Ännu ett friskoledrev

Den senaste tiden har det blossat upp en ny friskoledebatt. Kritikerna stör sig på att (en del) friskolor tjänar pengar som de delar ut till sina aktieägare. Pengar som de kommunala skolorna skulle kunna använda till jättebra grejer.

Eller inte. För ett år sedan skrev jag ett inlägg jag fortfarande är nöjd med där jag ifrågasätter om kommuner verkligen ska driva skolor. Hur populära och funktionella friskolorna än blir är det ju alltid dessa som ifrågasätts. Inte de kommunala trots att många av dem inte tycks få till bra undervisning och trygga miljöer hur mycket pengar man än ger dem.

Håltimme.

Jag säger inte att alla friskolor är bra och att alla kommunala är skit, men det faktum att många väljer friskolor är väl ett bevis så gott som något på att de fyller en funktion? Och, som vanligt, att fria marknadsaktörer kan gå med vinst rör mig inte i ryggen så länge vi får valuta för skattepengarna.

Och varför är det bara undervisnings- och vårdföretagen som är ett problem? Friskolekritikerna stör sig sällan eller aldrig på de som tjänar pengar på att bygga skolor eller trycka skolböcker. Eller Sodexo, det multinationella företaget med miljardvinst som tillhandahåller mat och städning i offentliga lokaler. Aldrig ett ont ord om dessa, vilket gör det lätt att tro att det är valfriheten i sig som skaver.

Stoppa valfriheten (krystat bildval, jag vet)!

Vänsterns ”lösningar” består i ett fortsatt förbud mot hemskolning samt att vid varje givet tillfälle rycka undan fötterna för de privata friskolorna. Blir inte blandningen av elever bra (enligt politikernas bedömning) ska man tvinga fram en bättre genom att bussa runt elever till skolor längre bort, som barnen och deras föräldrar inte valt. Vidare ska den obligatoriska skolan starta redan vid fem års ålder. Snart är det dags att tala klarspråk: Dina barn är inte dina barn, du lånar dem av staten.

Lyxshake

Milkshake är en produkt jag aldrig förstått mig på. Är det dessert, är det dryck eller är det bara det enklaste sättet att på kortast möjliga tid hälla i sig fett?

En milkshake består av mjukglass, mjölk, grädde och någon smaksättning, ofta frukt eller bär, men hamburgerkedjan Max har dragit det här ännu längre (namnet förpliktigar) genom att lansera en ”lyxshake”. Lite oklart vari lyxen består, men av marknadsföringen att döma handlar det om att hamburgerkedjans egna ”gourmetkockar” rör ihop ingredienserna på plats på respektive sylta.

Möjligen är den också ännu onyttigare än konkurrenternas genom att innehålla runt 700 kilokalorier. Som fullvuxen man som rör mig en del är det ungefär 30 procent av vad jag bör äta på en hel dag. För en stillasittande tjej är det snarare halva det lämpliga dagsbehovet av energi.

Ännu ett sätt (jag hoppas) Max sticker ut på är priset. Denna lyxshake kostar 45 kr. Det är mer än jag lägger på hela mitt matintag under två dygn, och gissningsvis ungefär tio gånger priset på ingredienserna.

Folk får såklart äta vad de vill och det vore mig främmande att kritisera andras matintag, men om jag träffade någon som betalar 45 kr för en mugg gräddglass skulle jag fråga om de anser att detta är värdig människoföda. Tillhör du denna grupp får du hemskt gärna svara och förklara, så blir jag lite klokare.

Reflexer på!

Jag vet inte om denna spaning reflekterar verkligheten eller beror på att jag blivit ett år äldre och grinigare än förra året, men jag tror mig aldrig ha sett så få reflexer på fotgängare som denna höst. Inte nog med att folk saknar reflexer, de är också ofta mörkt klädda och därmed nästan omöjliga att upptäcka genom en vindruta, särskilt om den är lite immig eller full av regnstänk.

Det finns motsatsen också. Människor och hundar som vandrar runt som mobila julgranar med blinkande LED-lampor i olika färger. Det är bra! Jag har själv en diskret blinkande lampa på mig när jag springer i skymning och mörker, alltid gör den någon nytta.

