Jag såg en tänkvärd tweet som jag
tror att många skulle må bra av att reflektera över.
Själv framstår jag säkert
fortfarande som bitter och vresig, men jag och många andra kan ändå
känna igen sig. Inte nödvändigtvis i att egenföretagande är
lösningen på allt. För någon är det precis tvärtom, men jag
tror att många från tid till annan varit personer de inte velat
vara. Jag har det definitivt.
Och här kommer ekonomin in. Det går
inte att köpa sig lycka, men olycka bottnar ofta i frustration över
att man sitter fast. Fast det räcker sällan med pengar för att
komma loss, det krävs ofta mod och tur. Kanske behöver man också
omge sig med personer som sporrar och uppmuntrar. Det kan också vara
tur att man har det.
I mitt fall var det min mamma som
sporrade mig att säga upp min fasta anställning och satsa fullt ut
på företagandet. Det var definitivt på gång, men just då behövde
jag knuffen. I efterhand har jag aldrig ångrat en uppsägning, och
att starta eget var något av det bästa jag gjort. För mig passar
det perfekt att styra min egen tid och att fullt ut kunna påverka
vad och vilka jag ska jobba med. Andra skulle hata att behöva ta
allt ansvar själva eller sakna daglig kontakt med
arbetskamrater.
Det är också helt okej, men om du som
Katarina en dag upptäcker att du blivit en person du inte vill vara,
våga ifrågasätta ditt liv och arbetsliv. Det kan ge ekonomisk
vinst, men framförallt en vinst som inte går att mäta i pengar.