Hyllning till ett par gamla skor

När jag köper löparskor är det alltid ett noggrant jämförande. Jag räknar på vikt och värderar märken. Eftersom jag gärna köper förra årets modell (att skor är en färskvara är en seglivad myt) ska det sedan till lite tur. Det är inte alltid storlek 46,5 finns kvar på hyllan när rabattnivån drar iväg.

Löparskor bör hålla 100 mil. Mina brukar hålla uppemot 150 och eftersom jag växlar mellan flera olika par får de hänga med några år. Mitt bästa skopar genom tiderna var ett par Asics Tarther som kändes som gjutna på fötterna från första steget. De vägde 211 gram, men inte ens i riktiga lättviktsskor på under 100 gram har jag känt mig så lätt på foten som i dessa.

Mest tog jag dem på korta och medellånga pass på upp till 15 km, men jag har testat att springa 30 km med dem och det funkade, även om jag gärna har lite mer dämpning då. Så miltalet tickade på, men alla liv kommer till ett slut och vid 200 mil borde jag definitivt ha slängt dem.

Men det blev inte av, och sedan kom 2020 då löpningen drabbades av såväl ett krånglande muskelfäste som av hjärtoperation. Ett tag där var jag inte säker på att jag skulle kunna fortsätta springa, och då är det väldigt dålig ekonomi att köpa löparskor. Men nu gick det inte längre. När jag sprungit exakt 250 mil blev det högtidlig begravning i grovsopcontainern.

Hälkapporna är nötta, men...

… det är ingenting mot sulorna.

Dags att börja jämföra modeller och priser igen. Just nu har jag bara fyra par löparskor i hallen (varav två är oroväckande nära pensionsålder) och så kan jag ju inte ha det.

Hantverkarjävlar

En krönika i Kvartal tror jag får många igenkännande nickar, även om denne skribent tycks ha drabbats mer än de flesta.

”Vid det laget hade vi bara fått träffa den karismatiske svenske arbetsledaren, som ständigt var tillgänglig under införsäljningen, men som efter att arbetet drog igång plötsligt fick väldigt svårt att hitta parkering inne i stan. Parkering var dock inget problem för de 4-8 icke svensk- eller engelskspråkiga uzbeker som de kommande veckorna sprang in och ut ur lägenheten, förstörde hissen, skitade ner trappuppgången, rev en bärande vägg och lyckades göra hål på en vattenledning.”

Uzbekiska hantverkare har inte drabbat mig, men många byggare har en helt annan energi och tidsuppfattning när de väl fått ett jobb än de hade medan de fortfarande behövde övertyga kunden att skriva kontrakt med just honom. När bostaden ligger i ruiner, då blir det plötsligt viktigare att hitta nya jobb än att slutföra det som är påbörjat.

Uzbekisk hantverkare.

Jag håller just nu på att renovera min bostad, men även om jag svär över arbetet, får ont i ryggen och slår mig på tummen är jag rätt nöjd med att slippa vara i händerna på struliga hantverkare som inte håller tiden, inte gör det man kommit överens om, skitar ner och fuskar.

Sedan drabbades skribenten av hantverkare som jobbade med bedrägeri och stöldgods. Det är förhoppningsvis inte lika vanligt, men knappast unikt. Och alltihop bottnar i att man som kund är rätt maktlös.

”Vad säger det om den svenska arbetsmarknaden när det, för en person som jobbar med att göra bakgrundskontroller, är näst intill omöjligt att hitta ett seriöst tjänsteföretag? Och vad skickar det för signaler till de kriminella när det krävs en telefonförsäljares envishet för att väcka polisens intresse för bevisning i en brottsutredning?”

Byggbranschen verkar inte intresserade av att återupprätta sitt förtroende. Under ett par år var jag själv krönikör i en byggtidning och varje gång jag riktade kritik mot något fenomen i branschen (och det var i ärlighetens namn i varje nummer) fick redaktören kritiska mejl från hantverkare som kände sig påhoppade. Det verkade vara ett helt skrå av ofelbara offerkoftor, men redaktören (som inte heller hade byggbakgrund) tyckte bara att det var kul att jag lyckades ”röra om i getingboet”, så han lät mig hållas.

Och att polisen hellre ägnar sina dagar åt att spela innebandy än att lösa brott har bekräftats dagligen i decennier, så då får vi kanske hålla tillgodo med den tjänstesektor vi har. Själv skulle jag må skit om jag tog betalt för ett dåligt jobb, men yrkesstolthet är mer ute än kassettbandspelare och ostfondue tillsammans.

