Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Den senaste tiden har det blossat upp
en ny friskoledebatt. Kritikerna stör sig på att (en del) friskolor
tjänar pengar som de delar ut till sina aktieägare. Pengar som de
kommunala skolorna skulle kunna använda till jättebra grejer.
Eller inte. För ett år sedan skrev
jag ett inlägg jag fortfarande är nöjd med där jag ifrågasätter om kommuner verkligen ska driva skolor.
Hur populära och funktionella friskolorna än blir är det ju alltid
dessa som ifrågasätts. Inte de kommunala trots att många av dem
inte tycks få till bra undervisning och trygga miljöer hur mycket
pengar man än ger dem.
Håltimme.
Jag säger inte att alla friskolor
är bra och att alla kommunala är skit, men det faktum att många
väljer friskolor är väl ett bevis så gott som något på att de
fyller en funktion? Och, som vanligt, att fria marknadsaktörer kan
gå med vinst rör mig inte i ryggen så länge vi får valuta för
skattepengarna.
Och varför är det bara undervisnings- och vårdföretagen som är ett problem?
Friskolekritikerna stör sig sällan eller aldrig på de som tjänar
pengar på att bygga skolor eller trycka skolböcker. Eller Sodexo,
det multinationella företaget med miljardvinst som tillhandahåller
mat och städning i offentliga lokaler. Aldrig ett ont ord om dessa,
vilket gör det lätt att tro att det är valfriheten i sig som
skaver.
Stoppa valfriheten (krystat bildval, jag vet)!
Vänsterns ”lösningar” består i
ett fortsatt förbud mot hemskolning samt att vid varje givet
tillfälle rycka undan fötterna för de privata friskolorna. Blir
inte blandningen av elever bra (enligt politikernas bedömning) ska
man tvinga fram en bättre genom att bussa runt elever till skolor längre
bort, som barnen och deras föräldrar inte valt. Vidare ska den
obligatoriska skolan starta redan vid fem års ålder. Snart är det
dags att tala klarspråk: Dina barn är inte dina barn, du lånar dem
av staten.
Milkshake är en produkt jag aldrig
förstått mig på. Är det dessert, är det dryck eller är det bara
det enklaste sättet att på kortast möjliga tid hälla i sig fett?
En milkshake består av mjukglass,
mjölk, grädde och någon smaksättning, ofta frukt eller bär, men
hamburgerkedjan Max har dragit det här ännu längre (namnet
förpliktigar) genom att lansera en ”lyxshake”. Lite oklart vari
lyxen består, men av marknadsföringen att döma handlar det om att
hamburgerkedjans egna ”gourmetkockar” rör ihop ingredienserna på
plats på respektive sylta.
Möjligen är den också ännu
onyttigare än konkurrenternas genom att innehålla runt 700
kilokalorier. Som fullvuxen man som rör mig en del är det ungefär
30 procent av vad jag bör äta på en hel dag. För en
stillasittande tjej är det snarare halva det lämpliga dagsbehovet
av energi.
Ännu ett sätt (jag hoppas) Max
sticker ut på är priset. Denna lyxshake kostar 45 kr. Det är mer
än jag lägger på hela mitt matintag under två dygn, och
gissningsvis ungefär tio gånger priset på ingredienserna.
Folk får såklart
äta vad de vill och det vore mig främmande att kritisera andras
matintag, men om jag träffade någon som betalar 45 kr för en mugg
gräddglass skulle jag fråga om de anser att detta är värdig
människoföda. Tillhör du denna grupp får du hemskt gärna svara
och förklara, så blir jag lite klokare.
Jag vet inte om denna spaning
reflekterar verkligheten eller beror på att jag blivit ett år äldre
och grinigare än förra året, men jag tror mig aldrig ha sett så
få reflexer på fotgängare som denna höst. Inte nog med att folk
saknar reflexer, de är också ofta mörkt klädda och därmed nästan
omöjliga att upptäcka genom en vindruta, särskilt om den är lite
immig eller full av regnstänk.
Det finns motsatsen också. Människor
och hundar som vandrar runt som mobila julgranar med blinkande
LED-lampor i olika färger. Det är bra! Jag har själv en diskret
blinkande lampa på mig när jag springer i skymning och mörker,
alltid gör den någon nytta.
