Som snåljåp får jag ibland kritik
för att jag bara tänker på pengar. Det gör jag inte. Jag tror
tvärtom att jag tänker mindre på pengar än de flesta eftersom jag
inte behöver det. Lite grann på samma sätt som att sjuka människor
är mer upptagna av hälsa än de flesta friska. Eller tjocka av
träning.
Jag har inget lån som ligger över mig
och som måste betalas. Det finns ingen risk att det ska dyka upp en
oförutsedd utgift som stjälper min ekonomi. Som när min tand
sprack och jag fick punga ut med ett femsiffrigt belopp jag absolut
inte hade räknat med.
Surt, givetvis, men pengarna fanns utan att jag behövde äta
knäckebröd (det tog förresten många månader innan den tanden
klarade knäckebröd).
Det här är ingen kritik. Om man blir
permitterad och det innebär att man tvingas flytta efter att först
sälja sin bostad till underpris och behålla lånen är inget man
skrattar bort. Jag fattar att den som har dålig ekonomi måste tänka
på pengar, troligen varenda dag, och att den som har bräcklig
ekonomi åtminstone borde tänka på pengar.
Storslagna planer i all ära, ett lyxigt boende, drömbilen, arbetsfrihet … Det första en rejäl buffert skänker sin ägare är sinnesfrid. Att slippa tänka på pengar. Om man inte vill! Pengar ger mig glädje, både på kontot och när de realiserar drömmar, men som med det mesta är det roligare att tänka på det av glädje och fri vilja, och inte av tvång.