Politikerinvesteringar

Den senaste tiden har politiker fått skit för att deras investeringar går tvärsemot deras politik. Löfven sparar pengar i Swedbank Robur Småbolag Sverige som har ett innehav i Academedia. Stenevi har pengar i Nordea Stratega 50, en blandfond som har larvigt lite pengar i några oljebolag. Bolund har pengar i kärnkraft, Lind i flygbranschen osv.

Jag är inte särskilt upprörd (eller förvånad). Det vore väl en sak om de investerat i enskilda aktier i företag vars verksamhet deras partier vill förbjuda, men om politiker ska förväntas ha stenkoll på samtliga innehav i en aktiefond som i sin tur investerat i hundratals företag betyder det i praktiken fondförbud för politiker.

Då är det värre när miljöpartister åker taxi till Riksdagen när de bor ett stenkast från pendeltåget eller när vänsterpartister vill förbjuda friskolor samtidigt som de sätter sina egna barn i privatskola. Dessa hade jag i minnet, men jag är övertygad om att det går att hitta liknande exempel i alla partier. Hyckleri verkar synnerligen blocköverskridande.

När det kommer till investeringarna är jag mer irriterad över inkompetensen. Löfven har haft miljonlön hur länge som helst, men är enligt egen uppgift inte ens miljonär. Okej, det är nog ingen som tror på det, men om han inte köper knark måste ju hans relativa fattigdom åtminstone delvis bero på riktigt dåliga investeringar. Och vem investerar i blandfonder?! Det är ett investeringsslag för fega pensionärer vars tid kvar på börsen är kraftigt begränsad. Märta Stenevi må se ut som 90 år, men hon är 44!

Nu kan jag ha retat upp såväl politiker som politikerhatare, bankanställda och taxichaufförer. Lite så jobbar jag.

Ät potatis!

Jag har förstått att unga människor nästan slutat äta potatis. Obegripligt! Potatis har ju fan allt och kan varieras i oändlighet. De kan stekas, kokas, bakas, mosas... förvandlas till pommes, klyftpotatis, gratänger, raggmunk, potatisplättar, kroppkakor, palt, chips och brännvin.

Och batteri!

Det är nyttig mat och ger högre mättnadskänsla än att äta samma mängd ris eller pasta. Potatis är dessutom billig mat. Normalt under 10 kr/kilo, men runt midsommar mycket billigare än så. Jag har betalt 10 öre ibland, vilket väl i princip får ses som gratis.

Att potatis tappat i popularitet beror förmodligen på att många inte orkar tillaga den. När det finns en marknad för snabbmakaroner är ju 20 minuter koktid alldeles för länge. Dessutom kräver potatis förarbete eftersom de måste tvättas.

Dock tycker jag skalning är överkurs vad man än ska göra med dem. Jag lämnar potatisskalet på både vid kokning, stekning, raggmunk och paltkok. Potatisskal är rika på fibrer och mycket av nyttigheterna sitter precis innanför, som kalcium, järn, zink, fosfor och B-vitamin.

Potatisblast är ett av få rotfruktsblad man inte kan äta. Istället kan man omvandla dem till biogas. Okej, jag är inte heller där. Än.

Bard om dra-åt-helvete-pengar

Jag fick ett tips om en P1-intervju med Alexander Bard, gjord av Katarina Hahr, som är något så ovanligt som en duktig journalist på Sveriges Radio. Trots det lyssnar jag sällan på henne eftersom SR inte finns med i mitt normala flöde, men den här var hörvärd.

Särskilt när Bard kommer in på pengar, närmare bestämt dra-åt-helvete-pengar, eller fuck-off-money, som han kallar det. Ska vi snacka engelska tror jag fuck-you-money är ett vanligare uttryck, men denna blogg är svenskspråkig.

Lyssna gärna på hela intervjun på en knapp halvtimme, men här kommer det bästa citatet:

”Den indirekta makten i vårt samhälle, som är kapitalistiskt, det är att ha pengar. Det enda du inte kan köpa för pengar egentligen är hälsa. Du kan köpa dig sjukvård när du väl blir sjuk, men hälsa är något du måste ha tur med, och du måste ha tur både med generna och miljön och omständigheterna när du växer upp. Du måste också anstränga dig själv, äta rätt, röra på dig för att få bra hälsa. Allt annat i livet kan man egentligen köpa om man vill ha det. Då betyder det att en viss mängd pengar, och det vet alla, det är den där gränsen när du börjar säga nej till jobb som du inte vill göra och inte tycker är kul, och bara säger ja till det som du tycker är spännande eller utvecklande. Då har du egentligen redan där fuckoff-money. Sen är det ingen poäng att bli stormrik utöver det för du kommer inte på något bättre att göra med pengarna, för att shoppa mer saker gör ingen människa lycklig. Det som gör människor lyckliga är frihet, och frihet är att kunna säga nej till det jag inte vill göra.”

