Den 25:e smäller det!

Jag har inte fått regelbunden lön på tjugo år, nästan på dagen faktiskt. Så nu när det blivit den 25:e igen betyder den dagen lika lite för mig som vanligt. Eller jo, ibland justerar jag mina Tradera-annonser efter lönedagen. Samma sak med nätpoker, det finns vanligtvis mer ”döda pengar” vid borden när det är lönehelg. Förutsatt att spelarna är svenska och får lön den 25:e.

I teorin fattar jag, men jag kan ändå inte riktigt få in varför så många styr sin privatekonomi efter lönedagen. Till och med finanstwittrare som verkar springa och köpa aktier just när lönen kommit. Betyder de att de har en buffert vid sidlinjen som de aldrig rör, eller att de också arbetar sig mot noll på kontot?

För även om jag hade haft månadslön är jag övertygad om att jag inte hade låtit det påverka mina ekonomiska beslut. Jag konsumerar när jag måste och investerar när jag tycker att läget är bra. Det borde väl alla som inte lever ur hand i mun göra?

Jaja, nu är vi i alla fall här. Löning och fredag, så jag antar att många tänker spela kung, kung, kung i baren ikväll. Eller låt oss ta en musikalisk referens med högre kvalitet. ”Det är fredag, det är lön” sjöng Traste Lindéns Kvintett i Kulorna ska rulla på skivan Gud hjälpe Traste Lindéns Kvintett. Gud hjälpe svenska folket...

”Spara 8 kr”

Det här är inte precis en ny spaning, men en jag aldrig slutar att förvånas över. Som Willys-medlem kollar jag varje vecka igenom deras erbjudanden. Ofta är det åtminstone något reapris som kommer att påverka min veckohandling. Något jag sällan köper men slår till på när det är billigt, eller något jag alltid har hemma, men kan bygga lite lager på om det lönar sig.

Och så finns det erbjudanden jag aldrig skulle nappa på, knappt ens om de vore gratis.

Ja, det är färdig, inplastad pizzadeg som butiken hävdar att man kan spara åtta spänn på att köpa, 25 kr för 800 gram, när verkligheten är att degen kostar en bråkdel om man gör den själv, för fem kronor på fem minuter. Det som krävs är mjöl, fett, salt, bakpulver/jäst och mjölk eller vatten.

Jämfört med detta ”erbjudande” sparar man ytterligare 20 kr, vilket blir en timlön på 240 kr. Efter skatt, så kanske 340 kr brutto. Det motsvarar en månadslön på 57000 kr. En bra lön, men även om man har en högre lön på sitt ordinarie jobb känns det handikappat korkat att inte lägga några minuter på att göra egen pizzadeg, utan konserveringsmedel och annat jox.

Jag fattar om man köper färdigt hos en pizzeria. Man slipper ledtiden och disken, det är vardagslyx man kan kosta på sig ibland (även om jag personligen bara gör det när jag inte har tillgång till mitt eget kök). Men det är banne mig inget vardagslyxigt över Willys industriproducerade pizzadeg, det är bara dumt.

Snålfällan

Anders Jansson har varit med i många skit-tv-program efter Hipphipp, men hans senaste förslag tror jag på – Snålfällan:

Kanske något i den här stilen:

Programledarna Revisor-Rikard och Tutt-Fia presenterar programmet. Revisor-Rikard har fått jobbet för att han har de grå tinningarnas charm, har sex med tv-chefen och ”driver en framgångsrik revisionsbyrå”. Tutt-Fia är med för … för att … Ja, det ska väl vara en kvinna också.

De börjar med att gå igenom Sparos och Snålas hem.

Revisor-Rikard: ”Den datorn, har ni lån på den?”
Sparo: ”Nej, vi köpte den begagnad av en som köpte en ny på mellandagsrean.”
Revisor-Rikard: ”Tavlorna då?”
Snåla: ”De har jag målat.”
Tutt-Fia: ”Hej hej!”

Rikard och Fia sammanfattar utomhus.

Revisor-Rikard: ”Vi förstod att de var illa ute direkt vi kom in i lägenheten. De hade inga ordspråk på väggarna, inget 'Carpe Diem'. Faktiskt stod det inte ens 'Home Sweet Home' i vardagsrummet. Inte en enda väggbokstav! Det här kan vara det värsta vi har sett.”
Tutt-Fia: ”Ja, precis.”

Sedan det obligatoriska nu-ska-ni-gråta-samtalet i köket.

Revisor-Rikard: ”Varför har ni inga tatueringar?”
Sparo: ”Det har inte blivit av.
Revisor-Rikard: ”Ni måste väl ändå ha något favoritlag. En fjäril på skuldran ... Snåla, är det för mycket begärt?!”
Snåla: ”Förlåt!” (Ser ledsen ut medan kameran zoomar in)

Speaker-röst: ”Vad Sparo och Snåla behöver hjälp med är att:

• Sluta prata så mycket om ekonomi.
• Inte räkna på allting hela tiden.
• Minska sin framförhållning.” 

Dags för budgettavlan.

