”Falska börstips”

Ekobrottsmyndigheten och Sveriges Radio varnar för ”falska aktietips”. Vad de menar är tips som inte handlar om att man genuint tycker att ett bolag är köp- eller säljvärt utan istället sprider rykten för att man har egen vinning av det. Om jag köper säljoptioner i AB Vaccinmygel och sedan sprider ut att bolagets fas 2-studie kommer att sågas av FDA (The United States Food and Drug Administration) tjänar jag pengar om tillräckligt många går på det.

Men vadå, man har väl ett eget ansvar också?! Om jag handlar aktier baserat på råd från någon mer eller mindre anonym tomte på Twitter kanske jag får skylla mig själv. Även om dennes råd skulle vara genuint har vi olika incitament till våra handlingar. Han kanske behöver ha loss pengar till sin utbyggnad medan jag har mer cash än någonsin tidigare, vi är olika tungt placerade i företaget och branschen och har olika syn på hur börsen och världen mår i stort. Att skylla sitt värdepappersköp på andra är som att skälla ut någon för att de sagt att vaniljyoghurt är gott när det visade sig att jag inte tycker det.

Det är klart att det är ett problem att det finns oärlighet, men varken dåliga råd eller rena lögner kommer kunna lagstiftas bort. Vidare blir jag inte mer trovärdig för att jag tillägger att ”aktier kan gå både upp och ner i värde och det är inte alls säkert att den disclaimer jag nu rabblar upp betyder ett jävla skit”.

När det kommer till trovärdighet håller jag förresten inte EBM högst i världen (inte SR heller för den delen). De har jagat alldeles för många småfiskar medan de låter hajarna simma ostört. Men det hör inte hit. Min främst kritik är att ifall någon i brist på sport att spela på börjar behandla börsen som en bingohall är det deras problem. 

Den som är fri från skuld kastar första dekorationsstenen

Här är en text jag inte riktigt bestämt mig vad jag ska tycka om, om ett Stockholmspar som flyttat från lägenhet på Kungsholmen till hus på skånska landsbygden.

Jag fattar att det är otroligt pretto och knappast har uppfunnit hjulet genom att flytta ut på landet. Det gjorde ”grönavågare” redan på 1970-talet, inget nytt. Vidare fattar jag att de försöker göra sig intressanta genom att berätta att de inte längre köper doftljus för tusen kronor (ljuset i reportaget kostar visst bara 725 kr.

Vilket fynd...

Men med det sagt tycker jag att det är fint att de omprövat sina liv och trivs med det. Att jag ens nämner detta beror på att jag såg artikeln nämnas på Twitter och där var det upplösningstillstånd. Familjen döms ut som de skitnödigaste som levt. Skåningar är sura att de drabbats av Stockholmare som dessutom har mage att ”idealisera” sin flytt. Någon frågar sig:

”Men vad f-n har de i Skåne att göra? De har väl ett eget landskap?”

”Det här är mitt landskap! Och landsväg.”

Tänk, jag visste inte att man behövde tillstånd för att byta landskap, trodde att det räckte att lägga det högsta budet. Det finns inte mycket i det där huset jag skulle vilja ha och om jag hade bott i Skivarp är jag rätt säker på att jag inte hade hängt med paret som lämnat det ”hipstriga Stockholmslivet” bakom sig, men än sen?

De ville byta miljö och fick antagligen en hel Skånegård till samma pris som en trea på Kungsholmen. Måhända idealiserar de sin nya bostadsort, men efter att själv ha flyttat från storstad till landsbygd kan jag konstatera att ”bönder” ibland behöver en hipster för att förstå vad de har.

Åk en, betala för två

SL, ”Sakta Lunk” eller Storstockholms Lokaltrafik, uppmanar sina resenärer: ”Jobba hemifrån om du kan och res bara med oss om inga andra alternativ finns.” Det gör även politikerna.

Det var orden, men hur står det till med handlingarna då? En månadsbiljett kostar 930 kr. Ända sedan covid-19-smittans start har resenärer som av företaget ombetts att inte använda sina biljetter efterfrågat möjligheten att få pengar tillbaka, men det får man inte.