Den outfiten hade jag sagt nej till.

Flera viktiga poänger där. Inte minst att dra-åt-helvete-kapital inte måste innebära att du har råd att köpa en armé eller ens en liten skärgårdsö. Det betyder bara att du har nog med pengar för att inte behöva ställa upp på vad som helst, att du har möjlighet att tacka nej till jobb, pengar och människor.

Och så vänder han på det. Om du får en dra-åt-helvete-pengar-innehavares odelade uppmärksamhet beror det på att den personen vill vara där och då, inte av tvång. Jag har träffat högt uppsatta politiker några gånger och upplevt motsatsen. Oj, så intresserade de låtsas vara trots att det uppenbart bara är ett spel.

Därför gillar jag Alexander Bard. Det är inte alltid jag håller med honom, men han har alltid tänkt och verkar genuin i det att han aldrig hymlar om sina åsikter. Den här gången hade han dessutom rätt.

Varning för ”flummig tillväxtpolitik”

Det känns som att jag minst en gång i månaden gör ett blogginlägg om någon politiker som tycks ha noll koll på verkligheten. Idag, och det är inte heller första gången, är det en miljöpartist, närmare bestämt Rebecka Le Moine, riksdagsledamot som nyligen kandiderade till posten som partiets talrör eller fåntratt eller vad de kallar det för.

”Vi behöver basinkomst – inte flummig tillväxtpolitik”. När Miljöpartiet kritiserar andra för att bedriva flumpolitik är det illa. Jag kan respektera idén om medborgarlön, även om jag inte delar den, men att så kraftigt ifrågasätta nyttan av lönearbete får mig att undra om människan är tokig eller bara väldigt, väldigt okunnig.

Var tror hon pengar uppstår, i Riksbankens sedelpress eller i genuscertifierad regndans? Utan lönearbete stannar Sverige, på riktigt. Då har vi varken råd med basinkomst eller canceroperationer. Människan kan inte leva på luft.

Vidare skriver hon ”Eller så värderar Moderaterna vissa inkomster och arbeten högre”, och jag vill varken svara för eller försvara Moderaterna, men ja, ur samhällsekonomisk synvinkel är vissa arbeten mer nödvändiga än andra, nämligen de som finansieras av marknaden. Om alla skulle ha skattefinansierade inkomster, vare sig det är riksdagsarvode, statsrådspension eller basinkomst, så skulle pengarna ta slut direkt. För att ha råd med en stat måste statskassan fyllas på, staten skapar inga egna pengar. Fram till alldeles nyss trodde jag att alla vuxna – i och utanför riksdagen – förstod detta.

”När jag blir 100 år”

Jag har (troligen till någon bloggares och kommentators förtret) precis blivit friskförklarad efter min hjärtoperation och ett hälsomässigt stökigt år. Hjärtat funkar och ser ut precis som det ska, så nu är jag tillbaka på planen att bli 100 år. Väldigt få av oss blir så gamla, men många blir i alla fall så pass gamla att det är dags att summera livet. Snubblade över en intressant video där tre personer över 100 år gjorde just det.

Det är tre sympatiska gamlingar, 101-årige Cliff som lätt hade kunnat säga att han är 77 och kommit undan med det, Tereza som fortfarande lever och nu är 107, och John: ”I'm a hundred and two... and a half.”

Min favoritfossil är Cliff som efter 38 års pension konstaterar: ”It always pleases me though that I can keep robbing the government with my pension.” Han blev 105, så han fick glädjen av att blåsa staten i fyra år till.

Förutom pensionsaspekten och ränta-på-ränta-effekten är det kanske inget självändamål att bli över 100. Jag har träffat rätt många som velat kliva av långt tidigare. Men om man nu ska lyckas leva tresiffrigt, vad är tricket?

Att döma av dessa tre fall är det att leva ett liv man inte ångrar. Klart att de har ånger, men alla tre verkar i huvudsak lyckliga och nöjda. De verkar dessutom inte mätta på livet. Särskilt 102,5-årige John som sitter och beställer mat på sin padda verkar nästan barnsligt exalterad över vad framtiden har att erbjuda.

Och så är de aktiva. 101-årige Cliff bakar sitt eget bröd, och titta på sekvensen i början när han går in i sitt hus. Aningen framåtböjd, men med ett jäkla driv! Jag vet 50-åringar som inte hade hängt med i hans tempo.

När jag blir gammal hoppas jag vara lika nöjd som dessa tre. Det som talar emot att jag lyckas är att jag är en långsint jävel som aldrig glömmer en oförrätt (se inledande parentes), och av naturliga skäl blir de inte färre med tiden. Känns som att jag borde jobba på det. Förhoppningsvis har jag över 50 år på mig.