Revisor-Rikard: ”Ni har fjorton tusenlappar kvar på tavlan när alla utgifter är betalda.”
Tutt-Fia: ”Visste ni att det var så här illa?” (ser spelat arg ut)
Snåla: ”Ne-ej. Alltså, det blir ju alltid pengar över, men jag hade nog inte fattat att det var så mycket.”
Revisor-Rikard: ”Nu har ni fem dagar på er att vända det här. Har ni vad som krävs?”

Han väntar inte på svar för nu är det hög tid för reklam eftersom det var tre minuter sedan förra pausen. Men först en sammanfattning av allt som händer efter reklamen, så att tittarna ska veta det innan de byter kanal till något de inte heller vill se.

I de följande scenerna får paret träffa programmets "coola ner"-coach, köpa grejer på Snålfällan-Loppis, handla en bil för tre gånger mer än den är värd, precis som man gör i Lyxfällan, och avslutningsvis gå på krogen för sms-lånepengar.

Tre veckor senare. Revisor-Rikard ringer till Sparo som av en händelse sitter i soffan framför en tv-kamera och väntar på att det ska ringa.

Sparo: ”Hallå! Det är Sparo.”
Revisor-Rikard: ”Hej Sparo, Rikard från Snålfällan här. Hur har det gått?”
Sparo: ”Perfekt, jag har ingen koll alls. Det är möjligt att Kronofogden kommer nu.”
Revisor-Rikard: ”Nej, utanför dörren står vår sponsor med ett hemma-spa som vi har köpt på er bekostnad, uppdelat på fjorton avbetalningar.”
Sparo: ”Är det sant?!”
Revisor-Rikard: ”Nej, programtiden är slut nu.”

Speaker-röst: ”Vad Sparo och Snåla fått hjälp med är att:

• Leva för stunden genom att göra många små inköp.
• Dricka hinkvis med Coca-Cola och Red Bull.
• Ett hopbakslån på GE Moneybank.”

Disclaimer: Alla liknelser med verkliga människor är en ren slump och det är inte personerna på bilderna som har skrivit manus. Vidare innebär det alltid risk för tidsslöseri att titta på tv och det är inte alls säkert att du får tillbaka satsad tid.

”Bor det folk på landet?!”

Det här är Lorentz. Han är miljöpartist och sitter märkligt nog i riksdagen. Under skoltiden (Waldorfskola, ingen eftergymnasial utbildning) jobbade han extra som butiksbiträde. Sedan blev han politisk sekreterare på studentkåren och efter det politiskt sakkunnig. Sakkunnig på vadå?! Han tycks ju ha levt ett mycket skyddat liv i Stockholms innerstad (just nu Södermalm, var annars) och har inga märkbara kunskaper eller erfarenheter överhuvudtaget.

Jag följer inte Lorentz på Twitter och ingen annanstans heller. De enda gångerna jag ser honom i flödet brukar det se ut som i exemplet ovan. Han häver ur sig något som är så urbota dumt att att man först inte vet om han menar allvar, men när man läser vidare märker man för det mesta att det gör han faktiskt. Som i detta fall där han vädrar sin fördom om Sverige utanför tullarna där han inte tror att folk har tjänstebilar och att alla som tror det är oinformerade idioter.

I sakfrågan kan jag ha respekt för åsikten, att bilägande aldrig ska skattesubventioneras. Det vore lättare med generellt lägre skatter, men eftersom skattehöjning tycks vara Miljöpartiets svar på allt ökar intresset för fix och trix.

Men Lorentz är tyvärr inte unik. När Miljöpartiet nu ska välja ett nytt språkrör noterade jag att en av kandidaterna har mindre arbetslivserfarenhet som vuxen än jag själv hade när jag gick på högstadiet. Bortsett från jobbet som politiker, men riksdagsledamöter brukar vara noga med att påpeka att det inte är ett jobb utan att förtroendeuppdrag.

Det är inte heller ett MP-fenomen. Det finns ledamöter i alla partier som inte haft ett enda riktigt jobb. Många livnär sig på politiken till pensionen utan att någonsin ha fått en inblick i en vanlig arbetsplats eller suttit i ett fikarum med vanliga människor.

”All offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” står det i regeringsformen. Undrar hur många i gruppen ”folket” som känner sig företrädda av Lorentz Tovatt. Gissningsvis inte en enda utanför Södermalm i Stockholm.

Jag är extremare än de extrema

Jag vet att jag är ett ufo. Inget jag brukar tänka på, men ibland blir jag påmind. Som när Gojan på Twitter gjorde en opinionsundersökning om hur mycket pengar man lägger på mat.

Som ni ser är det högsta alternativet 3751 kr eller mer medan det lägsta alternativet börjar på 1500 kr. Jag vet inte om min gamla uträkning som landade på 663 kr fortfarande stämmer. Mat har blivit några procent dyrare sedan dess. Å andra sidan har jag börjat baka allt mitt bröd själv, så det ligger väl i de trakterna. I alla lägen skulle jag behöva dubbla mina matutgifter för att ens komma upp till den lägsta gruppen, där ändå bara en fjärdedel i undersökningen hamnade.

