

Väl där trasslade bankens medarbetare in sig i en förklaring som bottnade i man lättare stänger äldre personers konton eftersom de oftare utsätts för bedrägerier, varpå mannen blev kränkt. Själv hade jag nog kränkts redan när banken kräver att jag ska offra tid på att besöka kontoret för att lösa ett problem de lika gärna kunde fixa över telefon, och inte blir det bättre av att kontoren nästan aldrig har öppet. Och så undrar jag varför bankerna inte tar hjälp av sina kunder för att förfina sina säkerhetssystem.

”Men vi har bland annat olika typer av säkerhetssystem som följer betalningsmönster hos enskilda kunder. Är det någonting som sticker ut, kan systemet automatiskt blockera en sådan överföring i syfte att skydda våra kunder mot bedrägerier.”

Terrorist-Botvid?

Den här mannen skulle föra över 5000 kr till sin son. Hur mycket kan det ha ”stuckit ut”? Jag såg på när en familjemedlem gjorde en ännu mindre överföring som också krävde verifiering eftersom SEB upplevde överföringen som udda. Det verkar vara helt slumpmässigt.

Jag har själv de senaste veckorna fört över flera hundratusen mellan mina olika banker och tycker att det är jättebra att då behöva mata in en engångskod jag fått på sms. Kan det förhindra bedrägerier tar jag gärna den extra minut det tar. Vidare tycker jag att Handelsbanken har ett smart system där man själv kan låsa och låsa upp sitt kort för utlands- respektive internetköp.

För då är jag som kund delaktig. Är man i Sverige 350 dagar per år finns ingen anledning att kortuppgifterna då ska funka på andra sidan jorden. Vidare skulle jag gärna välja några ”säkra mottagare”, som familjemedlemmar eller mina konton i andra banker. Jag tänker att om någon hackar mitt SEB-konto kommer de nog inte försöka skicka pengar till min depå i Nordnet.

Men det där begriper bankerna mycket bättre, åtminstone tror de det. Så jag antar att de kommer att fortsätta att hindra sina kunder från att skicka ett par tusenlappar till släkt och vänner medan de givetvis inte aaaallllsss kan förväntas upptäcka när miljarder av svarta pengar tvättas genom samma bank.

Kvällstidning 28 kr!

Jag noterade precis att Aftonbladet och Expressen, dessa två eminenta källor till kunskap, glädje och nytta, kostar 28 kronor för ett enda lösnummer! Det måste vara minst ett par decennier sedan jag köpte någon av dem, så det är kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammat det.

Men trots att jag är van att se saker som kostar mer pengar än vad någon borde vilja betala är jag smått chockad. På mindre än åtta år har de precis dubblats i pris. Har de blivit bättre eller ens tjockare? Jag tror inte det. Konkurrensen från nyheter i mobilen har dessutom gjort kvällstidningarna än mer irrelevanta.

Jag fattar om någon skulle köpa en kvällstidning för att ha något att bläddra i när de behöver slå ihjäl tid, ifall den hade kostat en tia, men 28 kr är ju pengar. För tre kvällstidningar får man en pocketbok som tar åtskilliga timmar att läsa. Och den som köper en tidning ett par gånger i veckan kommer snabbt upp i tusenlappar.

Och i ärlighetens namn har jag aldrig förstått det där med att slå ihjäl tid på resan från punkt A till punkt B. Visste de inte att de skulle sitta på tåget? Vill man läsa tar man med sig något att läsa, förslagsvis en kostnadsfri biblioteksbok, en läsplatta eller en fulladdad smartphone. Ibland lyfts det som något fint att leva i nuet, men att som vuxen göra det till den grad att man gör sig helt fri från framförhållning blir bara fånigt.

Råg- och havrebröd

Jag tror att jag nästan utan att ha märkt det själv tagit steget ända ner i hembakträsket. Varje gång jag bakar matbröd tänker jag att jag borde sluta köpa bröd eftersom det är minst tre gånger så dyrt och inte lika gott som att göra det själv. Men så har jag inte tid just när brödet är slut, har inget jäst hemma och tänker att bara den här gången köper jag färdigt.