Sedan införandet av den idiotiska
zebralagen, som innebär att fotgängare har företräde vid
oövervakade övergångsställen och som kostat fler människoliv än
jag kan räkna tycks många tro att de är odödliga. Kliv rätt ut i
gatan bara, antingen själv eller släng ut barnvagnen som sköld!
Ofta utan att ens titta upp från mobilen. Har man företräde så har man.
Men det funkar inte
så skaffa reflexer, till er själva och alla ni bryr er om! De
kräver inga batterier och behöver inte sättas igång. Allt som
krävs är att de är med. En enkel reflexväst kostar en femtiolapp.
Det är inte snyggt, men det kan man kanske leva med om alternativet
är att man dör utan.
Jag på löprunda.
Små plastreflexer att hänga eller
sätta fast i kläderna är oftast gratis om man kan leva med att
göra lite reklam för någon butik eller sitt försäkringsbolag.
Själv vill jag också slå ett slag för snap-on-band som du lätt
snurrar runt hand- och fotleder. Dessa rör sig mer än en reflex du
sätter fast i jackan och då slipper du misstas för att vara en
trafikskylt.
Den som inte har någonting av detta
kan för max en femtiolapp bli en hyfsat säker gångtrafikant. Om du
istället blir påkörd och förvandlad till en dreglande grönsak
kan du de närmaste decennierna fundera över om det var värt
besparingen.
Vad är typiskt svenskt? Många bra
saker präglar vårt folk. Vi väntar civiliserat i köer, låter
folk tala till punkt och löser gärna konflikter med ord. Men en
mindre bra egenskap, som jag tyvärr upplever är på stark
frammarsch, är självgodhet.
En gång i tiden var Sverige ett
ledande land på många områden. Sånt där går upp och ner. Det
vore inte rimligt att begära att exempelvis det svenska tennisundret
skulle hålla i sig bara för att vi var
bäst i världen på 80-talet. Det intressanta är vad man gör när
man blir omsprungen – hakar på och försöker lära sig
löptekniken av den som passerat, eller börjar springa i
motsatt riktning och hävda att man fortfarande leder.
”Om vi vänder nu är det jag som
leder.”
Svensk skola var en gång
världsledande. Beslutsfattare från andra länder åkte till Sverige
för att lära sig av oss. Det gör de inte längre. I den
internationella PISA-studien (Programme for International Student
Assessment) låg Sverige helt okej till 2003. Lite sämre 2006, ännu
sämre 2009 osv. Vad gör Sverige då – lär sig av framgångsrika
länder? Nej, fuskar. Varje land har rätt att plocka bort elever som
sticker ut. Det kan t ex vara nyanlända invandrarelever som inte har
en rimlig chans att hävda sig, särskilt inte i läsförståelse,
ett av de tre ämnen som bedöms. Det var bara det att Sverige
började exkludera långt fler elever än alla andra länder och
långt fler än vi fick. Utbildningsministern slog på stora trumman:
”Det här är ett styrkebesked, svensk skola står stark”, vilket
inte ens var sant om man bortsåg från fusket. Vi var bara inte lika
dåliga jämfört med våra grannländer som tidigare.
Men så uppmärksammades fusket och den
tidigare jublande utbildningsministern fick en fråga i riksdagen om
hur man ska göra för att detta inte ska ske igen.
Det svarade hon inte på utan sa istället lite svepande:
”Det är i sammanhanget också
viktigt att komma ihåg att de svenska kunskapsresultaten de senaste
åren har ökat i en rad olika internationella mätningar.”
Med andra ord: ”Jag vet att
resultatet inte är sant, men det är ändå ett bra resultat.”
”Jamen ... Är ni så duktiga då?”
Svensk vård var jag inne på när jag själv drabbades. Efter det
fick jag svar från en bloggande läkare som ägnade ett helt inlägg
åt att berätta hur bra svensk vård är och att min berättelse var
oärlig. (Ni får leta själva om ni vill, jag länkar inte till
osakliga personangrepp mot mig själv.) Vad som var oärligt kunde
hon däremot inte precisera. Att landstingsläkaren förteg det
faktum att det fanns en kirurgisk lösning? Att landstingskön (om
jag hade fått ställa mig i den) är femton månader lång medan den
danska jag hamnade i var 2-4 veckor? Nej, för det var sant.