Om man ändå väljer att ta smällen, att inte åka kollektivt utan istället pendla med bil för att hjälpa till med att minska spridningsmöjligheterna, får man någon uppmuntran från de politiker som vill att vi inte nyttjar kollektivtrafiken? Nej, man får betala fullt pris, upp till 135 kr per dag i trängselavgift, vid sidan av den SL-biljett man helst ska låta förfalla i skrivbordslådan.

Tror politikerna att folk är gjorda av pengar? Vill de inte att man tar bussen, tunnelbanan eller pendeltåget kunde det vara en bra grej att möjliggöra det och att främja alternativet. En försvinnande liten grupp pendlare kommer cykla till jobbet 1-2 mil bort i november.

Kaffemaskin

För många år sedan tittade jag på möjligheten av att köpa en kaffemaskin. Det här var innan kapslarnas tid. Maskinerna fylldes med bönor, eventuellt malda, och bryggde en kopp i taget. Priset låg på några tusen. Mycket pengar jämfört med en vanlig bryggare, men överkomligt för min ekonomi.

Fast inte så överkomligt att jag var på väg att spontanköpa en maskin. Jag jämförde märken, maskiner och butiker för att göra den bästa affären. Längs vägen kom jag dock på att även om jag älskar kaffe är jag helt okänslig för smaken. Jag köper de märken som för stunden är billigast (förutom Zoegas, det kan man möjligen olja in båten med, inte dricka). Jag kan dricka Eldorado snabbkaffe om det är så.

Och kokkaffe, perkulator eller – som nu – en vanlig bryggare. För några tusen kan man fortfarande köpa en sån där maskin som maler och brygger på en gång. Eller en kapselmaskin för under tusenlappen, men då tillkommer en kapsel på 4 kr eller mer för varje kopp, mot under 50-öringen för vanligt bryggkaffe.

Det kan dessutom bli ännu värre. Jag kände en som skaffade en värstingmaskin där han kunde ställa in malningsgrad och en massa annat. Det slutade med att han i princip inte kunde dricka kaffe hos andra eftersom hans eget kaffe blev så mycket bättre. Och börjar man tacka nej till gratiskaffe är det sannerligen ingen vinst. Det påminner mig om stilikonen Rune Bergström från Lenhovda:

Helidiot slår ett slag för halvfabrikat

Tänkte att det är fler än jag som inte pallar USA-politik idag (själv trött efter en hel natt av valvakor), så jag tänkte snacka sylt istället.

Expressens krönikör Jennifer Wegerup är trött. Trött för att andra kvinnor tvingas handla och laga mat. Hennes pappa lagade minsann lika mycket mat som hennes mamma och hon minns nu med nostalgi tillbaka på barndomens pulverfromage, som för mig låter som det äckligaste man överhuvudtaget skulle kunna äta.

”Och det var fest”

Men jag ska inte ta Wegerups barndomsminnen ifrån henne. Hon är fri att servera pulvermat till sina barn och verkar inte lida av egen prestationsångest. Annat är det med vänninorna:

”Fastän de jobbar känner de att de borde ge sina barn långkok, hembakat lusse-fika, egen puré och allt dessutom helst bara ekologiskt och närodlat.”

De tycks inte göra allt det där, men känner att de borde. Och roten till allt ont är ”de som sitter på makten”. De ”ser inget hellre än att vi kvinnor fortsätter att byta recept hellre än att drömma om att erövra världen och kräva lika rättigheter”.

Tänk, jag tror inte att detta handlar om ”makten”. Vilka de nu är, jag utgår ifrån att Wegerup menar män, men majoriteten av riksdagens partiledare är ju kvinnor. Är det Annie Lööf och Nooshi Dadgostar som vill att kvinnor byter recept istället för att smida planer och kräva att få byta däck och kolla oljan på bilen. Eller … det kanske inte ens är den bristande jämställdheten hon menar.

Jag tror att Wegerup innerst inne fattar att det vore bra för hennes barn att få hjälpa mamma att koka sylt av egenplockade bär, och att hon skulle ha tid att göra det istället för att titta på tv, dricka latte med polarna och läsa veckotidningar som problematiserar kvinnorollen.