Men nu är det 2-3 månader sedan jag köpte mjukt bröd (vid knäckebröd drar jag gränsen). Jag försöker både förfina befintliga recept och testa nya. Den här gången blev det ett nytt recept där jag blandade råg, havre och vete. Inte unikt, men gott.

Ingredienser

smör/margarin, 50 gram

jäst, 50 gram

vatten, 5 dl

salt, 2 tsk

sirap, 2 msk

havregryn, 3 dl

rågsikt, 7 dl

vetemjöl, 6 dl

Smält smöret, häll i vattnet, värm upp till 37 grader, lös upp jästen i vätskan. Inget nytt så långt för så börjar nästan alla mina recept.

Därefter i med salt och sirap.

Och så gryn och mjöl.

Rör om med degkrokar. Låt degen jäsa under bakduk i 30 minuter.

Häll ut degen på mjölat bakbord. Knåda den till två stora limpor och upp med dem i en långpanna. På med duken igen och ytterligare en halvtimmes jäsning.

Slå på ugnen på 200 grader så att den blir varm tidigast när halvtimmen gått. Släng in pannan långt ner och låt den gräddas i 15 minuter. Sedan flyttar du upp pannan till den övre delen av ugnen så att det blir en bra yta. Låt den stå där tills den är färdig, gissningsvis efter ytterligare 15-20 minuter.

Gillar formen på dessa, att det blir riktiga limpor i bra format. Har en förmåga att få limpor att välla ut så att brödskivorna blir 2 cm breda, alltså som en halv ostskiva. Man lär så länge man lever.

Det som framförallt saknas i min matbrödsarsenal är ett bröd att ersätta formfranska med, om jag t ex vill göra varma mackor eller fattiga riddare. Om någon har tips på ett bröd ungefär som detta (fast gärna lite grövre) är jag idel öra.

Dumhetsutredningar

”Släng aldrig bra pengar efter dåliga”, säger man på börsen, och vägen att nå dit är att utvärdera vad man gjort. Det gäller inte bara börsen, man kan inte utvecklas utan att reflektera. Det bör man göra med ekonomiska beslut, arbetsinsatser och annat av värde. Själv tror jag mycket på att skriva. Inget märkvärdigt, men några rader i en journal eller dagbok för att sätta fingret på vad man gjort bra och dåligt och vad man hade kunnat göra bättre.

Det här känns inte som revolutionerande tankar, att fundera över vad man gjort och försöka att göra det bättre. Tyvärr är det inte lika självklart för alla. 2016-2017 fick Tierps kommun 2,6 miljoner för att kartlägga segregationen i kommunen.

Men det är väl att utvärdera vad man gjort, att kartlägga vad som inte funkat? Nja, det skrevs visserligen rapporter för pengarna, men ”det står ingenting i någon av rapporterna om hur insatserna ska ha påverkat segregationen”. Man konstaterade att läxhjälp skulle vara en bra insats, men det slutade med att bara en bråkdel av eleverna fick den möjligheten och än idag vet ingen varför.

Och vad värre är, nu har kommunen beviljats ännu mer pengar för att återigen kartlägga segregationen. Kommunens hållbarhetsstrateg (vad ända in i glödhetaste helvete gör en sådan?!) visar tydligt att hon inte har en aning om hur hon ska kunna göra något vettigt för pengarna den här gången heller. ”Vi hoppas att det ska leda till konkreta insatser”, säger hon, men för en utomstående är det ju inget som tyder på det.

Alltså, för tredje gången lägger man skattepengar på att kartlägga ett problem man inte vet något om och kanske inte ens vill göra något åt. Släng pengarna i det kommunala värmeverket istället, så blir det åtminstone fjärrvärme för dem. Själv hade jag lagt den här halvmiljonen på att utreda om det finns någon som helst anledning att ha en hållbarhetsstrateg. Om svaret är nej (och det är högst troligt) skulle det nämligen spara någon miljon om året, varje år.