Istället skrev hon att den operation
jag fick inte har 100 procent lyckade resultat. Som att jag hade
påstått det! Vad som däremot är 100 procent sant är att
chanserna till succé är bäst vid en snabb operation. Därför
tycker jag att en person inom organisationen som har 15-30 gånger
längre kö borde kliva ner från sina höga hästar och fundera över
detta faktum istället för att kasta skit på budbäraren.
Stefan Sauk är en annan budbärare som
fått sin beskärda del av skit. Försök att lyssna fördomsfritt
till hans två minuter långa redogörelse kring svensk kontra
utländsk höftledskirurgi.
Jag vet själv om minst fyra patienter
som genomgått den svenska uråldriga operation han beskriver. Ingen
av dem blev bra eller ens i närheten.
Men Sverige kliver vidare i upptrampade
fotspår. Alla politiker säger sig älska yttrandefrihet, men gud
nåde den som svärtar ner ”Sverigebilden” genom att berätta
sanningen för utländsk media. Då är det inte att
svensk mordfrekvens skjuter i höjden eller att svensk
coronastatistik är en av de sämsta i världen som upprör. Nej, det
är det faktum att någon säger det.
Svensk invandringspolitik utgår ifrån
att hela världens högsta dröm är att bli som vi, att alla
invandrare vill integreras och titulerar sig svenskar från dag 1 i
det nya landet. Om de inte lär sig svenska och blir självgående
kuggar i det svenska maskineriet är det ett ömsesidigt misslyckande, för alla som kommer vill såklart bli som vi. Varför i all världen
skulle de vilja det?!
Låt oss en gång för alla sluta
tro att vi är bäst i alla lägen och att alla andra vill komma
”upp” till vår nivå. Det gäller inte bara vårt land eller vår
yrkeskår utan i allra högsta grad oss själva. Ingen av oss är den
perfekta människan, och det säkraste sättet att inte bli det är
att intala oss att vi själva är normen, målet och idealet, den som
vet och kan allt, gör de bästa affärerna och tar de bästa
besluten, helt utan förbättringspotential.
Jag lyssnade på en podd där de sa att
det i princip är omöjligt att få till en vettig sparkvot utan att
ha konkreta sparmål. Det skulle innebära att jag är en helt
orimlig människa. Därför vore det intressant att höra vad ni
andra säger.
Måste man verkligen veta exakt vad man
sparar till (”1. bort med huslånet, 2. pension vid 55, 3. Audi RS
6 Avant, 4...”) för att kunna upprätthålla ett regelbundet
sparande? Jag skulle säga att det gäller för djur, som kanske
måste ha tusen ekollon för att inte svälta ihjäl i vinter, och
för små barn, som bränner hela veckopengen på godis om de inte
har ett sparmål som går att realisera hyfsat snabbt.
Som vuxen har jag aldrig haft konkreta
sparmål. Det är ju det som är bra med pengar, att de går att
omvandla till vad som helst. Att man förr eller senare kommer behöva
dem är väl ändå givet, bara inte exakt till vad.
Är det inte just det som skiljer oss
från djur och idioter, att vi kan planera framåt? Jag säger inte att det är fel
att ha konkreta sparmål. Kanske är det till och med bra, under
förutsättning att man kan omvärdera vid behov. Men att det skulle
vara nödvändigt tror jag inte ett dugg på.
Lars Molin är tveklöst Sveriges
främste regissör genom tiderna (kom inte dragandes med Bergman för
det är faktiskt ingen som förstår hans filmer), men hur får jag
in honom i en ekonomiblogg? Jag tror inte att han såg sig som ekonomisk eller var särskilt ekonomiintresserad, men jag skulle
vilja påstå att flera av hans produktioner har ekonomitema på ett
djupt plan. Fyra av dem finns dessutom på Öppet arkiv och tvingas
vi ändå betala för SVT kan vi lika gärna nyttja det de få gånger
de fått ut något bra, så nu kör vi.
En av Molins filmer i det
underskattade femtiominutersformatet. Det beslutas att bönderna ska
transportera sina mjölkkannor till en central mjölkpall istället
för till varsin. Egon, en av bönderna, tar strid, för som han
säger:
”Vilka kom överens? Det var Vägförvaltningen och
Mjölkcentralen. Frågade de oss? Om de inte frågar oss om en sån
skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär
ballarna av oss. Men man är ingen stut.”
Byn delas i två
läger. De som fogar sig och de som ger Egon sitt stöd. Egon själv
snickrar på sin mjölkpall som varje morgon körs sönder av
plogbilen. Dessutom hotas han av böter. Det får kosta vad det kosta
vill för han har rätten på sin sida och vissa saker kan inte mätas
i pengar.