För övrigt plockar jag egna bär och kokar egen sylt. Jag är osäker på om Wegerup tycker att det är en bra grej att jag som man gör det. Troligen inte, och det baserar jag enbart på att hon brukar tycka att bra grejer är dåligt. Jag skiter i vilket. Det är nyttigt att plocka bär, roligt att koka sylt och resultatet blir bättre än all köpesylt i världen. Nästan så att jag unnar Wegerup en burk, men nej. Hon kan äta sin pulverfromage och fortsätta gnälla istället.

Alexa, go fuck yourself!

I Claes Erikssons film Monopol säger tv-mogulen och den aspirerande politikern Sune Finåker i Findemokraterna:

”Folk vill inte ha det svårt, folk vill ha det lätt. Det visar undersökningar, vi har frågat folk. 'Vill du ha det svårt', har vi frågat, 'nej. Vill du ha det lätt? Ja.'”

Men det var 24 år sedan. Idag hade de flesta svarat att de vill ha det svårt. Nej, såklart inte. För det fattar de inte. När jag nyligen var i Danmark passade jag på att träffa ett par kompisar. Inte bara för att det var billigare att bo hos dem än på hotell, det var trevligt. Och så fick jag insikten att de vill ha det svårt.

I vardagsrummet hade de de 2-3 lampor, men ingen strömbrytare. Ville man släcka lamporna fick man istället ställa sig i hörnet av rummet och ropa på Amazons digitala assistent:

”Alexa, turn all the lights off.”

Ibland släcktes då alla lampor med en fördröjning på några sekunder, men oftast hände ingenting. Jag gjorde en webbsökning på termen nu eftersom jag fortfarande inte är helt säker på att detta verkligen hände. Och jodå, andra gör detta och har samma problem, så det verkar inte vara att Alexa inte förstår danglish, engelska med dansk brytning.

Enligt kommentarsfältet kan det funka att istället säga ”Alexa, lights off!”. Man kan också gruppera lamporna i en grupp man kallar ”everything” eftersom Alexa kan ha lättare att förstå formuleringen ”turn everything off”.

Här kommer en annan vild idé: Sätt upp strömbrytare! När ni vill att en lampa ska släckas trycker ni på knappen. När ni sedan återkommer till rummet trycker ni på samma knapp igen och lampan tänds. Det här har funkat i över hundra år och kommer att fungera i min bostad så länge jag lever.

Vad är det som får tillsynes mentalt friska människor att ersätta sina strömbrytare med en intellektuellt funktionsvarierad datorröst som fungerar nästan lika bra som en strömbrytare var tredje gång?

- Vill ni ha det svårt?
- JAAA!!!

Från staten till kapitalet

Jag tycker att nästan alla borde starta eget företag. Det är ett smidigt sätt att kunna jobba med lite vad som helst eftersom många tillfälliga arbetsmöjligheter annars faller på att uppdragsgivaren inte orkar anställa. Med ett företag skickar man en faktura efter utfört arbete. Inga anställningsavtal, arbetsgivaravgifter eller annat krångel för chefen.

Några som inte tycker detta är Vänsterpartiet. En kompis gick in i deras valstuga någon gång på 90-talet med frågor om att starta eget. ”Det ska du inte behöva”, svarade vänsterpartisten. Kompisen förklarade att hon ville detta, det var ingen uppoffring, men det gick inte fram till politikern som fortsatte mala att hon minsann inte skulle behöva starta eget för att kunna jobba.

Den avgående partiledaren Jonas Sjöstedt har varit ännu tydligare med att privat ägande på sikt ska avskaffas, men det hindrar honom inte från att nu själv starta företag där han ska ge ut böcker och kanske hålla något föredrag. Få ihop logiken den som kan!

Här kommer en inte helt galen teori. När en riksdagsledamot lämnar sitt uppdrag får den inkomstgaranti som betalas ut i upp till femton år, men som minskar med andra inkomster. Vill man leva på samhället kan man då som Lars Ohly hävda att det är svårt att få jobb genom att i stor sett inte söka några.

Eller så gör man som Veronica Palm, Göran Persson, Reinfeldt och några till, och det är här min teori kommer in. De startade egna aktiebolag, men lät bli att ta ut någon lön. Vips kunde de äta kakan och ha den kvar genom att lägga nya arvoden på hög samtidigt som de lever som de alltid gjort – på vår bekostnad. Återstår att se om Sjöstedt sällar sig till denna frånstötande grupp.