Jag har i ett tidigare inlägg försökt förklara hur jag kan äta så billigt, kanske en fjärdedel av riksgenomsnittet, men jag förstår det inte själv. Det är inte så att jag går in i matbutiken och bestämmer att idag ska jag köpa så lite som möjligt. Det blir bara så. Och så handlar jag såklart inte på Ica utan på Willys och Lidl.

Jag köper det jag själv gillar. Jag gillar i och för sig godis, chips och läsk, men jag gillar också att må bra och vara relativt smal, så det går bort. Vegetarianismen hjälper mig såklart också. Nästan ingenting i min matkorg kostar mer än 40 kr/kg och vad får man från djurriket för det kilopriset, kyckling och falukorv?

Ingen offerkofta här, jag bär min ufo-stämpel med stolthet. Som så mycket annat förstår jag den inte riktigt. Jag kan fatta att man äter billigare än jag, men utan utelunch fem dagar i veckan förstår jag inte hur man kan bränna flera tusen mer. Man kan inte förstå allt.

Lifehack

Ibland flyter det. Jag har en längre tid funderat över vad jag ska göra åt mitt badkar. Det var en rostfläck i botten. Mindre än en centimeter i diameter och det påverkar inte funktionen, men snyggt var det inte. Jag testade att slipa och måla med emaljfärg och även om färgen inte blev helt perfekt var det inom felmarginalen, men så lossnade färgen efter något år. Tillbaks på ruta ett.

För egen del skiter jag i det, men när man ska sälja är det ju lite skit med en rostfläck i badkaret. Några repor också. Samtidigt känns det överdrivet att köpa ett nytt badkar för 3-4 tusen. Köparna kanske inte ens vill ha badkar och chansen att de river ut hela badrummet är nog rätt stor.

Att köpa ett begagnat är också mekigt. Det var så jag skaffade rostmärkeskaret (fast jag minns ingen rostfläck då). Jag skaffade till och med två badkar. Ett med en benställning där karet var väl slitet som jag fick gratis och ett fint kar utan ben som jag betalade en hundring för. Jag satte ihop dem och var rätt nöjd med att ha fått ett badkar för en hundring.

Karet ska ju passa i storlek också (det förra skohornades på plats mellan väggar, kommoder och kranar) och när jag nyligen letade kyl/frys till min mammas lägenhet märkte jag att varken skick eller mått i annonsen nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

Men så bar det sig inte sämre än att jag var förbi elsoprummet i bostadsrättsföreningen. För att slänga sopor, men det har hänt mer än en gång att jag fått mer med mig därifrån. Och där står ett felfritt badkar som tycks vara i rätt storlek. Jag gick hem, mätte, och jodå. Jag hämtade bilen och bärhjälp och någon timme senare stod det nya badkaret på plats.

Det gamla förpassades till containern för grovsopor (till skillnad från grannen förstod jag nämligen inte varför badkar skulle sorteras som elavfall) och alltihop kostade mig bara en deciliter bensin och lika mycket svett. Succé!

Större intresse för skuldsanering

Antalet människor som söker skuldsanering ökar, och samma larm har kommit tidigare. Det ökar i nästan alla åldersgrupper, men särskilt hos dem upp till 34 år:

”Många unga förstår inte vad en skuldsanering innebär. De har en bild av att det bara är att beställa en sanering och sedan få skulderna avskrivna, och så är det inte.”

Drygt tjugotusen förra året och då var det en jätteökning. Över femtontusen redan första halvåret i år. Fortsätter detta är det snart flera miljoner svenskar som vill slippa sina skulder. Det är kanske inte chockerande att ansvarslösa människor försöker undkomma ansvaret för skulderna de fått av sin ansvarslöshet, men ett visst mått av fräckhet är det onekligen. Först handlar man för pengar man inte har. Sedan vill man få sina skulder avskrivna.

Jag fattar att det måste kännas hopplöst att ha flera miljoner i skulder utan att äga något, oavsett om man köpt semester på krita eller kraschat sitt bolag. När skulden ökar i snabbare takt än man kan betala tillbaka finns inget sätt att komma ur skruvstädet. Men är man under 34, har 30-40 års arbetsliv kvar, är det då rimligt att man ska få fem helt drägliga år med möjlighet till klart högre konsumtion än vad jag själv har, helt frivilligt, för att sedan bli helt skuldfri?

En del får sedan en andra skuldsanering beviljad efter att de sluppit skulderna och fått börja på ny kula! Inte undra på att de får bilden av att det bara är att ”beställa en sanering”. Okej att räntan kan avskrivas, men ska man verkligen kunna slippa betala den ursprungliga skulden när man har flera decennier på sig att göra rätt för sig? Vari ligger rättvisan i det?

Jo, efter fem år!

För det är ju inte så att skulderna bara försvinner. Andra får ta över dem. Näringsidkare vars enda brott är att de sålt varor och tjänster till en omdömeslös skithög. Deras hederliga kunder. Skattebetalare. När överskuldsattheten ändå bara ökar kanske det är dags för staten att testa något nytt.