Sedan införandet av den idiotiska zebralagen, som innebär att fotgängare har företräde vid oövervakade övergångsställen och som kostat fler människoliv än jag kan räkna tycks många tro att de är odödliga. Kliv rätt ut i gatan bara, antingen själv eller släng ut barnvagnen som sköld! Ofta utan att ens titta upp från mobilen. Har man företräde så har man.

Men det funkar inte så skaffa reflexer, till er själva och alla ni bryr er om! De kräver inga batterier och behöver inte sättas igång. Allt som krävs är att de är med. En enkel reflexväst kostar en femtiolapp. Det är inte snyggt, men det kan man kanske leva med om alternativet är att man dör utan.

Jag på löprunda.

Små plastreflexer att hänga eller sätta fast i kläderna är oftast gratis om man kan leva med att göra lite reklam för någon butik eller sitt försäkringsbolag. Själv vill jag också slå ett slag för snap-on-band som du lätt snurrar runt hand- och fotleder. Dessa rör sig mer än en reflex du sätter fast i jackan och då slipper du misstas för att vara en trafikskylt.

Den som inte har någonting av detta kan för max en femtiolapp bli en hyfsat säker gångtrafikant. Om du istället blir påkörd och förvandlad till en dreglande grönsak kan du de närmaste decennierna fundera över om det var värt besparingen.

Den kungliga svenska självgodheten

Vad är typiskt svenskt? Många bra saker präglar vårt folk. Vi väntar civiliserat i köer, låter folk tala till punkt och löser gärna konflikter med ord. Men en mindre bra egenskap, som jag tyvärr upplever är på stark frammarsch, är självgodhet.

En gång i tiden var Sverige ett ledande land på många områden. Sånt där går upp och ner. Det vore inte rimligt att begära att exempelvis det svenska tennisundret skulle hålla i sig bara för att vi var bäst i världen på 80-talet. Det intressanta är vad man gör när man blir omsprungen – hakar på och försöker lära sig löptekniken av den som passerat, eller börjar springa i motsatt riktning och hävda att man fortfarande leder.

”Om vi vänder nu är det jag som leder.”

Svensk skola var en gång världsledande. Beslutsfattare från andra länder åkte till Sverige för att lära sig av oss. Det gör de inte längre. I den internationella PISA-studien (Programme for International Student Assessment) låg Sverige helt okej till 2003. Lite sämre 2006, ännu sämre 2009 osv. Vad gör Sverige då – lär sig av framgångsrika länder? Nej, fuskar. Varje land har rätt att plocka bort elever som sticker ut. Det kan t ex vara nyanlända invandrarelever som inte har en rimlig chans att hävda sig, särskilt inte i läsförståelse, ett av de tre ämnen som bedöms. Det var bara det att Sverige började exkludera långt fler elever än alla andra länder och långt fler än vi fick. Utbildningsministern slog på stora trumman: ”Det här är ett styrkebesked, svensk skola står stark”, vilket inte ens var sant om man bortsåg från fusket. Vi var bara inte lika dåliga jämfört med våra grannländer som tidigare.

Men så uppmärksammades fusket och den tidigare jublande utbildningsministern fick en fråga i riksdagen om hur man ska göra för att detta inte ska ske igen. Det svarade hon inte på utan sa istället lite svepande:

”Det är i sammanhanget också viktigt att komma ihåg att de svenska kunskapsresultaten de senaste åren har ökat i en rad olika internationella mätningar.”

Med andra ord: ”Jag vet att resultatet inte är sant, men det är ändå ett bra resultat.”

”Jamen ... Är ni så duktiga då?”

Svensk vård var jag inne på när jag själv drabbades. Efter det fick jag svar från en bloggande läkare som ägnade ett helt inlägg åt att berätta hur bra svensk vård är och att min berättelse var oärlig. (Ni får leta själva om ni vill, jag länkar inte till osakliga personangrepp mot mig själv.) Vad som var oärligt kunde hon däremot inte precisera. Att landstingsläkaren förteg det faktum att det fanns en kirurgisk lösning? Att landstingskön (om jag hade fått ställa mig i den) är femton månader lång medan den danska jag hamnade i var 2-4 veckor? Nej, för det var sant.

Istället skrev hon att den operation jag fick inte har 100 procent lyckade resultat. Som att jag hade påstått det! Vad som däremot är 100 procent sant är att chanserna till succé är bäst vid en snabb operation. Därför tycker jag att en person inom organisationen som har 15-30 gånger längre kö borde kliva ner från sina höga hästar och fundera över detta faktum istället för att kasta skit på budbäraren.