En miniserie på tre avsnitt. Holger
Jacobsson är byråchef på Försäkringskassan. Det förväntas han
vara tills han avgår med pension eller hjärtinfarkt, men en dag
reser han sig upp från ett meningslöst möte och går därifrån. Han
upptäcker en hel värld av diverse udda existenser som valt bort
8-5-livet. En av de uddaste, som lever FIRE-liv innan det ens
uppfunnits, försöker Holger hjälpa, han borde ha rätt till
sjukpenning. Men som mannen påpekar: ”Det kanske finns människor
som inte vill bli medlemmar i din försäkringskassa.”
Holgers
fru och barn har alltid sett ner på honom och det blir inte bättre
av att han ger upp karriären. Men när han slutar försörja dem
upptäcker de snart att de verkligen uppskattat hans pengar. Men det
är inte Holgers problem, han har plötsligt fått ett liv att leva.
Två arbetslösa killar firar helg från
en meningslös arbetsmarknadsåtgärd när de går förbi
disponentvillan på väg hem från krogen. Disponenten har precis
dött, men han kan gott få bjuda på en sup, tänker de när de
upptäcker att huset är olåst. Där hittar de ett stort antal
miljoner och livet tar en ny vändning.
Men har de ens stulit
pengarna? Om ingen saknar dem kanske man inte kan säga att de finns,
och då har de inte begått något brott.
En Nobelpristagare funderar över vad
som skulle hända med samhällets bottenskikt om de slapp jaga
pengar. För Nobelpengarna köper han ett alkoholisthem och ger det
till de intagna. De terapijobb dessa utfört blir plötsligt riktiga
jobb eftersom det är deras anstalt och deras pengar. Vid sidan av
detta börjar de odla och föda upp grisar. De översätter
visserligen alla pengar till helrör, men i praktiken är tankarna på
spriten borta. De har inte tid att supa. De skolkar från
primalskriksterapin för att ägna sig åt sådden.
Det borde
väl göra vårdarna överlyckliga? Själva vitsen med en ”tork”
är ju att alkisarna ska sluta dricka. Men nej, de passar ju inte in
i mallen eftersom det samtidigt blir ett underbetyg för den vård de
fått, som inte hjälpt. Chefspsykologen är nära ett sammanbrott:
”Patienterna är här för att bli
friska, inte för att sätta potatis. De är sjuka, svårt sjuka.
Sjuka människor ska inte odla potatis. De ska skrika.”
”Det finns ju en aspekt i det här
som handlar om jämlikhet. Det är vissa grupper i samhället som kan
göra på det här viset, men inte alla, och hur ska vi få till det
så att vi fortsätter ha en jämlikhet i samhället och att alla har
samma chans att hålla sig friska?”
Han hade alltså inga invändningar mot
distansarbetet i sig och så här nio månader senare vet vi att de
länder som gjort flest sådana insatser lyckats mycket bättre än
Sverige. Fast det är klart, det har ju nästan alla.
”Det handlar inte bara om
det är verkningslöst eller inte utan det handlar om tillgången
till munskydd, det handlar om jämlikhet i tillgången till munskydd
och hur man ska implementera det.”
Det hon säger i klartext är att det
viktigaste inte är att så få som möjligt smittas, det viktigaste
är att inte smittan slår ojämlikt mellan olika grupper. Här
kommer en hemlis: Det finns ingen rättvisa när det kommer till
hälsa. En del får KOL och lungcancer trots att de aldrig rökt,
andra blir hundra år trots att de knarkat och levt rövare hela
livet.
När det kommer till Covid-19 verkar
det drabba vissa invandrargrupper värre. Det skulle kunna bero på
att de bor trängre, men troligare är att de lider brist på
D-vitamin, vilket i sin tur beror på att de inte är anpassade för
den svenska solen, eller snarare bristen på den. Eftersom människor
är olika och har olika förutsättningar vad än FHM tycker om det.
Jag vet inte om allmänna krav på
munskydd är en god idé, men skyll åtminstone inte på rättvisa!
De billigaste munskydden kostar några kronor och finns det inte
munskydd så det räcker så får väl svenska staten börja köpa in
ett lager. Ni har snart haft ett år på er. Vad ska vi ha staten
till om den ändå inte ska jobba för oss?!