Själv är bäste dräng

Mitt förstahandsalternativ när något behövs är att köpa begagnat, eller åtminstone billigare än det enklaste alternativet – att köpa i första bästa butik. Jag önskar att jag oftare skapade själv istället. Visst, jag har byggt möbler och inredningsdetaljer, men det är ändå i undantagsfall.

För visst är det häftigt med DIY-människor som även för det tillsynes avancerade tänker ”Hur bygger jag en sån där?”. Dessutom nästan gratis. Som den här snubben som börjat bygga egna kajaker av träribbor och plastfolie:

Att de går lös på en femtiolapp och väger fyra kilo är en bonus. Jag ägde en kajak för länge sedan och kommer ihåg att man liksom blir ett med naturen genom att man sitter så lågt och ljudlöst, men nog hade naturupplevelsen varit ännu större om jag kunnat studera fisk genom golvet. Fast trä är ju också ett trevligt material. En kanadensare av plywood kanske vore något?

Fast det är något speciellt med genomskinliga båtar. Tomra, släng er i väggen!

Jag högaktar alla som bygger sina egna båtar. Själv tror jag att jag hade blivit blöt. Kanske bättre med bilar. Som en Volvo Duett-kaross av trä.

Nej.

Som jag förstått det är ingen av dessa människor byggproffs. Träkanotisten säger att han inte vet vad han håller på med. Även Trävolvo-killen säger att han aldrig jobbat med trä professionellt och svaret på om han är en riktig hantverkare tycker jag är lysande:

”Nej, men jag försöker göra så gott jag kan och ibland kan man väl lyckas och ibland inte. Då får man göra om det.”

Första steget är att försöka, annars går det i varje fall inte. Jag tänker inte bygga en bil i trä, men om jag exempelvis behöver en brevlåda hoppas jag i framtiden att jag ska fråga mig själv vilket material jag behöver för att bygga den istället för att köpa serietillverkat.

Swedish death cleaning

Vad är typiskt svenskt? Döstädning, tydligen. En webbsökning på ”Swedish death cleaning” ger tiotusentals träffar. Mest för att en svensk tant skrivit en bok som sålt över hela världen.

Men om det nu är ett svenskt fenomen, och inte bara en smart PR-cup, vet jag inte om vi ska vara stolta över att vi hittat på ett makabert ord för att städa. För det är ju vad det handlar om, att ta hand om sin egen skit. Vi julstädar inför julen, vi flyttstädar inför flytten och vi döstädar inför det där vi inte pratar om.

”Har du kommit för att städa?”

Fast egentligen tycker jag att vi ska göra det hela tiden, pö om pö. För att det är trevligt med ordning och reda, det spar tid och energi. Just döstädning kan man kanske komma undan, men egentligen tror jag ingen vill ösa det jobbet på någon annan, så då kan vi lika gärna göra det. Lite som att vi väntar med att fixa klart vårt hem tills vi ska lämna det. Inte förrän det är dags att sälja bostaden får vi tummen ur att sätta upp den där listen som borde ha satts dit för tio år sedan.

”Det där kan jag göra sen”, tänker jag ofta. Jag borde skriva en bok om det, ”The art of sen”, men det kan jag också göra sen. Det enda jag egentligen vet om ”sen” är att jag kommer ha himla mycket att göra då.

Fast döstädning har jag läst att man kan börja med vid 50 eller 65 och eftersom jag har galet lång tid till dessa åldrar borde jag vänta om jag vill följa ”reglerna”, men jag är inne i en period när jag med viss framgång lyckas få saker gjorda, så därför river jag tag i gamla pärmar med texter, frågar mig själv om jag verkligen ska spara skolkatalogen från 1986 eller munspelet jag aldrig lärde mig spela på. Det ger lite pengar, men mest ger det struktur och ordning och fan vet om jag inte har större behov av det än pengar just nu.