Stefan Sauk är en annan budbärare som fått sin beskärda del av skit. Försök att lyssna fördomsfritt till hans två minuter långa redogörelse kring svensk kontra utländsk höftledskirurgi.

Jag vet själv om minst fyra patienter som genomgått den svenska uråldriga operation han beskriver. Ingen av dem blev bra eller ens i närheten.

Men Sverige kliver vidare i upptrampade fotspår. Alla politiker säger sig älska yttrandefrihet, men gud nåde den som svärtar ner ”Sverigebilden” genom att berätta sanningen för utländsk media. Då är det inte att svensk mordfrekvens skjuter i höjden eller att svensk coronastatistik är en av de sämsta i världen som upprör. Nej, det är det faktum att någon säger det.

Svensk invandringspolitik utgår ifrån att hela världens högsta dröm är att bli som vi, att alla invandrare vill integreras och titulerar sig svenskar från dag 1 i det nya landet. Om de inte lär sig svenska och blir självgående kuggar i det svenska maskineriet är det ett ömsesidigt misslyckande, för alla som kommer vill såklart bli som vi. Varför i all världen skulle de vilja det?!

Låt oss en gång för alla sluta tro att vi är bäst i alla lägen och att alla andra vill komma ”upp” till vår nivå. Det gäller inte bara vårt land eller vår yrkeskår utan i allra högsta grad oss själva. Ingen av oss är den perfekta människan, och det säkraste sättet att inte bli det är att intala oss att vi själva är normen, målet och idealet, den som vet och kan allt, gör de bästa affärerna och tar de bästa besluten, helt utan förbättringspotential.

Behöver du konkreta sparmål?

Jag lyssnade på en podd där de sa att det i princip är omöjligt att få till en vettig sparkvot utan att ha konkreta sparmål. Det skulle innebära att jag är en helt orimlig människa. Därför vore det intressant att höra vad ni andra säger.

Måste man verkligen veta exakt vad man sparar till (”1. bort med huslånet, 2. pension vid 55, 3. Audi RS 6 Avant, 4...”) för att kunna upprätthålla ett regelbundet sparande? Jag skulle säga att det gäller för djur, som kanske måste ha tusen ekollon för att inte svälta ihjäl i vinter, och för små barn, som bränner hela veckopengen på godis om de inte har ett sparmål som går att realisera hyfsat snabbt.

Som vuxen har jag aldrig haft konkreta sparmål. Det är ju det som är bra med pengar, att de går att omvandla till vad som helst. Att man förr eller senare kommer behöva dem är väl ändå givet, bara inte exakt till vad.

Är det inte just det som skiljer oss från djur och idioter, att vi kan planera framåt? Jag säger inte att det är fel att ha konkreta sparmål. Kanske är det till och med bra, under förutsättning att man kan omvärdera vid behov. Men att det skulle vara nödvändigt tror jag inte ett dugg på.

Filmtips

Lars Molin är tveklöst Sveriges främste regissör genom tiderna (kom inte dragandes med Bergman för det är faktiskt ingen som förstår hans filmer), men hur får jag in honom i en ekonomiblogg? Jag tror inte att han såg sig som ekonomisk eller var särskilt ekonomiintresserad, men jag skulle vilja påstå att flera av hans produktioner har ekonomitema på ett djupt plan. Fyra av dem finns dessutom på Öppet arkiv och tvingas vi ändå betala för SVT kan vi lika gärna nyttja det de få gånger de fått ut något bra, så nu kör vi.

Midvinterduell

En av Molins filmer i det underskattade femtiominutersformatet. Det beslutas att bönderna ska transportera sina mjölkkannor till en central mjölkpall istället för till varsin. Egon, en av bönderna, tar strid, för som han säger:

”Vilka kom överens? Det var Vägförvaltningen och Mjölkcentralen. Frågade de oss? Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut.”

Byn delas i två läger. De som fogar sig och de som ger Egon sitt stöd. Egon själv snickrar på sin mjölkpall som varje morgon körs sönder av plogbilen. Dessutom hotas han av böter. Det får kosta vad det kosta vill för han har rätten på sin sida och vissa saker kan inte mätas i pengar.

Zoombie

En miniserie på tre avsnitt. Holger Jacobsson är byråchef på Försäkringskassan. Det förväntas han vara tills han avgår med pension eller hjärtinfarkt, men en dag reser han sig upp från ett meningslöst möte och går därifrån. Han upptäcker en hel värld av diverse udda existenser som valt bort 8-5-livet. En av de uddaste, som lever FIRE-liv innan det ens uppfunnits, försöker Holger hjälpa, han borde ha rätt till sjukpenning. Men som mannen påpekar: ”Det kanske finns människor som inte vill bli medlemmar i din försäkringskassa.”

Holgers fru och barn har alltid sett ner på honom och det blir inte bättre av att han ger upp karriären. Men när han slutar försörja dem upptäcker de snart att de verkligen uppskattat hans pengar. Men det är inte Holgers problem, han har plötsligt fått ett liv att leva.

Pengarna gör mannen

Två arbetslösa killar firar helg från en meningslös arbetsmarknadsåtgärd när de går förbi disponentvillan på väg hem från krogen. Disponenten har precis dött, men han kan gott få bjuda på en sup, tänker de när de upptäcker att huset är olåst. Där hittar de ett stort antal miljoner och livet tar en ny vändning.

Men har de ens stulit pengarna? Om ingen saknar dem kanske man inte kan säga att de finns, och då har de inte begått något brott.

Fläskfarmen

En Nobelpristagare funderar över vad som skulle hända med samhällets bottenskikt om de slapp jaga pengar. För Nobelpengarna köper han ett alkoholisthem och ger det till de intagna. De terapijobb dessa utfört blir plötsligt riktiga jobb eftersom det är deras anstalt och deras pengar. Vid sidan av detta börjar de odla och föda upp grisar. De översätter visserligen alla pengar till helrör, men i praktiken är tankarna på spriten borta. De har inte tid att supa. De skolkar från primalskriksterapin för att ägna sig åt sådden.

Det borde väl göra vårdarna överlyckliga? Själva vitsen med en ”tork” är ju att alkisarna ska sluta dricka. Men nej, de passar ju inte in i mallen eftersom det samtidigt blir ett underbetyg för den vård de fått, som inte hjälpt. Chefspsykologen är nära ett sammanbrott:

”Patienterna är här för att bli friska, inte för att sätta potatis. De är sjuka, svårt sjuka. Sjuka människor ska inte odla potatis. De ska skrika.”

Det var dagens filmtips.

Jämlik smittspridning

Det började i våras. Spotify uppmanade sina anställda att jobba hemifrån. Det tyckte statsepidemiolog Anders Tegnell var problematiskt.

”Det finns ju en aspekt i det här som handlar om jämlikhet. Det är vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla, och hur ska vi få till det så att vi fortsätter ha en jämlikhet i samhället och att alla har samma chans att hålla sig friska?”

Han hade alltså inga invändningar mot distansarbetet i sig och så här nio månader senare vet vi att de länder som gjort flest sådana insatser lyckats mycket bättre än Sverige. Fast det är klart, det har ju nästan alla.

Nu gäller frågan munskydd och återigen skyller Folkhälsomyndigheten sin passivitet på jämlikhet, här genom Karin Tegmark Wisell:

”Det handlar inte bara om det är verkningslöst eller inte utan det handlar om tillgången till munskydd, det handlar om jämlikhet i tillgången till munskydd och hur man ska implementera det.”

Det hon säger i klartext är att det viktigaste inte är att så få som möjligt smittas, det viktigaste är att inte smittan slår ojämlikt mellan olika grupper. Här kommer en hemlis: Det finns ingen rättvisa när det kommer till hälsa. En del får KOL och lungcancer trots att de aldrig rökt, andra blir hundra år trots att de knarkat och levt rövare hela livet.

När det kommer till Covid-19 verkar det drabba vissa invandrargrupper värre. Det skulle kunna bero på att de bor trängre, men troligare är att de lider brist på D-vitamin, vilket i sin tur beror på att de inte är anpassade för den svenska solen, eller snarare bristen på den. Eftersom människor är olika och har olika förutsättningar vad än FHM tycker om det.

Jag vet inte om allmänna krav på munskydd är en god idé, men skyll åtminstone inte på rättvisa! De billigaste munskydden kostar några kronor och finns det inte munskydd så det räcker så får väl svenska staten börja köpa in ett lager. Ni har snart haft ett år på er. Vad ska vi ha staten till om den ändå inte ska jobba för oss?!